Foto: MSB Bildbank

Vår sårbarhet och förmåga

Analys | Johan Larnefeldt

Kris är det nya normaltillståndet, sägs det allt oftare, inom allt fler områden. Vilka är samtidens och framtidens viktigaste risker och sårbarheter och vad ska vi egentligen klara av som samhälle? Här publicerar vi en av texterna från Folk och Försvars Årsrapport 2015, som du hittar i sin helhet här.

Det offentliga samtalet om krisberedskap är – kanske ännu mer än andra politikområden – händelsestyrt; vi pratar om och utifrån den senaste stora händelsen. Under ett år där många fortfarande var sysselsatta med att dra slutsatser för framtiden utifrån hanteringen av 2014 års skogsbrand i Västmanland blev flyktingsituationen den händelse som verkligen satte vår beredskap och vår förmåga på dagordningen.

De krig och kriser som driver så många människor på flykt just nu påverkar inte i första hand Sverige. Samtidigt har resurser och förmågor i delar av det svenska samhället prövats och ansträngts hårt under hösten 2015. Från ett krisberedskapsperspektiv är det dock värt att notera att detta knappast är en enskild händelse som avslutas efter några dagar, utan på flera sätt ett nytt normalläge. Denna slutsats kan vara viktig för diskussion och politiska beslut om svensk krisberedskap, eftersom den tydliggör att arbetet med att förebygga, förhindra och hantera större störningar och påfrestningar är en angelägenhet för hela samhället.

Frågorna om samhällets säkerhet och krisberedskap påverkas av att de ofta kopplas till konkreta oväntade händelser som är avgränsade i tid och rum och hanteras av en specifik aktör, till exempel räddningstjänsten. Dessa på många sätt logiska kopplingar har utmanats och komplicerats på flera plan under de senaste åren.

En grundläggande – och inte ny – fråga är hur vi gör när den aktuella händelsen blir för stor för en enskild kommun eller dess räddningstjänst. Det finns ett större system, men som många konstaterade efter skogsbranden i Västmanland är det inte känt ens för alla aktörer i systemet hur det är tänkt att fungera. Här har en mängd olika förslag förts fram: mer utbildning inom det befintliga, mer övning i att tillämpa det, en mer uttalad samverkansprincip, en differentiering av kommuners och länsstyrelsers geografiska områdesansvar, ett ifrågasättande eller omtolkande av den ansvarsprincip som mycket vilar på.

Parallellt med detta har diskussionen om samhällets säkerhet och krisberedskap under de allra senaste åren allt oftare flyttats upp från olycksnivån till den säkerhetspolitiska nivån, i takt med den negativa utvecklingen i omvärlden och i Sveriges närområde. Det är uppenbart att detta har varit och är omvälvande för aktörer inom svensk krisberedskap.

Vissa minns ett äldre system där krigshotet var den dimensionerande utgångspunkten och där totalförsvarets civila delar kunde utgöra samhällets krisberedskap i fredstid. Det system som nu funnits sedan början av 2000-talet – men som ändå ofta beskrivs som något som håller på att byggas upp – är på flera sätt det motsatta: en lokalt grundad civil krisberedskap som ska kunna skalas upp för att hantera mer komplexa händelser.

Detta var möjligen enklare under den period då kriget var i princip avskrivet som dimensionerande hot. Här har omvärldsutvecklingen medfört förändringar, och en sammanhängande totalförsvarsplanering ska nu bedrivas. Den civila delen av detta, det civila försvaret, ska bygga på den fredstida krisberedskapen – som alltså, till skillnad från det militära försvaret, är en påtagligt decentraliserad verksamhet. Här finns risk för kollisioner mellan principer, utgångspunkter och behov. Krisberedskapen bygger på lokala aktörer, medan totalförsvaret kräver central resursprioritering.

De förmågor som krävs när kris blir krig behöver däremot inte vara helt väsensskilda från den vanliga krisberedskapen. Dock kan det innebära dramatiskt höjda krav – och dessutom att dessa krav ställs på aktörer som inte på länge har förhållit sig till storskaliga antagonistiska hot, till säkerhetsskydd, eller till beredskapsplanering.

Ett intressant exempel från ett annat område är Sveriges hantering av flyktingsituationen, som har engagerat en betydligt större mängd myndigheter, organisationer och individer än de blåljusaktörer som ofta associeras med säkerhet och kris. Att i relativt stor skala ordna ett första mottagande åt människor som lämnat krig, kris eller fattigdom kan på många sätt likna annan krishantering; paralleller finns i alltifrån generella funktioner för samverkan och ledning till kommuners iordningsställande av evakueringsplatser. Men att evakueras från en brand eller en översvämning till sin grannkommun är inte detsamma som att fly från ett krig till andra sidan världen. Någonstans slutar den så kallade flyktingkrisen – i det svenska sammanhanget – att vara en kris och blir en bredare och mer långsiktig samhällsutmaning, inom skola och sjukvård, arbetsmarknad och bostadsbyggande.

