Efter kriget mot terrorismen

Efter ett decennium där den internationella politiken i mångt och mycket formades av reaktioner på 11 september talar nu allt fler om en ny era. Kriget mot terrorismen byter skepnad och världspolitiken centreras kring Asien. Hur har Sverige påverkats av dessa förändringar och vilka är de nya utmaningarna? Johan Larnefeldt diskuterar förändring och kontinuitet i svensk och internationell säkerhetspolitik.

De militära operationer som USA inledde efter attackerna den 11 september 2001 blev mer långvariga och vittförgrenade än många trodde. I ett anförande i slutet av november 2012 talade det amerikanska försvarsdepartementets chefsjurist om hur det annalkande slutet på detta krig faktiskt skulle se ut, något som högre representanter för den amerikanska regeringen – under såväl Bush som Obama – inte haft för vana att göra.

Även om det som kallats för ”kriget mot terrorismen” skulle avslutas i juridisk eller politisk bemärkelse finns det mycket som talar för att det fortsätter i praktiken. Här kan en enkel notering göras efter det senaste decenniet: USA:s stormaktsroll har inte inneburit att man kunnat genomdriva sin vilja på de platser där man intervenerat på olika sätt, men den har inneburit att man på många vis satt agendan – direkt eller indirekt, avsiktligt eller oavsiktligt.

Detta har varit och är tydligt i svensk säkerhetspolitik. Den militära insatsen i Afghanistan skulle inte ha ägt rum utan den amerikanska invasionen. Svenskt engagemang i Afghanistan är relativt långvarigt, men var tidigare främst en angelägenhet för civilsamhället. Även om allt fler viktiga aktörer nu talar om Afghanistandoktrinen som ett slags stickspår eller parentes i svensk försvarspolitik har den haft stor betydelse både för Försvarsmakten och för svensk säkerhetspolitik i stort. Sveriges deltagande i Afghanistan spelar rimligen också en viss roll för den stora tilltro som Försvarsdepartementets ledning just nu förefaller sätta till snar hjälp från vänligt sinnade länder i händelse av krig.

Även i mindre skala har kriget mot terrorismen tagit sig in i svensk politik: från utlämningen av Egyptensvenskarna 2001 till de svenskar som i slutet av förra året häktades i en domstol i New York, efter att ha utlämnats från Djibouti. Det saknas fullständig klarhet om i synnerhet det sistnämnda händelseförloppet, men dessa utlämningar är likväl en påminnelse om den mer diskreta sidan av det långa kriget efter 11 september. Detta är den sida av kriget som med all sannolikhet kommer att leva vidare under överskådlig tid, och som kommer att fortsätta påverka Sverige – även om gripande och häktning i civila domstolar inte tycks bli den dominerande metoden från amerikansk sida.

Allt är dock inte kontinuitet. I samband med att Nato:s deltagande i Afghanistankriget går mot sitt slut ska USA:s omorientering mot Asien ta form i praktiken. Att världsekonomins tyngdpunkt på lång sikt återvänder till Asien är de flesta överens om, men de säkerhetspolitiska konsekvenserna är inte lika uppenbara. Kina och Indien är tydliga exempel på att stora ekonomiska framsteg också kan innebära höjda säkerhetspolitiska ambitioner. Om kriget mot terrorismen för svensk del innebar en halvgenomförd Afghanistandoktrin och polariserade debatter om rättsstatens gränser – vad betyder då ett geopolitiskt skifte till Asien?

En uppenbar och just nu omdiskuterad följd är att det amerikanska intresset för Europas militära säkerhet minskar ytterligare. Detta ses av vissa som oroande och ytterligare ett argument för svenskt Nato-medlemskap, och av andra som en senkommen men välkommen anpassning till en ny tid och ett nytt säkerhetsparadigm. Oavsett vilket synsätt som föredras är det uppenbart att det inte är Europa som står i centrum för diskussionen om global säkerhet idag – trots att man gjort Barack Obama sällskap som fredspristagare. Det är tydligt att nya krishärdar och konfliktområden tar över uppmärksamheten, men det är mindre självklart vad detta innebär för svensk del.

En följd av framför allt kriget i Afghanistan, men även många andra av 00-talets större konflikter, var att integrationen mellan utveckling och säkerhet – både som begrepp och som praktik – fördjupades. Ofta var det den militära sidan som var drivande i denna process, medan civila aktörer, inte minst inom biståndsområdet, såg fler hinder. Detta innebar stora – och i allt väsentligt fortfarande olösta – styrnings- och samordningsproblem för svensk del. Aptiten på kombinerad upprorsbekämpning och nationsbyggande torde idag inte vara så väldigt mycket större i Sveriges riksdag än den är i den amerikanska kongressen, men utmaningen i att integrera olika typer av politiska mål kvarstår. Den svenska politiken för global utveckling var en potentiell väg framåt, men den måste nu sägas föra en tynande tillvaro.

Problemet aktualiserades i och med den så kallade Saudiaffären under 2012. De ansvariga aktörernas svårigheter att svara rakt och sanningsenligt på diverse frågor från reportrar skymde här de djupare problemen, som handlade om fundamentala målkonflikter mellan och inom ett flertal politikområden: försvar och säkerhet, utveckling och mänskliga rättigheter, samt handels- och näringspolitik. Även om mycket är osäkert vad gäller framtidens globala säkerhetspolitik är det uppenbart att Sverige även fortsättningsvis kommer att behöva hantera denna typ av dilemman, troligen oftare än hittills. Mediebevakningen av affärerna med Saudiarabien visade att det kan vara vanskligt för svenska regeringsföreträdare att hitta en politiskt och diplomatiskt acceptabel benämning på vissa länders styrelseskick. Detta är inte en helt oväsentlig fråga, men en större och viktigare utmaning finns i den faktiska politiken, närmare bestämt i balansgången mellan – och kommunikationen om – olika sakområden, mål och värden.