Foto: Jimmy Croona/Försvarsmakten

Världens utveckling och vår säkerhet

Analys | Johan Larnefeldt

En snabbrörlig och på flera sätt destruktiv omvärldsutveckling kan få alltmer påtagliga konsekvenser för Sverige. Vad påverkar vår säkerhet och hur kan vi påverka världens säkerhet? Här publicerar vi en av texterna från Folk och Försvars Årsrapport 2015, som du hittar i sin helhet här.

Det går på många sätt bra för världen. Snabb ekonomisk utveckling medför kraftig fattigdomsminskning, och politiska beslut i samband med detta bidrar till alltifrån minskad mödra- och spädbarnsdödlighet till högre utbildningsnivå. Vi skulle kunna teckna en mycket ljus bild av global utveckling – med två stora undantag: klimatförändringarna och krigen.

Vår planet är det mest grundläggande. Klimatförändringarna förändrar förutsättningarna för mänskliga samhällen, och förstärker befintliga hot och risker – från vattenbrist och konkurrens om jordbruksmark, till politiska eller sociala konflikter och sårbarheter i viktiga samhällsfunktioner.

Krigen har annorlunda och snabbare konsekvenser. Ur alla tänkbara längre perspektiv har världen blivit allt mindre våldsam. I förhållande till världens befolkning har färre och färre människor dött i krig – jämfört med 1900-talets extrema världskrig, men också jämfört med århundradena dessförinnan. Under de senaste åren har vi dock sett ett hack i den kurvan. Vi är inte i närheten av världens tidigare våldsamhet, men den långvariga positiva utvecklingen – färre krig, färre döda i krig – har stannat av och vänt.

Detta har skett under de senaste fem åren, och det finns inget säkert sätt att säga om det är ett långsiktigt trendbrott eller ett tillfälligt bakslag. Konsekvenserna är dock påtagliga för människorna i de berörda delarna av världen: död, lidande, flykt.

Det finns tydliga regionala variationer. Just nu är Mellanöstern, framför allt Syrien och Irak, den mest våldsamma regionen – men sett över de senaste decennierna så har Afrika varit mer våldsamt. Europa är – oavsett om vi talar om krig eller terrorism – exceptionellt fredligt, men Rysslands olagliga annektering av Krim och krigföring i andra delar av Ukraina har förändrat förutsättningarna för fred och internationellt samarbete i regionen.

Samtidigt har Europeiska unionens oförmåga att på ett samlat sätt hantera den minoritet av världens flyktingar som tar sig till Europa blivit allt tydligare. Detta har aktualiserat frågor om gränser och gränskontroller, längs EU:s yttre gräns såväl som längs medlemsstaternas egna gränser, och därmed brutit den långvariga trenden mot mer öppenhet och friare rörlighet inom Europa.

Frågan om den faktiska minskningen av säkerhet – genom en ökning av krig – samspelar med förändringar av upplevd säkerhet. Höstens attack på civila i Paris förde terrorism till toppen av den politiska och mediala dagordningen. Sveriges säkerhets- och underrättelsetjänsters samlade bedömning ledde kort därefter till att säkerhetspolischefen fattade beslut om en höjning av hotnivån när det gäller terrorism riktad mot Sverige.

Människor, samhällen och stater i Europa är – jämfört med andra delar av världen – inte utsatta för omfattande antagonistiska hot. Kriget i Ukraina och händelserna i Paris utgör dock exempel på två typer av hot som tycks vara både växande och svårhanterliga. Samtidigt är flyktingkrisen – främst en kris för de människor som tvingas fly – en påminnelse om de större konflikter som pågår i Europas närområde, och som vi blir alltmer inblandade i.

Här har Sverige en mängd val att göra. Vi är ett litet land, med ett kraftigt beroende av omvärlden. Detta märks i vår säkerhetspolitik, där samarbete och solidaritet är nyckelbegrepp. Samarbetet pågår ständigt, medan solidariteten är det mer skarpa begreppet, ämnat för kris eller krig. Den prövades senast efter attackerna i Paris, då Frankrike åberopade artikel 42.7 i EU-fördraget, enligt vilken medlemmarna är skyldiga att ge ”stöd och bistånd med alla till buds stående medel” åt den medlemsstat som utsatts för ett väpnat angrepp på sitt territorium. Dessa och liknande formuleringar från EU-sammanhanget har tydliga ekon i den svenska solidaritetsförklaringen, som uttalats av svenska regeringar av olika politisk färg sedan 2009, och också antagits av riksdagen:

Sverige ska inte förhålla sig passivt om en katastrof eller ett angrepp skulle drabba ett EU-land eller ett nordiskt land och vi förväntar oss att dessa agerar på samma sätt om Sverige drabbas. Vårt land ska både kunna ge och ta emot stöd såväl civilt som militärt.

Tillsammans med vårt ekonomiska beroende av omvärlden och vår politiska inbäddning i internationella samarbeten och organisationer utgör dessa utfästelser om solidaritet en påminnelse om Sveriges praktiska förutsättningar för att skapa säkerhet – för oss själva eller i omvärlden.

