12 års storskaliga internationella interventioner har haft stora effekter i Afghanistan. Det har skett förbättringar i hälsa och utbildning, men kriget fortsätter – och drabbar civilbefolkningen allt hårdare. I och med Nato:s och därmed Sveriges uttåg ur landet accentueras de regionala faktorer och interna politiska processer som hela tiden spelat avgörande roller för landets säkerhet och utveckling. Johan Larnefeldt analyserar konflikterna i Afghanistan efter det nyligen genomförda presidentvalet, och i och med de internationella militära insatsernas avslutande.
Afghanistan har under det senaste decenniet spelat en viktig roll i svensk säkerhets- och utvecklingspolitik. De internationella militära insatserna avslutas till största delen under 2014, och många internationella aktörer drar ned sitt bistånd. Sverige ökar istället, och med den nya strategin för samarbetet med Afghanistan blir landet den enskilt största mottagaren av svenskt bistånd. Resultaten av de internationella insatserna i landet är på många sätt svårbedömda, och de landvinningar som gjorts – inte minst kvinnors rättigheter, som varit och är ett fokusområde för svenskt bistånd – är nu i fara. Det är en turbulent tid i Afghanistan: kriget fortsätter, regionen är orolig och det nyligen genomförda valet har medfört tydliga politiska konflikter.
Skör politisk process
Den 14 juni genomfördes den andra och avgörande omgången i det afghanska presidentvalet. Första omgången den 5 april hade följts av påtagligt optimistisk rapportering, inte minst från utländska medier, men bilden som framträdde under de efterföljande veckorna var mer nyanserad. Den folkliga entusiasmen hade varit stor, men våldsnivån hög, förutsättningarna på landsbygden drastiskt mycket sämre än i staden, och valfusk och oegentligheter utbrett. Mot bakgrund av de lågt ställda förväntningarna – se lägesbilder från början av året här och här – kunde dock frånvaron av fullständig kollaps ses som ett slags framgång i sig.
Abdullah Abdullah – tidigare utrikesminister, numera ledare för en del av (den fredliga) oppositionen – fick flest röster. Därefter kom Ashraf Ghani, tidigare finansminister och dessförinnan tjänsteman vid Världsbanken. Jämfört med många andra makthavare i Afghanistan har dessa två en övervägande civil bakgrund. Abdullah var en nära rådgivare till Ahmad Shah Massoud och Ghani har tillbringat mycket tid utomlands. Man behöver dock inte gå längre än till vicepresidentkandidaterna – Muhammad Khan och Abdul Rashid Dostum – för att hitta mer eller mindre bekräftade uppgifter om delaktighet i krigsförbrytelser.
Både Abdullah och Ghani ställde upp i presidentvalet 2009. Den förstnämnde gick vidare till andra omgången mot president Hamid Karzai, men hoppade av i protest mot det omfattande valfusket. I år var det istället Abdullah som vann första omgången. Anklagelser om fusk förekom, men båda sidor föreföll acceptera valet, liksom behovet av en andra omgång. Det avgörande valet hölls så den 14 juni. Liksom under den första omgången tillämpade medierna ett slags censur mot eller bojkott av motståndsgrupperna och deras aktiviteter, vilket innebar att rapporteringen om attacker var knapphändig. Läget som helhet var alltså svårt att få grepp om, men i likhet med den första valdagen förekom såväl valtekniska problem som utbredda våldsincidenter. Att våldet ändå inte blev värre kan delvis förklaras med de afghanska säkerhetsstyrkornas insatser, men troligen också med motståndsgruppernas ovilja att hämningslöst attackera civila i stor skala, något som skulle kunnat leda till ett alltför kraftigt folkligt missnöje.
Hur blev då efterspelet? Det första som hände var – föga förvånande – att båda sidorna i valet förklarade att de ledde. Tydligare klagomål om oegentligheter än efter den första omgången förekom också, i synnerhet från representanter för Abdullah. Detta eskalerade under veckan efter valet, då Abdullah mer öppet framförde anklagelser om fusk, förklarade att han saknade förtroende för valmyndigheterna och krävde att rösträkningen skulle stoppas.
