Denna text är skriven av Martin Persson, en av deltagarna i årets upplaga av Försvars- och Säkerhetsakademin (FOSA). FOSA är en unik och exklusiv spetsutbildning för unga engagerade från Folk och Försvars medlemsorganisationer och deltagarna utgör en viktig del inom Sveriges nutida och framtida säkerhetspolitiska fält. Deltagarnas texter är skrivna utifrån deras egna åsikter och perspektiv kring försvars- och säkerhetspolitik samt samhällets krisberedskap. Martin Persson från SSU skriver i denna artikel om framtiden för ett utökat försvarssamarbete inom EU.
De talare vi fått lyssna till under Folk och Försvars FOSA-akademi har alla delat bilden av att Sveriges säkerhetspolitiska läge de senaste 20 åren har försämrats. Vår säkerhet är beroende av en regelbaserad världsordning där folkrättsliga principer respekteras. Därför är det av största vikt att Sverige klarar av att möta de hot som finns i vår omvärld, men vi är för litet land för att klara det själva.
EU är Sveriges viktigaste utrikes- och säkerhetspolitiska arena och inom ramen för det samarbetet finns det goda förutsättningar att stärka den säkerhetspolitiska ordningen för alla unionens länder och att öka unionens oberoende gentemot omvärlden. Detta har under de senaste åren skett i form att nya säkerhetspolitiska samarbeten mellan medlemsländerna, såsom Permanent Structured Cooperation (PESCO). Samtidigt kan det konstateras att stora delar av Europa idag färgas av nationella strömningar, både från höger och vänster på den politiska skalan. Sådana strömningar vill röra sig bort från nyliberalismen som formade många av de politiska beslut som fattades på 90- och 00-talet och istället anamma en ordning som säkerställer en nationell självständighet, särskilt i frågor om ekonomi och migration.
Att bygga upp en europeisk strategisk autonomi som kräver en långt fördjupad integrering av EU-ländernas samarbete utan att skapa ett politiskt motstånd mot en sådan är en svår balansgång och ett problem som inte delas av andra supermakter som är ekonomiskt och kulturellt mer homogena än EU.
När den regelbaserade världsordningen utmanas från statsaktörer runt om i vår omvärld krävs det ett starkare EU för att försvara den rådande ordningen. EU-minister Hans Dahlgren pekar på flera åtgärder som krävs för att stärka den EU-gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken. Han föreslår bland annat att slopa kravet på enhällighet inom vissa områden i utrikespolitiken för att på så sätt möjliggöra att EU kan agera mer resolut i säkerhetspolitiska frågor. Flera stora länder inom EU delar Dahlgrens syn på att avskaffa vetorätten inom det Europeiska rådet, i varje fall delvis, men i synnerhet utrikes- och säkerhetsfrågor. Flera ledare inom EU vill göra mer.
Idén om ett gemensamt europeiskt försvar har lyfts i flera sammanhang under de senaste åren, till stor del tack vare utvecklingen i världspolitiken. När Storbritannien lämnade EU förlorade unionen en av de mest utpräglade skeptikerna till ett europeiskt försvarssamarbete. Donald Trumps fyra år vid makten satte ett stort frågetecken kring hur hängivet USA kommer att vara i framtiden gentemot NATO-alliansen. Även med Joe Biden i Vita Huset under nästkommande fyra år finns risken att en republikansk kandidat (Trump själv?) vinner valet 2024. Det avtryck Trump har gjort på det Republikanska partiet gör det sannolikt att nästkommande presidentkandidat anammar en liknande syn på utrikespolitik som prioriterar bilaterala relationer framför multilaterala engagemang och avtal. Därmed kan det framstå som än viktigare att EU utvecklar sitt försvarspolitiska samarbete för att minska sitt militära beroende av det amerikanska försvaret. Emmanuel Macron har gått så långt som till att förklara NATO som ”hjärndött” när det blir allt mindre säkert att USA framöver kommer ställa sig bakom grundprincipen om att ett angrepp på ett NATO-land är ett angrepp på hela NATO.
