Tillbaka till sökning

Tillbaka
Analys
Artiklar

Publicerat: 2022-05-23

Algeriet och Marocko: Nordafrikanska spänningar ger internationella svallvågor

Denna artikel är skriven av Linda El-Naggar, analytiker vid Utrikespolitiska institutets Mellanöstern- och Nordafrikaprogram och alumn från Folk och Försvars spetsutbildning Försvars- och säkerhetsakademin 2022. Artikeln är en del av en artikelserie där alumner från Försvars- och säkerhetsakademin skriver om olika konflikter i vår omvärld, med syfte att öka kunskapen om internationell fred och säkerhet. 

Befolkningarna i Algeriet och Marocko delar samma språk, kultur och religion såväl som en gemensam gräns på 1,550 kilometer. Trots detta har de politiska ledningarna i den revolutionära republiken Algeriet och i det konservativa kungadömet Marocko sällan dragit jämnt då de båda har försökt utmejsla en roll som regional hegemon. Under 2021 övergick den intensiva rivaliteten i bitter fientlighet och den 24 augusti klippte Algeriet banden till sin västra granne. Detta skedde mot en kuliss av aggressiv retorik från båda parter, en uppmärksammad spioneriskandal och Abrahamavtalen som normaliserade relationerna mellan Marocko och Israel – i utbyte mot amerikanskt erkännande av marockansk suveränitet över Västsahara. De tilltagande spänningarna mellan två av Afrikas främsta vapenmakter hotar inte enbart handeln i Medelhavsområdet, den regionala stabiliteten samt utsikterna för att lösa konflikterna i Västsahara, Libyen och Mali. Algeriets möjligheter att täppa till delar av Europas energibehov i kölvattnet av Ukrainakriget påverkas också.

En mångårig konflikt – med Västsahara i centrum

Marocko samarbetade med den algeriska självständighetsrörelsen FLN i dess kamp mot kolonialmakten Frankrike på 50- och 60-talet. Kort efter Algeriets självständighet hamnade dock huvudstäderna Alger och Rabat i konflikt om territoriella gränser, vilket utmynnade i Sandkriget 1963. Kriget blev startskottet för en intensiv rivalitet mellan grannländerna. Deras ideologiska vägval var iögonfallande olika – Algeriet blev en socialistisk stat med stöd från Sovjetunionen, medan Marocko valde västvärlden som främsta partner. Till följd av detta såg ledningen i Alger med ont öga på det marockanska anspråket på Västsaharas territorium efter spanjorernas reträtt 1975. För Algeriet utgjorde Västsahara dels en fråga om avkolonisering (efter 132 år av franskt styre var landet ett revolutionärt mecka för antikoloniala rörelser), dels ett motstånd mot Marockos planer att upprätta ett ”Greater Morocco” (ett koncept som inkluderar territorier i Västsahara, Mauretanien, nordvästra Mali och västra Algeriet). En sådan utvidgning skulle hota Algeriets maktposition i Nordafrika. Mot den bakgrunden valde Algeriet att motta tiotusentals västsahariska flyktingar samt erkänna motståndsrörelsen Polisario – vilket resulterade i att Rabat bröt sina diplomatiska relationer med Alger 1976. Sedan dess har Västsaharafrågan utgjort brännpunkten i relationerna mellan länderna.

Algeriet och Marocko återupptog sina diplomatiska relationer 1988. Strax därpå bildade de tillsammans med Libyen, Mauretanien och Tunisien den Arabiska Maghrebunionen (UMA). Syftet var att skapa ett ”nordafrikanskt EU” med fri rörelse för varor, kapital och arbetskraft. Gränsen mellan Marocko och Algeriet stängdes emellertid redan 1994, vilket fick en direkt påverkan på såväl handel som familjer i gränsområdet. En kombination av bilateral friktion mellan länderna och militant islamism har satt käppar i hjulet för UMA sedan dess, och idag är unionen nästintill inaktiv. Som en konsekvens av detta är Maghreb en av de regioner i världen med lägst andel regional handel. Handeln inom UMA motsvarade 2019 enbart 2,8 procent av gruppens totala handel, vilket kan jämföras med 57,4 procent med resten av Afrika, samt 97,2 procent med resten av världen. Djupare ekonomisk integration skulle inte bara stärka Maghrebs potential och stabilitet som handelspartner utan det skulle också tillåta UMA att ingå trepartshandelsavtal med europeiska och subsahariska länder, bana väg för samarbete inom områden såsom migration och terrorismbekämpning samt underlätta för kulturella utbyten.