Abdullahs anklagelser om oegentligheter riktas delvis mot motståndaren Ghani, men också mot president Karzai, pashtuner båda två. Ghanikampanjen å sin sida tycks inte ha fullt förtroende för de tadzjikdominerade säkerhetsstyrkorna (Abdullah är av blandad pashtunsk-tadzjikisk härkomst, men har sin maktbas framför allt bland den tadzjikiska befolkningen). Grunden till dessa mönster finns delvis i det amerikanska ingripandet i Afghanistans konflikter efter den 11 september 2001. De internationella interventionerna innebar att de aktörer i norra delen av landet som utgjort det främsta motståndet mot talibanregimen fick betydligt större makt, inte minst inom den armé som började byggas upp. Samtidigt var det viktigt att den enskilt största gruppen – pashtunerna, som ju även talibanrörelsen kom från – fick en tydlig roll i den afghanska politiken. Hamid Karzai kunde under några år hjälpligt förena dessa grupper – med både Abdullah och Ghani i regeringen, för övrigt. Det är denna bräckliga konstruktion som nu har börjat glida isär på ett allt tydligare sätt.
Konfrontationen skärps alltså, med krav på mer aktivt FN-ingripande, gatuprotester i Kabul och bitvis mycket hätsk retorik. Den 23 juni fick Abdullah igenom ett av sina krav, då en ledande tjänsteman i valkommissionen avgick. I bästa fall kan detta bidra till att mildra konflikten mellan Abdullah och kommissionen. Förutsättningarna att faktiskt avgöra dispyterna om valets genomförande är dock inte goda, då Afghanistan saknar såväl fungerande folkräkning som trovärdig röstlängd. Det grundläggande politiska dilemmat – oviljan att acceptera en förlust och att därmed erkänna det politiska systemets legitimitet – är påtagligt likt situationen i andra delar av Sydasien, inte minst Pakistan och Bangladesh. Liknande problem kring grundläggande politiska institutioner och civil-militära relationer återfinns också i de konflikter som nu utspelas i till exempel Egypten och Thailand. Ingen av dessa jämförelser erbjuder ett särskilt uppmuntrande mönster för afghansk politik.
Konflikter i närområdet
Det är också värt att komma ihåg att detta endast är de – än så länge – fredliga politiska konflikterna. Samtidigt som dispyterna om valet pågår och accelererar så fortsätter kriget. Gränsen mellan de väpnade och de parlamentariska konflikterna i Afghanistan kan dock vara både oskarpa och föränderliga, en tendens som sannolikt kommer att förstärkas i och med Nato:s utträde ur kriget.
Attacker mot Nato:s baser och försörjningslinjer fortsätter, men kriget återgår nu till att bli en regional angelägenhet. Den mest konstanta faktorn är möjligen Pakistan, som under hela Isaf-insatsen utgjort en allierad i retorisk och logistisk bemärkelse, men en fiende i politisk och strategisk mening, genom sitt stöd till afghanska motståndsgrupper, inte minst Haqqaninätverket. Pakistans användning av militanta grupper för att uppnå politiska mål i grannländerna är i princip lika gammal som den pakistanska staten. Den mest förödande konsekvensen har blivit extremt omfattande inrikes säkerhetsproblem, när vissa av grupperna förändrats, omformats och så småningom vänt sig mot den stat som skapat dem. Det pakistanska talibanupproret finns i gränstrakterna mot Afghanistan, men har också spridits till de större städerna, inte minst Karachi. Samtidigt har det pakistanska stödet till grupper som strider mot den afghanska regeringen fått en motsvarighet i den afghanska underrättelsetjänstens försök till kontakter med de pakistanska upprorsgrupperna. Det ska påpekas att konflikten mellan Afghanistan och Pakistan inte heller enbart är ett ljusskyggt krig genom ombud; sporadisk beskjutning, även med artilleri, mellan afghanska och pakistanska gränsstyrkor har pågått i flera år, och snarast intensifierats under den senaste tiden.