Även om ett gemensamt europiskt försvar inte förverkligats har flera initiativ för en mer samordnad europeisk säkerhet blivit verklighet. PESCO initierades 2017. Det är ett kluster av 34 EU-projekt som enligt Federica Mogherini, EU:s tidigare höga representant för utrikesfrågor och säkerhetspolitik, går ut på att medlemsländer ska ”göra saker tillsammans, spendera tillsammans, investera tillsammans, köpa tillsammans och agera tillsammans” inom försvars- och säkerhetspolitiska frågor. Samarbetet skapar en möjlighet att förstärka den militära integrationen på en frivillig basis för medlemsstaterna. Att utvidga samarbetet till att omfatta finansiering av försvarsrelaterad forskning som många föreslår kan visa sig mer svårgenomfört.
Alla globala aktörer är inte lika positivt inställda till en europeisk samordning i försvarsfrågor. Från att i ett tidigt stadium ha varit öppet positiva till EU:s planer för ett gemensamt ställningstagande för utökade försvarsutgifter och ett mer integrerat samarbete i försvarsfrågor har USA under Trump-administrationen uttryckt en oro över sådana planer. De menar att det skulle försvaga NATO-alliansen och göra det svårare för företag inom den amerikanska krigsmaterielindustrin att vinna upphandlingar till europeiska intressenter.
Även NATO är skeptiska och menar att en europeisk försvarsfond kan så split inom NATO:s säkerhetsallians genom att på sikt överföra resurser från NATO till den europeiska säkerhetsfonden. NATO:s generalsekreterare Jens Stoltenberg har uttryckt att det är viktigt att en europeisk samordning av resurser inte innebär att särskilda militära medel endast kan användas i militära insatser under EU-flagg, utan att alla medel ska kunna användas under NATO-operationer. På sikt skulle EU:s planer om ett fördjupat försvarspolitiskt samarbete kunna innebära att man duplicerar det som NATO redan står för och därmed sätter militäralliansen ur balans.
Frågan är vad ett gemensamt europeiskt försvar ska spela för roll. Frankrikes president Emmanuel Macron är den ledare inom EU som har mest långtgående planer för en gemensam europeisk försvarspolitik som sträcker sig långt längre än PESCO. Han har ställt krav på en gemensam militär styrka finansierad av en gemensam europeisk försvarsbudget och en gemensam försvarsdoktrin som fastställer när EU ska agera med militära medel. Samtidigt kan regionala försvarssamarbeten likt det nordiska (Nordefco) för många länder ses som ett fullgott alternativ till ett gemensamt europeiskt försvar.
Det finns stora svårigheter i att kunna få till stånd ett gemensamt europeiskt försvar som Macron förespråkar. Sedan kalla krigets slut har vi sett folk från flera olika territorium – både gamla sovjetiska satellitstater och områden som tidigare tillhörde Jugoslavien – utropa självständighet och bilda nya länder. Viljan till nationell självständighet för ett folk med ett gemensamt språk, historia och kultur går inte att ta miste på. För många européer finns tiden kvar färskt i minnet då man styrdes som en satellitstat utan intresse av människors rätt till självbestämmande. Att överföra beslutanderätt om när ett lands styrkor ska gå in i väpnad konflikt är ett enormt långt steg för länder som varit självständiga under mindre än en generations tid.
Den regelbaserade världsordningen utmanas från flera håll i vår omvärld. Det är osäkert i vilken utsträckning EU-länderna inom NATO på sikt kan förlita sig på USA som en garant för att kunna försvara sig från territoriella angrepp. För att den regelbaserade världsordningen ska kunna försvaras krävs det därför att EU:s medlemsstater fördjupar sitt samarbete inom försvars- och säkerhetspolitiska frågor.
En sådan förändring möter stora utmaningar då flera länder inom EU värdesätter nationellt självbestämmande samtidigt som Europa som kontinent är mer kulturellt heterogent än de globala stormakterna (USA, Kina och Ryssland). Det är dessutom oklart hur ett europeiskt försvar ska kunna fungera rent praktiskt om EU fortsätter arbeta under nuvarande ordning där alla medlemsstater har vetorätt om politiska beslut.
Ett utökat europeiskt samarbete i försvarsfrågor kräver ett EU som strävar efter en större folklig förankring i de beslut som fattas. Det kräver också ett EU som väljer att fokusera på de mest prioriterade frågorna utifrån en delad målsättning om att försvara grundläggande mänskliga rättigheter från yttre hot som söker en ny världsordning.
Martin Persson, SSU
I samband med publicering av denna artikel har Folk och Försvar publicerat tre andra artiklar av FOSA-alumner. De finns här: