Artiklar

Publicerat: 2020-10-15

Den multipolära världen – innebär den slutet på vårt multilaterala samarbete?

Denna text är skriven av Miriam Steinwall, en av deltagarna i årets upplaga av Försvars- och Säkerhetsakademin (FOSA). FOSA är en unik och exklusiv spetsutbildning för unga engagerade från Folk och Försvars medlemsorganisationer och deltagarna utgör en viktig del inom Sveriges nutida och framtida säkerhetspolitiska fält. Som en del av utbildningen, som genomförs varje år tillsammans med Försvarsmakten, MSB, Försvarshögskolan och UD, har alla deltagare under utbildningens gång skrivit en artikeltext med temat från en av utbildningens fem träffar. FOSA-deltagarna har en bakgrund från politiska ungdoms- och studentförbund eller partipolitiskt obundna civilsamhällesorganisationer. Deltagarnas texter är skrivna utifrån deras egna åsikter och perspektiv kring försvars- och säkerhetspolitik samt samhällets krisberedskap. Miriam Steinwall från Centerstudenter skriver i denna artikel om sina reflektioner och tankar kring framtiden för multilaterala samarbeten från utbildningsdagen med UD.

Året är 2020 och spridningen av Covid-19 har lamslagit en hel värld. Land efter land tvingas hantera de direkta konsekvenser som virusutbrottet innebär, såsom en överbelastad sjukvård och en krisande ekonomi. Utbrottet har emellertid också visat tydliga exempel på en av de mest framstående trenderna inom internationell politik idag, nämligen multilateralismens inbromsning. Flera länder har använt den globala krisen för att motivera en ökad protektionism. Världshälsoorganisationen (WHO) misstros och anklagas för undermåligt agerande. Bristen på förtroendet för multilaterala organisationer och avtal framträder i samband med utvecklingen mot en alltmer multipolär värld med flera maktcentra som törstar efter inflytande. Den globala arenan är mer oförutsägbar än på länge. Metoderna för hur vi för vårt internationella samarbete befinner sig i en förändringsprocess, vilket tydligt framgick i de möten vi deltagare från Försvars- och säkerhetsakademin (FOSA) hade tillsammans med företrädare från Utrikesdepartementet under en utbildningsdag i början av april 2020. Flera diskussioner kom att cirkulera kring de dynamikförändringar som upplevs genom arbetet inom svensk utrikespolitik och hur Sverige hanterar dessa.

När kalla kriget tog slut, med Sovjetunionens fall 1991, markerade det slutet på den sedan andra världskriget rådande bipolära världsordningen. USA och väst hade segrat. Det har nu gått trettio år och världsbilden ser helt annorlunda ut. Ryssland har återupptagit sina maktambitioner, inte minst vad gäller sitt absoluta närområde – såsom Georgien och Ukraina – och Kina har på kort tid vuxit sig till en global stormakt. Som expansiva stormakter visar både Kina och Ryssland på en hög och tilltagande ambition att tillskansa sig globalt inflytande. Ryssland utför påverkanskampanjer i flera länder, stöttar de facto-regeringar i sitt närområde och annekterade Krimhalvön i Ukraina 2014. Kina satsar stort på sitt Belt and Road-initiative, och bygger upp infrastruktur i länder som riskerar hamna i tydlig beroendeställning gentemot Kina. I sydkinesiska havet växer Kinas maktambitioner där landet gör tydligare anspråk på önationer och öar som av det internationella samfundet inte anses tillhöra Kina.

Vi ser en generell utveckling mot en mer multipolär värld, men detta sker också parallellt med ett ökat avståndstagande till multilateralt samarbete på flera håll runt om i världen. Samtidigt som Ryssland och framförallt Kina växer snabbt försöker USA motvilligt hantera sin förändrade maktposition. Resultatet har, åtminstone under President Trump, blivit ett avståndstagande från internationella avtal och överenskommelser. Det tydligaste exemplet är kanske den uttryckta ambitionen att lämna klimatavtalet som slöts i Paris 2015, där motivationen delvis byggde på att det skulle vara orättvist för USA och skapa en fördel för Kina. Även Brasilien, som likt Ryssland och Kina är en av de snabbt växande BRICS-länderna, visar också på en minskad vilja till multilateralt deltagande. Sedan Jair Bolsonaro tillträdde som president i januari 2019 har han tydligt uttryckt att Amazonas tillgångar tillhör Brasilien och är deras rättighet att utnyttja. Återigen används argumentet av ett mäktigt och tonsättande land att det vore orättvist att följa internationella avtal.

Även EU, som ofta ses som urtypen för multilaterala samarbeten, har upplevt utmaningar till följd av denna utveckling. I samband med de stora migrationsflödena till Europa under 2015 fanns det en stor ovilja bland flera EU-länder att gemensamt dela på bördan och året därefter följde den brittiska omröstningen om att lämna medlemskapet i unionen. För Sverige, som genom det brittiska utträdet förlorade en av sina främsta samarbetspartners, är utvecklingen oroväckande, inte minst då det sker samtidigt som vi ser auktoritära tendenser i medlemsländerna Ungern och Polen.

Covid-19 har, precis som med de flesta delar av samhället, gjort framtiden för internationella samarbeten oviss. Det är svårt att spekulera i vilken effekt utbrottet kommer ha på den utveckling som gick att utröna innan utbrottet. Det finns mycket som tyder på att den multipolära världsordningen kommer vara rådande under överskådlig tid, men om det också innebär en maktkamp där internationella avtal och institutioner undermineras riskerar den internationella politiska arenan bli osäker och instabil. Jag tror att det är rimligt att vänta sig att krisen till följd av Covid-19-utbrottet kommer utkristallisera vilken riktning utvecklingen av multilaterala samarbeten kommer fortsätta att ta. Det går att föreställa sig två scenarier: Antingen kommer länder att känna ett större behov av att ha en kritisk produktion inom landets gränser och därmed vända sig mer mot protektionism, eller så kommer olika länder att se en större vikt av att samarbeta för att hantera kommande kriser. Baserat på de trender som idag går att se kan vi anta att bägge dessa möjligheter kan få fäste i olika delar av världen.

Hotet mot multilateralismen är centralt för ett land som Sverige. Vi är ett exportberoende land där internationellt utbyte och samarbete är av högsta vikt. En omritning av kartan för hur detta samarbete förs skulle ha stora effekter, om inte annat för våra diplomatiska kontakter. I utrikesministerns tal om regeringens utrikespolitiska prioriteringar 2020 beklagade även Ann Linde utvecklingen och hotet mot det multilaterala systemet i stort.

Under FOSA:s utbildningsdag med Utrikesdepartementet fick vi möjlighet att diskutera framtiden för svenskt utrikes- och säkerhetspolitiskt agerande med diplomater och politiska tjänstemän. Grundläggande var att den svenska utrikespolitiken genomförs med främsta syfte att skapa säkerhet i och runtom Sverige, där flera underströk att EU var den viktigaste utrikespolitiska arenan för Sverige. Covid-19 har dock visat på utmaningar även för det europeiska samarbetet. När en kris drabbar alla samtidigt ligger solidariteten i första hand till det egna landet, vilket under krisen har visat sig genom handelsproblem där varor riskerar att inte nå fram till dess avsedda destination. Det kommer därför vara högt prioriterat för unionen att titta på hur EU:s samstämmighet kan förbättras för att hantera framtida utmaningar.

Miriam Steinwall, Centerstudenter

I samband med att denna artikel publicerats har Folk och Försvar publicerat två andra artiklar av FOSA-alumner. Ni hittar dessa här och här.

Relaterat material