Incidenter med väpnat våld i skolmiljö tycks vara en accelererande trend i USA, där problemet ger upphov till polariserade debatter. I det svenska sammanhanget har frågan diskuterats mindre – något som nu verkar förändras. Hur stor är risken för denna typ av händelser i Sverige, och hur god är skolors beredskap? Vilka strategier är de lämpligaste för att förebygga skolskjutningar, och för att hantera dem om de ändå inträffar? Viktoria Asp diskuterar de centrala problemen i en relativt ny fråga för svensk krisberedskap.
Förra året redovisade Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) Sveriges första nationella bedömning av risker och krisberedskapsförmåga. De kriser som ansågs mest troliga för att inträffa var en långvarig värmebölja och en skolskjutning. Risken för en skolskjutning i Sverige bedömdes till en gång på tio år.
I Sverige är skolskjutningar ytterst ovanligt. Man får gå tillbaka till 1961 för att hitta ett fall då någon tagit med sig vapen och skjutit mot lärare och elever. Desto vanligare är det med hot om att genomföra skolskjutningar. Även flera fall av dödligt våld i skolan har förekommit. 2001 knivmördades en ung kvinna på Västermalms skola i Sundsvall. Samma år sköts en ung man till döds på Bromma gymnasium utanför Stockholm.
När det gäller väpnat våld eller hot om väpnat våld har skolorna varit relativt rådlösa. Situationen är så pass ovanlig att det inte är något som organisationen har varit förberedd på. För att höja medvetenheten bland skolpersonal och ge råd kring skolskjutningar utkom nyligen skriften Väpnat våld i skolan. Skriften är utgiven av Skolverket tillsammans med MSB, Rikspolisstyrelsen samt Sveriges kommuner och landsting. Den ger flera konkreta tips både på hur skolor kan förbereda sig samt agera i en akut situation.
Det viktigaste rådet är att arbeta för att skapa mental förberedelse. En kris definieras ofta av att betydande värden, i det här fallet människoliv, står på spel samtidigt som viktiga beslut måste fattas under stark tidspress. Om man i förväg har tänkt tanken på att ovanliga händelser kan inträffa, resonerat kring vilka valmöjligheter som finns och hur man bör agera ökar chansen till att klara krisen på ett bra sätt.
Mental förberedelse kan handla om att ha kunskap om de olika strategier som brukar användas vid skolskjutningar. De vanligaste är inrymning och utrymning. Inrymning har länge varit en populär metod som innebär att elever och skolpersonal låser in sig i ett klassrum, barrikaderar dörren, drar ner persienner för fönstren och är tysta för att undgå upptäckt. Utrymning handlar om att evakuera skolan utan att gärningspersonen upptäcker det. Vilken metod som är mest lämplig beror på skolans lokaler och var gärningspersonen befinner sig.
Skolskjutningar är vanligare i USA. Rådet från amerikanska myndigheter var länge att skolor skulle använda strategin för inrymning. 2013 kom en ny handbok som istället rekommenderar run, hide, fight. Strategin om att springa, gömma, slåss är en av flera snarlika strategier som har blivit populär på senare år och övas av skolor och på arbetsplatser. Rådet om inrymning bygger på att polis snabbt är på plats och kan avväpna gärningspersonen. Studier av tidigare skolskjutningar visar att så sällan är fallet. En skolskjutning är ofta över på mindre än en kvart och polisen har sällan haft i en roll i att avväpna gärningspersonen. Det ledde till rådet att elever och skolpersonal själva måste bli mer aktiva och försöka rädda sig själva. Strategierna om att springa eller och gömma sig återfinns i den svenska skriften i form av utrymning och inrymning. Att göra motstånd mot en beväpnad gärningsperson nämns inte. Det är också den delen av springa, gömma, slåss som är mest omdiskuterad i USA. Flera praktiker menar att det har blivit ett för stort fokus på slå tillbaka, något som ska ses som en allra sista utväg.
En seglivad myt bland beslutsfattare och krishanterare är att människor ofta får panik i krissituationer. Forskning om hur människor reagerar på terrorhändelser visar att det är vanligt att människor blir rädda, men inte på det sättet att man hamnar i chock, får panik eller blir handlingsförlamad. Tvärtom är det troligt att människor kommer att vilja agera. Människor kommer att vilja söka sig bort från en plats som upplevs som farlig och för många är det naturligt att kämpa om man upplever att ens liv är hotat. Handlingsplaner som inte tar hänsyn till hur människor beter sig i krissituationer är dömda att misslyckas. Strategierna vid skolskjutning har potential att vara framgångsrika om de inte bygger på sådan förenklad bild utan tvärtom på att vuxna och barn är kapabla att agera.
Skolans viktigaste ansvar är att se till att arbetsmiljön är trygg. Ofta handlar det om att motverka mobbning och utanförskap, något som också skulle kunna förebygga skolskjutningar. De flesta personer som genomfört skolskjutningar uppger att de har blivit mobbade eller känt sig socialt marginaliserade. Risken för att en skolskjutning ska ske i Sverige är liten, särskilt sett till andra händelser som sker i skolan. Men om det värsta trots allt inträffar skulle konsekvenserna bli stora. Det räcker därför inte att skolan försöker trygga arbetsmiljön genom att arbeta mot mobbning och hur man ska agera vid en brand. Säkerhetsarbetet måste även täcka hur man bör agera vid väpnat våld.
I den akuta situationen måste läraren och eleverna agera direkt. Skolans ledare måste därför i förväg ha tänkt igenom vilka rekommendationer de kan stå för att deras verksamhet arbetar efter, hur de vill att lärare och elever ska se på våldsamma situationer och vilken hjälp de kan räkna med från polis och övriga samhällsaktörer. Det finns ingen standardlösning för något så ovanligt som en skolskjutning. Varje situation är ny och det finns ingen strategi som garanterar ett lyckosamt utfall. Oavsett vilken strategi man väljer i den akuta situationen, att låsa in sig i ett klassrum och invänta hjälp eller att försöka fly, är steget innan detsamma. Det handlar om att ha en mental beredskap och överhuvudtaget ha tänkt tanken på att vardagen snabbt kan förändras.
Viktoria Asp, analytiker
Crismart Nationellt Centrum för krishanteringsstudier
Försvarshögskolan