Hur denna säkerhet ska värnas, och vad som egentligen hotar den mest, kommer att fortsätta diskuteras – med en mängd olika utgångspunkter. På makronivå är det planeten och klimatet som är den allt överskuggande frågan. På mikronivå utgör mäns våld mot kvinnor ett påtagligt utspritt och varaktigt säkerhetshot. Säkerhetspolitiken rör sig vanligtvis någonstans mellan dessa nivåer – ofta kring statens säkerhet, men i allt högre utsträckning med samhällelig säkerhet i fokus.

Det är avgörande att diskussionen om vad som hotar oss och vad vi framför allt ska skydda förs av så många som möjligt. Vi kan inte ha samma uppfattning om prioritering av hot och risker, men vi behöver en rimligt gemensam lägesbild över vad som händer i världen. Vi kan inte ha konsensus om det bästa handlingsalternativet i varje given fråga, men vi behöver viss enighet om grundläggande mål och principer.

Nu gällande principer för svensk säkerhetspolitik är relativt tydliga: internationellt samarbete till vardags och solidaritet i kris eller krig – med specifika beslut i varje enskilt fall. Hur väl kända dessa principer är hos befolkningen kan diskuteras; här finns utbildning och folkbildning att göra.

Den stora lägesbilden är en om möjligt ännu mer utmanande fråga. Vi befinner oss i en tid av stora omvandlingar: snabb ekonomisk utveckling, omfattande migration, förödande krig och humanitära katastrofer. Vissa aspekter av denna utveckling bygger välstånd och mänsklig utveckling, medan vissa destabiliserar stater, samhällen och regioner.

Sammantaget pågår en global maktförskjutning, med förändringar av staters roller och maktrelationer samt av internationella organisationers och normsystems funktionssätt. Insikten att gränserna mellan krig och fred blir mer diffusa och att våldsamma konflikter i allt högre utsträckning kan komma att äga rum i gråzoner är en praktisk utmaning för säkerhetspolitiska beslutsfattare på alla nivåer.

Här finns tydliga implikationer för till exempel svensk totalförsvarsplanering. Att världens väpnade konflikter nu främst sker inom stater snarare än mellan stater har också konsekvenser för tillämpningen av den internationella humanitära rätten, som härstammar från en tid då mellanstatliga krig var normen.

Här riskerar vi en generell förtroendekris när det gäller staters och andra aktörers förmåga till kraftfulla, fungerande och uthålliga interventioner i världens krishärdar – oavsett om det handlar om den pågående flyktingkrisen, kriget i Syrien eller andra humanitära katastrofer. En sådan förtroendekris är delvis obefogad; de historiska resultaten är på många sätt goda, i synnerhet när det gäller FN:s mer ambitiösa fredsbevarande insatser. Möjligen kan det senaste decenniets till stor del negativa erfarenheter från Afghanistan och Irak spela en roll här, i takt med att de krigen förvärras och det i Syrien fortsätter.

En alltmer påtaglig trend är givetvis att vi ser betydligt mer av vad som pågår nu än vi gjorde för 10, 50 eller 100 år sedan. Det mänskliga lidande som blir följden av världens krig och katastrofer kommer närmare – dels genom flykt och annan migration, dels genom en alltmer intensiv informationsförmedling.

Samtidigt behöver vi lyfta blicken från de nu aktuella kriserna, för att kunna se och förbereda oss för nästa. Vad vi då ska bevaka är en öppen fråga: klimatförändringar, energiförsörjning, livsmedelsproduktion, matpriser, social oro, politiska konflikter, informationskrigföring, internationellt samarbete, militära förmågor eller nya och gamla konfliktmönster. Även om de stora trenderna fortfarande ser ljusa ut tyder mycket på att de allra närmaste åren blir utmanande för Sveriges och världens säkerhet.

Johan Larnefeldt
Utbildningsansvarig
Folk och Försvar

"Vi är inte i närheten av världens tidigare våldsamhet, men den långvariga positiva utvecklingen – färre krig, färre döda i krig – har stannat av och vänt."

Relaterade filer

Inga relaterade filer

Tillbaka

Analys

Analys | Henrik Karlsson
21 December 2016

Analys | Minou Sadeghpour
27 September 2016

Analys | Johan Larnefeldt
21 Januari 2016

Analys | Johan Larnefeldt
20 Januari 2016

Artiklar

Artikel | Henrik Karlsson
4 Maj 2017

Artikel | Fredrik Müller-Hansen
28 April 2017

Artikel | Henrik Karlsson
11 April 2017

Bataljonsuppställning med de delar av Nordic Battlegroup som deltar i deployeringsövningen Bold Lightning. Core Battalions trosskompani

Artikel | Dan Wennerholm
24 Mars 2017

Opinion

Opinion | Jens Pettersson
13 Mars 2017

Opinion | Jennifer Unelius
3 Mars 2017

Opinion | Lena Nyberg
17 Mars 2016

Opinion | Ida Texell
12 Januari 2016

Reportage

Reportage | Dan Wennerholm
28 Oktober 2015

Ute i brandområdet i Västmanland.

Reportage | Andreas Weiborn
24 September 2014

Vår webbplats sparar viss data (cookies) som vi använder för statistik och utveckling. Läs mer...