Parallellt med detta fortsätter Sydasiens kanske djupaste mellanstatliga konflikt: den mellan Indien och Pakistan. Här blir Afghanistan nu en allt viktigare arena. Landet har länge spelat en central roll i det pakistanska säkerhetsetablissemangets föreställningar om sin strategiska belägenhet, men det som händer i och med de internationella militära insatsernas avslutande är att konflikten tycks bli mer öppen. Det senaste exemplet är attacken på det indiska konsulatet i Herat i västra Afghanistan den 23 maj i år. Ansvaret för denna operation är oklart, men mål och metoder pekar främst mot Lashkar-e-Taiba – som har stötts av pakistansk underrättelsetjänst. Att konflikten mellan Indien och Pakistan fortsätter att delvis utspelas i Afghanistan framöver är tyvärr inte helt osannolikt.
Under de senaste åren har det kommit ett flertal signaler om ett strategiskt skifte i pakistanskt militärt tänkande, bort från den ensidiga fokuseringen på Indien, som varit grunden för stödet till de militanta grupperna i både indiska Kashmir och i Afghanistan. Och efter den senaste stora attacken i Karachi, den 8 juni, inledde man i mitten av juni till slut en omfattande offensiv i North Waziristan, längs gränsen till Afghanistan. Detta är dels ett svar på landets interna uppror, dels ett försök att hantera oron för ett större sammanbrott i Afghanistan efter Nato:s uttåg – i synnerhet om finansieringen av de afghanska säkerhetsstyrkorna skulle tryta. Just det sistnämnda är något som bland andra International Crisis Group varnat för ett flertal gånger. Obalansen i de civil-militära relationerna i Pakistan, kombinerat med den långa traditionen av säkerhetspolitisk outsourcing till militanta grupper, kan dock försvåra mer djupgående förändring av landets politik. Därför är det sannolikt att de pakistanska konfrontationerna med både Indien och Afghanistan fortsätter.
Indien har ett relativt omfattande utvecklingssamarbete med Afghanistan, bland annat genom större infrastrukturprojekt. Under det senaste året har dock det militära samarbetet utvecklats, bland annat genom utbildning av afghanska specialförband i Indien. Detta bidrar sannolikt inte till att dämpa den oron på den pakistanska sidan.
Internationella insatser och resultat
Vad har då blivit resultatet av de internationella interventioner i Afghanistan som inleddes för drygt tolv år sedan, och som nu till stor del avslutas? En avgörande faktor här är att målen – såväl militära som civila – har skiftat ett flertal gånger, samt att detta medfört stundtals tvära kast vad gäller faktiskt agerande på marken. Det inledande målet var smalt: att få tag på al-Qaidas ledning, i synnerhet Osama bin Ladin, omedelbart efter 11 september. Detta mål uppnåddes 2011 med en mindre styrka av specialförbandsoperatörer i ett par helikoptrar. Mot bakgrund av det regionala sammanhang som tecknats ovan är det givetvis värt att notera att bin Ladin då sedan länge befann sig i Pakistan.
Nu kom ju de internationella insatserna i Afghanistan mycket snabbt att utvidgas, och katalogen av mål blev lång: omöjliggöra framtida basering för terroristgrupper, utbilda och öva afghanska säkerhetsstyrkor, förhindra regional instabilitet, bygga upp fungerande demokrati och samhällsstyrning, stoppa förtryck av kvinnor, säkra skolgång för barn, i synnerhet flickor, samt att bidra till ekonomisk utveckling och fattigdomsbekämpning. Det ska noteras att de skiften i mål och strategier som förekom framför allt handlade om förändringar i säkerhetspolitiska eller militära mål, och att de civila delarna på många sätt kom att fungera som stödfunktioner – eller som separata spår. Här finns en del av förklaringen till de styrningsproblem och svårigheter med civil-militär samverkan som blev tydliga inte minst i Sverige.
För svensk del ska också noteras att ett helt centralt mål för deltagandet i Afghanistaninsatsen var säkerhetspolitiskt: ett tydligt uttryck för den grundläggande doktrinen om att säkerhet byggs tillsammans med andra, och ett praktiskt sätt att öka interoperabiliteten med Nato. Att detta inte alltid uttalats helt tydligt på politisk nivå – där man kanske hellre fokuserat på politiska mål kring mänskliga rättigheter eller utveckling, som man förvisso också arbetade för – har inte underlättat diskussionen om Afghanistaninsatsens resultat. Större klarhet i säkerhetspolitiska mål och hur de relaterar till andra politikområden är alltså en helt avgörande fråga när slutsatser från Afghanistan ska göras till lärdomar inför kommande insats i Mali. Så sent som i år har det blivit tydligt att detta fortfarande kan vara besvärliga frågor att hantera i svensk politik.
