Foto: Dan Wennerholm

Burma: journalistisk självcensur i demokratins tjänst

Reportage | Dan Wennerholm

I en värld där krig och konflikter verkar intensifieras är de demokratiska framsteg som görs på flera håll i världen värda att bevaka. Burma eller Myanmar har under de senaste åren genomgått flera stora politiska förändringar. Militärstyret består, men ifrågasätts, och medielandskapet förändras snabbt. Inför det parlamentsval som ska hållas den 8 november berättar Dan Wennerholm om hur landets journalister hanterar balansgången mellan framtidshopp och auktoritärt styre.

This is where Burma stands today: censorship, repression and no guaranteed access to any objective information. The military rules every aspect of life and society, and even decides who should have access to the Internet and what data is “safe” to be released not only to the public at large but also to journalists, local businessmen and even foreign investors.

Citatet ovan är hämtat ur en artikel skriven av den svenske journalisten, författaren och Burma-kännaren Bertil Lintner – själv inte längre välkommen in i landet. Det var med detta citat i bakhuvudet som jag satte mig på planet från Thailand till Burma. Jag hade under en längre tid studerat medie- och kommunikationsvetenskap vid Södertörns högskola. Den 16:e oktober 2014 inleddes min drygt två månader långa fältstudie i Burma. Jag skulle samla material till min C-uppsats, genom att undersöka hur landets största demokratiska parti, The National Leauge for Democracy (NLD), arbetade för att sprida sina politiska budskap till landets befolkning. Jag ville även undersöka hur landets journalister förhåller sig till politisk journalistik och hur de påverkas av den mycket restriktiva medielagstiftningen. Just denna fråga – journalisternas försiktiga manövrerande mellan sitt arbete och regimens krav – har bredare relevans för diskussionen om journalistikens ställning i världen

Mycket har skett i Burma under de senaste decennierna, men många experter hävdar än idag att Burma bör betraktas som en militärdiktatur. I början av 1920-talet stod Burma under brittiskt styre och senare koloniserades även stora områden av Japan. Landet blev åter självständigt 1948, men åren som följde präglades av interna konflikter. År 1962 tog general Ne Win makten i en militärkupp och armén har i princip styrt landet sedan dess. Under den senare delen av 1900-talet har Burma och dess folk plågats av en rad inre konflikter. Väpnade sammandrabbningar mellan regimen och olika minoritetsgrupper pågår fortfarande och i kampen mot olika semi-militanta grupperingar har regimen ofta attackerat civila.

Under sommaren 1988 hölls en rad pro-demokratiska demonstrationer som skoningslöst slogs ned av militären; hundratals personer miste livet och tusentals politiska aktivister fängslades. Det var i samband med 80-talets proteströrelse som NLD bildades. Partiet var då en sammansmältning av flera olika prodemokratiska organisationer och med sin frontfigur Aung San Suu Kyi (i folkmun kallad The Lady) fick de snabbt ett mycket brett stöd bland landets invånare. Sedan 1988 har enbart två parlamentsval genomförts. Under valet 1990 fick NLD 59 procent av rösterna. Detta skulle gett partiet kontroll över hela 81 procent av de tillgängliga platserna i parlamentet, men militärjuntan ogiltigförklarade valresultatet, förbjöd NLD som politisk organisation och Aung San Suu Kyi sattes i husarrest. Hon frigavs först i november 2010.

Vid parlamentsvalet 2010 valde NLD att inte ställa upp – bland annat för att Aung San Suu Kyi enligt en nyinstiftad lag hindrades kandidera, på grund av att hon tidigare hade lagförts. Det militärinfluerade partiet USDP vann valet och formellt upplöstes det militära styret. Den nya regering som tillträdde i mars 2011 bestod dock nästintill uteslutande av gamla officerare. Valet och valresultatet har fått mycket hård internationell kritik, främst på grund av att regimen uppenbarligen manipulerat valresultatet. Det skall även nämnas att i enlighet med den nya konstitutionen från 2008 är militären garanterad en fjärdedel av platserna i parlamentet. Detta innebär att landets militär än idag i allra högsta grad håller ett stadigt grepp om makten i landet.