Vilka slutsatser kan dras för krisberedskapen och för säkerhetspolitiken? Vissa menar att den stora och delvis oväntade händelseutvecklingen har stressat det politiska systemet så mycket att man under pågående händelse på kort tid vill fatta och genomföra relativt långtgående beslut. Andra menar att betydligt större åtgärder behövs – samtidigt som det inte finns full enighet om vilka dessa skulle vara. Denna typ av beslutsdilemman kan vara en relevant aspekt i den diskussion som ibland dyker upp om ett mer centralstyrt system för krisberedskap, med starkare ledning.

Minst lika viktigt som frågorna om den politiska nivåns framsyn, snabbhet och integritet är förmodligen samhällets samlade förmåga att hantera det oväntade. Vi är vana vid rapporter om ansträngd sjukvård, pressad poliskår och stressad socialtjänst – utan att någon särskild kris pågår. Och eftersom kriser oftast inte ger oss tillräcklig förvarning för att nya förmågor ska kunna byggas upp eller befintliga växa substantiellt så bör vi räkna med att det vi har till vardags är det vi har i kris – eller krig.

Och eftersom behov av till exempel sjukvård knappast minskar i kris och krig – tvärtom – är det förmodligen på detta praktiska plan vi bör diskutera ansvarsprincipen (att den som ansvarar för en verksamhet till vardags gör det även i kris). Här bör vi kanske särskilt minnas att ett slags ansvarsprincip i praktiken också gäller enskilda individer, då inget annat gäller.

Under det senaste året har många människor gjort stora frivilliga insatser i olika delar av flyktingmottagandet, något som alltjämt pågår. Även skogsbranden i Västmanland innebar tydliga steg framåt för enskildas engagemang i krisberedskapen. Att hjälpa till i en kris som man själv inte är drabbad av är dock inte detsamma som att själv klara en större påfrestning.

Här finns ett mångfacetterat informations- och kommunikationsproblem. Efterfrågan på information och kommunikation till och med allmänheten under pågående kriser torde vara ökande – liksom de potentiella konsekvenserna av att sprida felaktiga uppgifter. På ett mer långsiktigt plan finns ett stort behov av information av mer grundläggande art. Vilka typer av händelser behöver en person i Sverige vara beredd på att hantera? Hur hanterar man dem? Var går gränserna mellan olika aktörers ansvar vid en större eller mindre samhällsstörning?

Här aktualiseras de olika förutsättningar som finns för olika grupper av människor och i olika delar av landet. Dessa skillnader kommer sannolikt inte att minska i Sverige under de närmaste åren – samtidigt som vi ser en fortsatt dyster omvärldsutveckling.

Kriser och katastrofer – inte minst natur- och väderrelaterade – har ökat i världen under de senaste decennierna. Parallellt med detta har dock antalet som dör i dessa katastrofer minskat; det har skett en generell ökning av förmågan till förebyggande av, beredskap för och hantering av kriser. Detta är värt att komma ihåg; vi är inte hjälplösa offer för en orolig omvärld, utan förmåga att förbättra våra förutsättningar. Därtill är dessa förutsättningar i Sverige på många sätt mycket gynnsamma. En god utgångspunkt kan vara insikten om att förmågan att hantera det oväntade och det oönskade inte är något särskilt eller separat från det som ska skyddas. Vår krisberedskap är inte så väldigt mycket mer eller annorlunda än vårt samhälle.

Johan Larnefeldt
Utbildningsansvarig
Folk och Försvar

"Eftersom kriser oftast inte ger oss tillräcklig förvarning för att nya förmågor ska kunna byggas upp, eller befintliga växa substantiellt, så bör vi räkna med att det vi har till vardags är det vi har i kris – eller krig."

Relaterade filer

Inga relaterade filer

Tillbaka

Analys

Analys | Henrik Karlsson
21 December 2016

Analys | Minou Sadeghpour
27 September 2016

Analys | Johan Larnefeldt
21 Januari 2016

Analys | Johan Larnefeldt
20 Januari 2016

Artiklar

Artikel: Matilda Karlsson
2 Oktober 2017

Artikel | Henrik Karlsson
4 Maj 2017

Artikel | Fredrik Müller-Hansen
28 April 2017

Artikel | Henrik Karlsson
11 April 2017

Opinion

Opinion | Jens Pettersson
13 Mars 2017

Opinion | Jennifer Unelius
3 Mars 2017

Opinion | Lena Nyberg
17 Mars 2016

Opinion | Ida Texell
12 Januari 2016

Reportage

Reportage | Dan Wennerholm
28 Oktober 2015

Ute i brandområdet i Västmanland.

Reportage | Andreas Weiborn
24 September 2014

Vår webbplats sparar viss data (cookies) som vi använder för statistik och utveckling. Läs mer...