När det gäller säkerheten i Afghanistan är det inte uppenbart att de internationella insatserna medfört en förbättring. Kriget fortsätter och de civila dödsoffrens antal och andel ökar. Detta förstör givetvis mycket av förutsättningarna för mer långsiktig utveckling. En avgörande förbättring, inte minst för kvinnor, är givetvis den repressiva talibanregimens fall. Just kvinnors rättigheter är dock under stark press just nu, och det vore felaktigt att anta att talibanrörelsen är den enda reaktionära kraften på detta område. Bland andra Human Rights Watch har upprepade gånger pekat på ett glapp mellan retorik och faktisk politik från den afghanska regeringen när det gäller kvinnors rättigheter.
Det är också värt att komma ihåg att talibanrörelsen kunde ta över makten i Afghanistan delvis för att den utgjorde ett svar på de förtryckande och exploaterande krigsherrar som hade vuxit sig starka i landet i samband med inbördeskriget i början av 1990-talet. De internationella interventionerna efter 2001 innebar att vissa av dessa fick tillbaka sina maktpositioner, samtidigt som mycket pengar flödade in i den nya afghanska statsapparaten. Här finns en delförklaring till talibanupporets återkomst efter att regimen fallit.
Parallellt med detta pågick dock ett flertal positiva förändringar, bland annat vad gäller grundläggande service som hälsa och utbildning – även om omfattande problem finns också inom detta område. Här spelar givetvis internationella aktörer en central roll när det gäller resurser, eftersom den afghanska staten inte kan uppbåda egna intäkter för att täcka sina utgifter. Dock är det inte lika uppenbart att de militära insatserna spelat en entydigt positiv roll; många framgångsrika och etablerade aktörer inom biståndssektorn – inte minst Svenska Afghanistankommittén, som varit verksamma landet i 30 år – tenderar snarare att markera distans till såväl Isaf som motståndsgrupperna. Delvis är detta en konsekvens av de inneboende konflikter som funnits i USA:s/Nato:s strategier och agerande.
Det är värt att betona att det – delvis på grund av alla dessa skiftande mål och delvis outredda målkonflikter – är ett mycket omfattande försök till politisk, socioekonomisk och kulturell samhällsomvandling som ägt rum i Afghanistan under det senaste decenniet. Detta har skett under pågående krig, och ofta med militära eller säkerhetspolitiska mål i botten, vilket har påverkat resultaten. Här finns en mer generell fråga att diskutera vidare, för säkerhetspolitiska beslutsfattare i olika sammanhang: hur kan man – med militära och/eller civila medel – gripa in i och påverka konflikter och samhällen i en viss riktning? Problemområdet från territoriell integritet och demokratisk legitimitet till mänsklig säkerhet och socioekonomisk utveckling är lika aktuellt i Afghanistan som i Syrien, Mali, Centralafrikanska republiken – eller östra Ukraina. Och även på dessa platser är det fråga om en väv av statliga och mer eller mindre icke-statliga aktörer med skiftande agendor, kopplingar och lojaliteter.
Behoven av att vinna över befolkningen på sin sida blir ofta en avgörande fråga – det senaste exemplet är den dramatiska händelseutvecklingen i Irak. Idéerna om att de internationella militära insatserna i Afghanistan – och Irak, för övrigt – samtidigt som de bekämpade motståndet skulle vinna befolkningens hearts and minds, och därigenom ta bort motståndsgruppernas legitimitet, var dock problematisk. Nya forskningsresultat antyder mycket stora svårigheter för en extern aktör att över huvud taget lyckas med detta. Avgörande blir förmågan att kombinera lokalt förankrad kunskap om konfliktområdet – inklusive de faktiska incitamentsstrukturer som befolkningen lever inom – med en klar bild av det regionala säkerhetspolitiska sammanhanget, inte minst andra staters agendor. Här finns några av de centrala säkerhetspolitiska lärdomarna från de internationella insatserna i Afghanistan.
Johan Larnefeldt, frilansskribent