Det är en kollaps av det internationella normsystemet. Där det förväntat normala är att ledare inte mördar oskyldiga barn. För det är väl det normala – att alla barn har rätt att leva ett liv i trygghet? För barnen i Syrien är det tydligt inte fallet. Istället tvingas de att leva och dö under de värsta förhållanden. För när vi inte orkar läsa mer, se mer bilder på barn som desperat drar efter andan eller ligger uppspolade på en strand, då kan vi aldrig ens tänka oss krigets verkliga fasor. För att när en ledare så hänsynslöst mördar sina egna då räcker våra normer inte till.
Vi har byggt ett internationellt system för något annat. Kriget skulle inte helt kunna försvinna men regleras, humaniseras och interveneras. Då hade vi, människan, sett vad vi är kapabla till och det skulle aldrig tillåtas ske igen. Vi var överens om vad som var universellt rätt. Att så väl du som jag har lika värde och att vi delar samma rätt till liv och personlig säkerhet. Staten är den suveräna aktören och garanten för medborgarens skydd. Globalt är det Förenta Nationerna, FN, som ska vara det slagkraftiga forum genom vilket de grundläggande värdena ska bevaras. Där hörs världens alla röster och där finns samförståndet och förmågan att skilja på rätt och fel när stater hamnat i konflikt.
Så förändras världen och med den konflikten. Det är inte längre stater som förklarar varandra krig. Istället skulle det visa sig att det är inom staten konflikterna uppstår och där äger det gemensamma goda begränsad kraft. När lösningarna kräver enighet mellan världens stater är samförståndet svårt att finna. När 800 000 människor mördades och ytterligare två miljoner tvingades fly i Rwanda 1994 kunde världen bara se på. Vi förstod efteråt att vi haft ett ansvar att ingripa.
Ansvaret ska motiveras i en samsyn som visat sig vara allt svårare att nå. Efter att vi i väst drivit för en intervention med stöd i FN för att minska våldet i Libyen 2011 stod det klart att den grundläggande synen på vårt gemensamma ansvar att skydda skiljer sig åt. I praktiken innebär det att Ryssland och Kina, permanenta medlemmar av FN:s säkerhetsråd, inte givit sitt stöd till en intervention i Syrien.
Istället har Syrien blivit en skådeplats för ett mycket komplicerat maktspel där USA och väst, som tidigare haft en tydlig roll som utförare av FN:s sanktionerade insatser, blivit satta på avbytarbänken. Ryssland tog istället med kraft initiativet att sätta sin stämpel på krigets utgång.
Med uttalat stöd för den styrande regimen växlade Ryssland upp sin militära närvaro. I samråd med Turkiet i norr och Iran i söder formulerar man nu formerna för krigets framtid. Av allt att döma är den dyster. För trots allt är vi där igen. Där vi aldrig mer skulle vara. I en värld där döda i konflikter blir allt fler, där humanitära hjälpinsatser till de mest behövande är uttalade måltavlor och där barn mördas med giftig gas.
Det ter sig så att kriget inte tar hänsyn till överenskomna lagar eller idéer om allas lika värde. Tvärtom verkar det som att kriget är precis lika brutalt och fruktansvärt som det alltid har varit. Det bryter mot vår norm – vår idé om att vi kunde bättre. Att vi kommit längre. Och om det är så att vi har förlorat vad som är gemensamt våra värderingar måste arbetet med det gemensamma snarast starta om. Då behöver vi en ny utgångspunkt i samtalet för hur vi ska skapa fred och förståelse mellan människor. I den diskussionen är värderingar en del, men vi behöver också enas om vilken roll nationalstaten ska spela i en allt mer gränslös värld där konflikten följer nya vägar.
Tills dess vi är där måste vi stå upp för vad vi tror är rätt. Att alla har ett lika värde och rätt till sin egen säkerhet. Att gasa ihjäl barn är inte normalt. Det måste utredas och de skyldiga ställas till svar. Det är därför vi tror på FN och vår gemensamma förmåga att se att normerna inte är givna eller skapade av väst. Utan normerna, lagarna och idéerna finns därför att de är rätt. Krig är fel.
Så står vi då inför faktum i Syrien. Regimen har återigen använt kemiska vapen för att nå sina mål. De har korsat en gräns, igen. Vilka medel har vi då för att se till att ansvariga för krigsbrotten ställs till svars och med kraft säkerställa att det inte sker igen? När den internationella rättvisan är ekande oenig och dessutom parter i målet. När alla former av ingripanden saknar stöd i FN:s säkerhetsråd vars permanenta medlemmars vetorätt låser en internationell lösning i enlighet med internationella normer.
Natten till den 7 april föll de amerikanska kryssningsmissilerna mot den syriska regimens styrkor. Utan ett enat säkerhetsråd i ryggen.
På kort sikt väcker detta naturligtvis många frågor om Syriens framtid och relationen mellan väst och öst. Vad som emellertid är mer alarmerande är att detta tyder på att vi nu saknar ett verkligt fredligt sätt att gemensamt sätta ramar för hur vi ska kunna leva tillsammans. Och på längre sikt – i denna konflikt och nästa – är detta grundläggande för att hitta åter till freden.
Henrik Karlsson
Enhetsansvarig Utbildningsenheten
Folk och Försvar