Runt om i världen pågår protester som framför krav på demokrati, frihet och politiska reformer. Vad dessa rörelser har gemensamt är att de drivs framåt av en ung generation, som kräver förändring. I denna artikel ger Hanna Waerland-Fager, utbildningsansvarig och programansvarig Unga, fred, säkerhet och försvar, en överblick på pågående protester och de unga som deltar i dem.

För ungefär ett år sedan skakades världen av stora demonstrationer och protester. Vecka efter vecka dök nya protester upp, från Chile och Bolivia till Irak, Libanon och Hongkong. Den utlösande faktorn varierade – alltifrån kritik mot höjda priser på bensin eller tunnelbanebiljetter och krav på en politisk ledares avgång, till ilska mot ekonomiska reformer. Likheterna följer däremot ett tydligt mönster. Det är den unga generationen som leder proteströrelser runt om i världen för att kunna genomdriva politisk förändring. Oavsett ett demokratiskt eller auktoritärt system har unga tappat hoppet för att det politiska systemet kan lösa deras problem. De går istället ut på gatorna för att protestera för politiska fri- och rättigheter och mot ojämlikhet, korruption och klimatförändringar.  

Ungas deltagande i folkliga protester  

Under hösten 2019 riktades ljuset mot protesterna i Chile, där en stor del av befolkningen krävde allmänna reformer av det ekonomiska systemet och presidentens avgång på grund av omfattande polisvåld. Chiles protester startades av landets unga, däribland gymnasie- och universitetsstudenter. Två anledningar till detta är dels att unga varit i centrum av landets demonstrationer sedan slutet av Pinochets diktatur, dels för att yngre studenter representerar alla socio-ekonomiska grupper i samhället och därmed inte ännu är knutna till en viss politisk falang eller parti. 

I Irak fortsatte tusentals unga irakier vecka efter vecka att protestera – en generation som är trött på arbetslöshet, hög grad av korruption och fattigdom. Längre österut, i Hongkong, har unga och studenter haft en avgörande roll för de över ett år långa pro-demokratiska demonstrationerna. Studenter har gått från att spendera sina helger med att plugga inför nästa tenta till att förbereda nästa protest, samtidigt som de har gått från att vara en ledande kraft för stadens opposition till att leda oppositionen själva. Antalet polisarresteringar mot demonstranter tydliggör ungas deltagande – av över 6 000 frihetsberövanden under 2019 omfattar 40 procent av dessa studenter. Fler än 900 av dessa var under 18 år.  

Att protestera har däremot haft ett högt pris. I Irak dödades fler än 300 unga fredliga demonstranter av landets säkerhetstjänst under hösten 2019. I Chile har över 180 unga hållits frihetsberövade i ”förebyggande kvarhållande” i flera månader på grund av deltagandet i protesterna. I Colombia, där unga dominerar landets protester, har de både skadats och dödats under fysiska protester, men flera hundra unga ledare har också dödats runt om i landet av kriminella nätverk och gerillagrupper.  

Proteströrelserna är här för att stanna – trots en rådande pandemi  

När coronapandemin lamslog världen i början av 2020 blev framtiden för globala proteströrelser oviss. Hårda restriktioner mot folksamlingar bromsade många av de protester som påbörjades under hösten 2019 och som fortsatte in på det nya året. Nu, över ett halvår med en pågående global pandemi senare, har tiden däremot visat att stora proteströrelser runt om i världen är här för att stanna. I skrivande stund fortsätter unga och studenter protestera på många platser runt om i världen. Trots att många av de fysiska klimatstrejkerna, exempelvis Fridays For Future där Greta Thunberg haft en tongivande roll, har avstannat så har den unga generationen svarat kraftfullt mot upplevda orättvisor och brist på demokratiska fri- och rättigheter.  

Under våren och sommaren har unga lett de framträdande ”Black Lives Matter”-protesterna runt om i USA, något som ofta har präglat den pågående debatten om polisvåld och strukturell rasism i Sverige. I Hongkong fortsätter de pro-demokratiska demonstrationerna, och likaså arresteringar av demonstranter, även efter att Kina beslutat om en nationell säkerhetslag för Hongkong under sommaren. Många unga demonstranter uttrycker å ena sidan en stark vilja att fortsätta protestera med ord som ”If we shut up then we lose completely”. Å andra sidan uttrycker andra unga en hopplöshet då fortsatta protester efter säkerhetslagen innebära stora risker för den personliga säkerheten. En ung jurist, som tidigare deltagit i flera protester anonymt men som nu försöker att inte uppröra sina klienter i Fastlandskina, säger i en artikel i Financial Times: “The feeling is: ‘It’s out of our hands so what’s the point?’ It’s a little bit like giving up.” 

