Vattenbrist en säkerhetspolitisk risk i Mellanöstern

I Mellanöstern som under det senasteåret skakats av protester och uppror har vattenbristen blivit en allt viktigaresäkerhetsfråga. I takt med att vattentillgången minskar, växer utmaningen förregionens ledare att hitta långsiktiga gemensamma lösningar i en redan instabilomgivning. Det skriver Erik Silfversten,student i internationella relationer vid University of Nottingham.

Redan nu används nästan 80 % av Mellanösterns förnybara vattenresurser och trotsdet är tillgången till rent vatten inte tillräcklig för att möta regionensnuvarande förbrukningskrav. Dessutom visar klimatforskningen på en fortsattnegativ utveckling av vattentillgångarna med en minskad vattentillgång för iprincip alla regionens länder. Flodtillflödena har minskat dramatiskt desenaste 50 åren och i Turkiet, Syrien, Irak, Libanon och Jordanien med såmycket som upp till 90 % sedan 1960. FN förutspår i 2009 års vattenutvärderingen minskad vattentillgång med ungefär 50 % av nuvarande kapacitet och oberoenderapporter visar på ännu större nedgångar. Årsnederbörden inom regionen har minskatmed ungefär fem procent de senaste fem åren och förväntas minska med 10 till 30% de kommande 50 åren. I extremfall, som till exempel Jordanien, kan minskadnederbörd tillsammans med en förväntad ökad medeltemperatur på två till fyragrader leda till en halvering av vattentillflödet.

Utöver detta visar prognoser även på förändringar av den hydrologiskacykeln vilket kan resultera i att perioder av torka förlängs och att nederbördblir osäkrare och mer intensiv, vilket har stora konsekvenser i form avöversvämningar och ökenspridning. Även den nuvarande vattenförvaltningen inomregionen har konsekvenser för både tillgången och vattenkvalitén, då en för stortillit till vattenresurser från grundvattenreservoarer leder till försaltningav jordbruksmark.

Den begränsade vattentillgången kompliceras ytterligare av att tvåtredjedelar av regionens länder är beroende av vattenresurser utanför det egnalandets gränser. Vattentillgångarna i till exempel Eufrates och Tigris delasmellan Turkiet, Syrien, Irak och Iran, vilket gör att tillgången till vattentill stor del är beroende av goda bilaterala politiska förbindelser.Existerande internationella avtal rörande vattentillgångar är svaga och löstformulerade vilket ofta leder till tvister om vattnets ägande- ochförbrukningsrätt. Till exempel har Turkiet ifrågasatt Iraks anspråk på vattenfrån Tigris, med sitt ursprung i Turkiet, och jämfört det med att Turkiet skullegöra anspråk på Iraks oljereserver.

Ägandeproblematiken leder till det klassiska dilemmat att länder föredrarinhemska lösningar till vattentillgången trots att lösningen ligger i ettmultilateralt samarbete. En låg prioritet hos regionens regeringar har dessutomlett till ofullständiga vattenstrategier där fokus har legat på att ökatillgången snarare än att påverka eller förbättra förbrukningen. Problematikenligger i att det finns en begränsning för tillgångsökningen och många länder,bland annat Israel, har redan närmat sig den gränsen. Beroendet av dyrateknologiska lösningar för att öka vattentillgången är dock reserverade för derika länderna i regionen och samtidigt knappast en långsiktigt hållbar lösning.

Trots det allvarliga läget kan det vara förhastat att dra för ödesdigraslutsatser om framtiden. Det är inte sannolikt att vatten direkt kommer ledatill väpnade konflikter mellan regionens länder även om vattenfrågor historisktsett har varit en bidragande orsak till konflikter som till exempel iSexdagarskriget 1967. Mer sannolikt är det att vattenbristen kan ha endestabiliserande effekt både inrikespolitiskt och internationellt.Traditionellt ses vattenbrist som en så kallad ”threat multiplier”, ett problemsom är sammankopplat med och försvårar andra ekonomiska, sociala och politiskafrågor.

I Mellanöstern är jordbruket fortfarande en dominerande näringsverksamhetoch nästan 80 % av vattentillgångarna används inom jordbruket. Med en beräknadregional folkökning med nästan 250 miljoner de kommande 40 åren kommervattenbristen att leda till ökad arbetslöshet, fattigdom, matbrist och svält.Den Arabiska våren har redan visat hur höga matpriser tillsammans med redanmissnöjda och förtryckta befolkningar kan leda till instabilitet. Paradoxalt noghar både regionen och det internationella ledarskapet länge fokuserat påregionens stora oljetillgångar snarare än dess begränsade vattentillgångar.Även om de rikare oljeproducenterna historiskt sett varit bättre på att hanteravattenbristen så finns det även här risk för inhemsk stabilitet allteftersomsituationen förvärras. Åtta av tolv OPEC-medlemmar, som tillsammans står för 45% av världens totala oljeproduktion, lider av svår vattenbrist och eventuella störningari oljeproduktionen ger naturligtvis allvarliga internationella konsekvenser.

Vattenbristen har redan visat negativa effekter på regionens geopolitiskasäkerhet och mycket tyder på att situationen kommer att förvärras närvattentillgångarna fortsätter att minska. Tillgängliga tekniska lösningar föratt öka tillgången är otillräckliga och regionala samarbeten för att säkravattentillgången är ofrånkomliga. I och med den Arabiska våren ligger nuansvaret på en till stor del ny generation ledare som måste flytta ansvaret förvatten från en nationell till en regional nivå, samtidigt som de balanserarinrikespolitiskt instabila miljöer. Det är tveksamt om tillräckliga åtgärderkommer att verkställas innan vattenbristen bidrar till förvärrad regionalinstabilitet.

Erik Silfversten, student i internationella relationer vid University of Nottingham 

Vill du lära dig mer om säkerhetspolitiska perspektiv på naturresurser och klimatförändringar? Folk och Försvar har under hösten arrangerat en seminarieserie tillsammans med Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI) på temat klimat och säkerhetspolitik - se inspelade seminarium på FoF Play! Vi rekommenderar också vårt kommande seminarium "Slutet nära för våra ändliga resurser?" - läs mer här.