Den geopolitiska kartan ritas om

Tätare ekonomiskt samarbete i Nordafrika är dock ett avlägset mål sedan Algeriet och Marocko bröt sina diplomatiska relationer för andra gången i augusti 2021. Vid denna tidpunkt anklagade Algeriet sin granne för tre så kallade ”fientliga handlingar”:

  • Marockos upprättande av formella relationer med Israel i december 2020, i utbyte mot amerikanskt erkännande av marockansk kontroll över Västsahara.Detta avtal förhandlades liksom de övriga Abrahamavtalen (mellan Israel och Förenade Arabemiraten, Bahrain och Sudan) i slutet av Donald Trumps mandatperiod och illustrerar hur arabvärldens position gentemot sin klassiske ärkefiende har skiftat. Ur algerisk synpunkt är denna omdaning ett dubbelt slag i magen – som ett av regionens mest pro-palestinska länder är man bestört över att stödet för Palestina dramatiskt har seglat ner på arabländernas dagordningar, samtidigt som man förfäras över att stormakten USA numera legitimerar Marockos anspråk över Västsahara. Dessutom skedde detta skifte precis efter att den långvariga vapenvilan mellan Marocko och Polisario bröts i november 2021.
  • Pegasusaffären om misstänkt spioneri i juli 2021.Rapporter om att Marocko använde spionprogrammet Pegasus (tillverkat av israeliska NSO Group i samarbete med den israeliska försvarsindustrin) för att spionera på över 6000 algeriska politiker, högt uppsatta militärer och civilsamhällesaktivister spädde på konflikten mellan Alger och Rabat ytterligare. Båda parter ser suveränitet som sin viktigaste utrikespolitiska princip. I Algeriets fall handlar detta koncept om den territoriella kontroll man fick i samband med vid självständigheten, medan det för Marocko även inkluderar Västsahara.
  • Kampanj för självstyre i den algeriska regionen Kabylien i juli 2021.Med avsikt att stävja Algeriets stöd för Polisario började Marocko driva opinion till förmån för separatiströrelsen MAK i regionen Kabylien, som främst är befolkad av minoritetsbefolkningen kabyler (ett berberfolk). Under ett möte i New York delade den marockanske FN-ambassadören Omar Hilale ut en lapp med budskapet ”det tappra kabylska folket förtjänar, mer än någon annan, att fullt ut åtnjuta sin rätt till självbestämmande”. Denna handling var ett rött kort för Algeriet: den representerade ännu ett övertramp på landets suveränitet såväl som den nationella enigheten mellan araber och berber, vilket har varit en central del av statens narrativ sedan självständigheten. Några veckor senare blossade enorma skogsbränder upp i landet som regeringen valde att skylla på Marocko och MAK.

Höjda tongångar med internationella konsekvenser

Under hösten 2021 eskalerade konflikten mellan Algeriet och Marocko snabbt. Inom loppet av några månader stoppade Alger gastransporter som tidigare gick genom Marocko till Spanien, stängde luftrummet för marockanska flyg samt anklagade Rabat för att ligga bakom dödandet av tre algerier i Västsahara. Upptrappningen av konflikten frambringade farhågor om att de två kapprustande grannarna skulle hamna i krig med varandra. Algeriets försvarsbudget 2020 landade på 9,7 miljarder dollar – den största i Afrika. Ungefär 70 procent av landets militärutrustning är rysk. Marockos nota 2020 var mindre – den hamnade på 4,8 miljarder dollar – men utgör icke desto mindre en ökning på 54 procent sedan 2011. Därtill ingick Marocko och Israel ett försvarsavtal i november 2021, vilket inkluderar informationsutbyte, gemensamma projekt och vapenförsäljning. Detta förstärkte Algeriets känsla av att vara hotad i sitt närmaste grannskap.