Repressiva åtgärder mot unga demonstranter  

Frågan om mänsklig säkerhet under demonstrationer och protester, att fredligt få protestera utan att mötas av repressiva åtgärder, har aktualiserats allt mer under ett år av stora proteströrelser. I samband med presidentvalet i Belarus i augusti stängdes tillgången till internet ner i landet. Som en motreaktion möjliggjorde en 22-årig exilmedborgare från Belarus, Stepan Svetlov, att regimkritiska demonstranter kunde organisera sig i proteströrelser trots brist på internettillgång. Genom plattformen Telegram kunde Svetlov se till att hundratusentals belaruser fick information om platser för att protestera mot president Lukasjenko och kämpa för fria och rättvisa val. Under de långa protesterna i Belarus har repressiva åtgärder mot demonstranter däremot varit en dyster verklighet. Majoriteten av landets demonstranter är unga personer, och enligt Dzmitry Herylovich, ordförande för RADA (the National Youth Council of Belarus) vill unga i landet göra sina röster hörda för att uppnå strukturell förändring. Därför tror han att protesterna mot den auktoritära regimen kommer att fortsätta under en lång tid, trots en hög grad av polisbrutalitet.  

Ungas vilja att leda de proteströrelser som vi ser runt om i världen idag, oavsett om det gäller arbete för demokratiska fri- och rättigheter eller kampen mot korruption och ojämlikhet, kan sammanfattas som krav att uppnå strukturella förändringar inom respektive land. I Thailand, där pro-demokratiska protester har pågått i ungefär ett års tid, tar unga aktivister nu ett ytterligare steg framåt i deras krav på strukturella förändringar i landet – nämligen att reformera landets monarki. Kravet på förändringar av landets oinskränkta makt till landets kungahus anses kontroversiellt och extremt av många av landets invånare, medan unga aktivister framhåller att kraven välkomnas av den yngre generationen i Thailand. I augusti i år samlades mellan 10 000 och 20 000 studenter för Thailands största pro-demokratiska demonstration sedan militärkuppen 2014. Trots att Thailands regering och militär har sagt att de unga aktivisterna har passerat en ”tydlig röd linje” för protestkrav, fortsätter protesterna. Oavsett riskerna för fängelsestraff och i värsta fall även kidnappningar och mord mot protestanter säger en av de ledande demonstranterna: ”We are too angry to be afraid”.  

Protester och utrikespolitik 

I många länder där massiva protester har briserat har det politiska ledarskapet varit tvungna att svara på demonstranternas krav. En regeringsombildning skedde i Chile, vissa militärledare avsattes i Irak och i Libanon stoppades skattehöjningar och regeringen avgick. Däremot är det än fler krav som inte har realiserats i proteströrelsens spår. I Hongkong har säkerhetssituationen för demonstranter förvärrats och i Belarus fortsätter befolkningen att protestera mot President Lukajenko och det politiska systemet.  

Stora proteströrelser får dock internationell uppmärksamhet och kan få stora konsekvenser i relation till internationella relationer och samarbeten. Under onsdagens ”State of the Union” -tal markerade EU:s kommissionsordförande Ursula von der Leyen tydligt att EU:s medlemsländer var på belarusernas sida i protesterna och hon lyfte även Hongkongs kamp för demokrati. Som en följd av dessa händelser presenterade von der Leyen även förslaget att EU-kommissionen vill se en övergång till röstning med kvalificerad majoritet istället för enhällighet för EU:s gemensamma utrikes och säkerhetspolitik. Von der Leyen underströk att EU:s medlemsländer tillsammans och kraftfullt måste kunna markera mot länder som kränker demokratiska fri- och rättigheter.  

Att inspireras och lära av varandra?  

Sedan hösten 2019 har proteströrelserna runt om i världen följt liknande mönster och i många fall inspirerats av varandra. De nuvarande protesterna i Belarus speglar de protester som skett tidigare i Katalonien, Chile, Frankrike, Indien, Irak och Libanon – i alla dessa fall har den unga generationen stått i frontlinjen för kraven på förändring. Spontana, decentraliserade protester i kombination med mobilisering via sociala medier är gemensamma drag runt om i världen. Frågan blir följaktligen hur de globala proteströrelserna kommer att fortsätta framöver. Trots att detta är något som endast tiden kan utvisa kan de mönster och strategier som följt i proteströrelsernas spår under det senaste året vara en viktig fingervisning inför kommande protester. I slutet av kalla kriget kunde världen följa de baltiska ländernas mänskliga kedja av protester för sin självständighet från Sovjetunionen. Den senaste månaden har världen sett en liknande mänsklig kedja av demonstranter i Belarus för demokrati. Och i framtiden kommer vi med stor sannolikhet få se en ny mänsklig kedja av demonstranter i en annan del av världen.  

Åt vilket håll går proteströrelserna när en del unga vill fortsätta kämpa medan andra redan har gett upp hoppet? Den unga juristen från Hongkong gav upp. På flera andra håll i världen visar däremot trenden att det inte är ett alternativ.  

Hanna Waerland-Fager
Utbildningsansvarig och Programansvarig Unga, fred, säkerhet och försvar