2014 blev ett turbulent år i Afghanistan. De internationella militära insatserna – inklusive de svenska – drogs tillbaka, men kriget intensifierades och antalet civila dödsoffer ökade. Ett mycket kontroversiellt presidentval ledde till en utdragen konflikt och djup oenighet innan en ny president till slut tillsattes i september. Den internationella närvaron i Afghanistan sedan 2001 har i stor utsträckning byggt på idéer om samverkan civila och militära aktörer, något som är problematiskt på flera sätt, enligt Svenska Afghanistankommitténs generalsekreterare, Anna-Karin Johansson.

Den 27 november attackerades International Relief and Development:s (IRD) boende under fem timmar mitt i centrala Kabul. En säkerhetsvakt skadades och de tre gärningsmännen dödades av afghanska säkerhetsstyrkor. IRD är en amerikansk organisation som utför humanitära insatser på uppdrag av olika organ, och som genomfört verksamheter nära kopplade till den amerikanska militära insatsen. De kallar sig själva för en biståndsorganisation. Talibanerna, som under hösten intensifierat sin aktivitet, tog på sig dådet och benämnde målet ”foreign invading forces”. IRD är ett exempel på den gråzon av organisationer och aktörer som uppstått av strategin att integrera militära strukturer och biståndsorgan i krigs- och konfliktområden.

Ända sedan USA gick in i Afghanistan 2001 har strategin som kallas ”winning hearts and minds” använts. Internationell militär har dels själva genomfört ”humanitära program” samt använt sig av andra organisationer såsom IRD för att skapa positiva värden för den militära insatsen.  Svenska Afghanistankommittén har under lång tid hävdat att sammanblandningen är problematisk. Vi menar att biståndsinsatser som inte har långsiktigt utvecklingsarbete som främsta mål är kontraproduktiva och kan vara direkt farliga.

Syftet med att samordna militära och civila insatser har varit att skapa lojalitet hos lokalbefolkningen för militära operationer. Det är ett kortsiktigt mål som inte leder till att minska fattigdom över tid. Dessutom tvingas civilbefolkningen att välja sida i en sedan lång tid pågående konflikt. Att ha uttalat sin lojalitet till internationell militär eller till staten (som i många fall företräds av djupt korrumperade krigsherrar som dessutom har gjort sig skyldiga till krigsbrott) betyder att talibaner och andra motståndsgrupper ser området som fientligt. Risken är stor att den afghanska säkerhetstjänsten inte kan skydda befolkningen från hämndattacker.

Dessutom misstänkliggörs andra, oberoende, biståndsorganisationer. Såväl civilbefolkningen som de väpnade oppositionsgrupperna kan ifrågasätta neutraliteten och oberoendet, vilket försvårar arbetet och gör det betydligt mer riskfyllt. Det är naturligtvis mycket allvarligt. I de situationer där militära insatser behövs för att underlätta humanitärt arbete måste tillvägagångssättet hanteras mycket varsamt. De olika roller och uppdrag aktörerna har måste respekteras och kommuniceras till civilbefolkningen.

Försvarsminister Peter Hultqvist menar på SvD Brännpunkt 2 december att en bred utvärdering behöver göras av hela Afghanistaninsatsen. Han skriver bland annat: ” Ytterst handlar det om att sätta in hela insatsen i ett perspektiv som tar sin utgångspunkt i de förhållanden och det världsläge som rådde när insatsen startade och fram till nu beskriva utveckling och slutsatser.” Vi välkomnar detta besked.

Oavsett hur väl den svenska militären än har genomfört sin del av ISAF-insatsen, har de likväl varit del av en internationell militär mission, där gränserna mellan bistånd och militär varit mycket otydliga. Skillnaden mellan fredsbevarande och stridande militära insatser har dessutom kommit att suddas ut helt och hållet. Under den senaste tiden har talibanerna deklarerat att de kommer att fortsätta attackera mål som är kopplade till internationella företag, organisationer med kopplingar till internationell militär och till biståndsorganisationer.

De flesta utvecklingsorganisationer som bedriver verksamhet i konfliktområden värnar sitt oberoende, opartiskhet och neutralitet. För SAK är det fundamentalt för att bygga förtroende med den befolkning vi verkar för. Så länge lokalbefolkningen vill att vi finns i ett område för att bidra till att de mest utsatta får det bättre, att bedriva sjukvård eller utbilda flickor och pojkar kan vi verka. Den lokala förankringen fungerar som ett skydd. Det är befolkningen som ser till att väpnade grupper inte attackerar oss. Att medverka i verksamheter som försvagar detta förtroende undergräver i längden våra möjligheter att verka för en förbättrad situation för de mest utsatta i Afghanistan.

UD bör ansvara för genomförandet av den breda och enligt vår förhoppning oberoende utvärderingen om Afghanistaninsatsen. Så gör Norge för att på bästa sätt inkludera både de civila och de militära delarna. Det politiska målet för svenskt deltagande i internationella freds- och säkerhetsfrämjande insatser att agera i civil och militär samverkan bör särskilt utvärderas. Det är viktigt för att skapa klarhet i den gjorda insatsen och för att optimera kommande engagemang internationellt ur såväl militärt perspektiv som för att skapa långsiktig utveckling som en grund för hållbar fred.

Anna-Karin Johansson,
Generalsekreterare 
Svenska Afghanistankommittén