Fastän konflikten mellan Alger och Rabat har stabiliserats de senaste månaderna är stridigheterna mellan Marocko och Polisario en fortsatt komplicerande faktor. Samtidigt lägger tvisten hinder i vägen för en lösning på Västsaharafrågan då Marocko anser att Algeriet, som Polisarios främste bundsförvant, bör sitta med vid förhandlingsbordet. Algeriet är däremot av uppfattningen att Västsaharakonflikten bör lösas av de stridande parterna inom ramen för FN-processen. Landets förhandlingsvilja lär dessutom dämpas ytterligare av Marockos vind i seglen på den internationella arenan – Spanien övergav nyligen sin 50-åriga neutralitetspolicy avseende Västsahara till förmån för den marockanska autonomiplanen. Utöver detta har Marocko lyckats övertala över 20 arabiska och afrikanska stater att öppna konsulat i Västsahara, vilket tyder på deras acceptans av Rabats anspråk på territoriet.

Möjligheterna att lösa andra regionala konflikter påverkas också av osämjan mellan Nordafrikas två självutnämnda ledare. I Libyen har både Marocko och Algeriet tidigare tävlat om att inneha rollen som medlare, med målet att stärka deras internationella status. I Mali har Alger erbjudit sig att agera medlare mellan landets militärjunta och Västafrikanska staters ekonomiska gemenskap (ECOWAS), i syfte att hämma Rabats inflytande i Sahelområdet. Ingen av dessa konflikter lär gynnas av att utgöra scen för marockansk-algeriska slitningar. EU påverkas också av den hätska stämningen, i synnerhet i ljuset av Rysslands invasion av Ukraina och skyhöga gas- och oljepriser. Algeriet har presenterat sig själv som ett alternativ till rysk gasexport, men transporten begränsas av att ledningen genom Marocko numera är blockerad. I stället ska landet förse södra Europa med gas via den mindre Medgaz-ledningen som går direkt till Spanien. I skrivande stund är dock även denna hotad, då Alger har varnat Madrid att gasexporterna kommer att avbrytas om algerisk gas skickas vidare från Spanien till Marocko.

Utrikespolitik kan sällan skiljas helt från inrikespolitiken och detta är även gällande i fallet Algeriet. Där lider regeringen av ett gravt legitimitetsunderskott sedan proteströrelsen Hirak uppkom 2019. Regelbundna protester mot det politiska och militära systemet har kuvats av det starka förtrycket, men missnöjet är fortsatt påtagligt. I parlamentsvalet i juni 2021 var valdeltagandet nere på 23 procent. Precis som Turkiets Erdogan, som för en offensiv utrikespolitik i syfte att blidka hemmaopinionen, så ämnar Algeriets politiska elit driva en hårdför politik mot Marocko för att samla ett nationalistiskt stöd för regimen. Strategin är dock sannolikt ineffektiv då befolkningen misstror regimen och är upptagen av att hantera socioekonomiska bekymmer. Samtidigt lär Marocko, som nu är stärkt av både amerikanskt och spanskt stöd i Västsaharafrågan, fortsätta med sin påstridiga utrikespolitik.

En ytterligare eskalering i relationen mellan Algeriet och Marocko skulle få digra konsekvenser för de redan bistra möjligheterna till regional integration i Maghreb, lösningar på konflikterna i Västsahara, Libyen och Mali samt för stabiliteten i EU:s närområde. Ett krig mellan länderna skulle sannolikt medföra en ökning av migrationen till EU, i synnerhet till Spanien. EU:s gasimport liksom dess ekonomiska intressen i regionen (som miljörelaterade projekt) skulle också vara i fara. Därtill skulle en direkt konflikt kunna bädda för att jihadistiska grupperingar vinner mark.

Linda El-Naggar 

Dela

Relaterat material