Under 2012 hölls ett så kallat fyllnadsval som syftade till att fylla platser i parlamentet som av olika anledningar blivit vakanta. Nu tilläts Aung San Suu Kyi att kandidera och NLD vann en jordskredsseger och säkrade 43 av de 45 vakanta parlamentsplatserna. Således är NLD idag det största och mest inflytelserika oppositionspartiet som även förutspås stå som segrare i det stundande parlamentsvalet. Sedan fyllnadsvalet 2012 har det i allmänhet skett en attitydförändring, och politik diskuteras nu på ett allt mer öppet vis. Stora framsteg har gjorts, men landet plågas fortfarande av etniska konflikter, droghandel, extremfattigdom och djuplodad korruption. Under våren 2015 undertecknades ett slags nationell vapenvila mellan militären och över ett dussin av landets stridande rebellgrupper. Detta dokument var dock enbart ett utkast och ingen formell vapenvila, och det är därför fortfarande oklart vilken påverkan överenskommelsen får. Trots framstegen i fredsprocessen är det fortsatt mycket svårt för vissa etniska minoriteter i landet. Det tydligaste tecknet på detta är kanske den konstanta ström av flyktingar från den muslimska gruppen rohingya som försöker fly landet i överfulla båtar.

Anledningen till varför jag själv valde att resa till Burma handlade dock mindre om de interna stridigheterna – och mer landets medielandskap. Enligt människorättsorganisationen Freedom House är Burmas medielagstiftning en av de mest restriktiva i Asien. Detta är i sin tur en produkt av ett sekel fyllt av kolonialism, inbördeskrig och auktoritärt styre. Journalisters rättigheter begränsas på olika vis av nationell lagstiftning som gör det brottsligt att bland annat kritisera högt uppsatta statstjänstemän och publicera information som kan äventyra nationens internationella anseende. Journalister som öppet stödjer oppositionspartier eller uttrycker allt för högljudd kritik mot den sittande regeringen eller militären riskerar att trakasseras, fängslas eller på annat vis tystats. I juli 2014 dömdes fem burmesiska journalister till tio års fängelse i arbetsläger för att ha publicerat uppgifter om en fabrik där militären ska ha tillverkat kemiska vapen. Under tiden jag själv befann mig i Yangon uppdagades även att militären mördat en journalist som arbetade med ett liknande reportage. Kampen för pressfrihet har under det senaste decenniet vunnit betydelsefull mark i landet. Trotts detta förföljs och fängslas burmesiska journalister fortfarande, enbart för att de gör sitt jobb.

Vi behöver inte längre lämna in allt material för censur, men å andra sidan har vi en stor mängd medielagar. Vi kan inte skriva vad vi vill. Parlamentet antog nyligen en serie nya lagar, som ytterligare inskränker pressfriheten, säger en burmesisk journalist.

Den 3 maj 2015 firades för fjärde gången någonsin Pressfrihetens Dag i Yangon. Denna gång stod FN-organet Unesco som arrangör. Aung San Suu Kyi var inbjuden som talare, och hon uppmärksammade att det idag finns två former av censur i Burma: regeringens censur och journalisters självcensur. Av dessa är självcensuren värre, eftersom den inskränker människors värdighet. Trotts att förhandscensuren rörande tryckta medier avvecklades 2012 så påverkar regimen mediernas innehåll genom den rådande medielagstiftningen. Denna lagstiftning i kombination med andra lagar ger upphov till ovisshet och rädsla bland journalister och oppositionspolitiker. Detta resulterar i en utbredd självcensur, speciellt i frågor om korruption, etniska konflikter, maktstrukturer i regeringen. De pro-demokratiska organisationerna i landet nekas således möjlighet att förmedla sin politik och ideologi i nationella medier, främst genom ett statligt monopol på telekommunikation och internet:

Självklart påverkas även NLD av självcensuren. Inte ens The Lady säger precis vad hon vill. NLD lever under samma förtryck som journalistkåren. Men de har tillgång till makten, och vill behålla den, samtidigt som de bevarar ett rimligt stabilt politiskt klimat, påpekar en redaktör.

Journalister och politiker går alltså en balansgång mellan sanning och självcensur, för att överhuvudtaget kunna behålla jobbet och inte stämmas eller åtalas. Men utöver rädslan för personliga påföljder vittnar de burmesiska journalister jag intervjuat om ännu en anledning till varför många väljer att avsiktligt hålla sig under regimens radar: det handlar om att värna om den politiska stabiliteten och nationella säkerheten, att faktiskt uppmärksamma de positiva förändringar som skett under de senaste åren och inte enbart kritisera den sittande regeringen. Detta gör man inte för regeringens skull, utan för nationens. Många journalister hävdade att man inte behöver riskera sin egen och andras säkerhet för att blottlägga regimens korrupta inre, alla vet redan hur det ligger till. Målet är nu att klara av transportsträckan till valdagen, utan att ge presidenten eller militären en ursäkt för att skjuta upp valet. Som en journalist uttryckte det:

De flesta journalister vet hur korrupt landet är, men vi kan inte gå hela vägen i att skriva det. För att undvika att bli stämd eller åtalad, och för att kunna fortsätta arbeta, behöver vi värna vår tillgång [till regimen]. Det är en balansakt.

God journalistik i denna kontext handlar enligt många av de journalister jag samtalat med främst om att förmedla budskap som gynnar den demokratiska utvecklingen och inte äventyrar individers eller gruppers säkerhet. Detta ställningstagande – att en betydande del av landets journalistkår avstår från att blottlägga statlig korruption, krigsförbrytelser och etnisk rensning – kan påstås vara lika nobelt som ohållbart, men det är Burma idag.   

Valet den 8:e november kommer oavsett valutgång att bli en milstolpe i landet historia. Burmeserna kommer med största sannolikhet inte gå till sängs i en diktatur och vakna upp i en demokrati – historien har lärt oss att det inte är så det fungerar – men om det äger rum som planerat kommer valet troligen att bli ett steg framåt för demokratin i regionen.

Dan Wennerholm
Fil. kand. i medie- och kommunikationsvetenskap
Utbildningsledare för Folk och Försvar

"Det finns idag två former av censur i Burma: regeringens censur och journalisters självcensur."

Relaterade filer

Inga relaterade filer

Taggar

Tillbaka

Analys

Analys | Henrik Karlsson
21 December 2016

Analys | Minou Sadeghpour
27 September 2016

Analys | Johan Larnefeldt
21 Januari 2016

Analys | Johan Larnefeldt
20 Januari 2016

Artiklar

Bataljonsuppställning med de delar av Nordic Battlegroup som deltar i deployeringsövningen Bold Lightning. Core Battalions trosskompani

Artikel | Dan Wennerholm
24 Mars 2017

MSB pressbild från övningen SNAM, Gotland den 9 november 2016. Fotograf: Thomas Henrikson

Artikel | Henrik Karlsson
10 Mars 2017

Artikel | Folk och Försvar
15 December 2016

Opinion

Opinion | Andreas Weiborn
17 Augusti 2015

Opinion | Dan Wennerholm
16 Juni 2015

Opinion| Ylva Bergman
25 Mars 2015

Opinion| Ida Texell
13 Januari 2015

Reportage

Reportage | Dan Wennerholm
28 Oktober 2015

Ute i brandområdet i Västmanland.

Reportage | Andreas Weiborn
24 September 2014

Vår webbplats sparar viss data (cookies) som vi använder för statistik och utveckling. Läs mer...