FOTO: MSTYSLAV CHERNOV, WIKIPEDIA
Analys

Publicerat: 2014-04-07

Ett nytt Europa i Krimkrisens spår?

Den ryska annekteringen av Ukraina har sänt chockvågor genom Europas huvudstäder. För första gången sedan andra världskriget – bortsett från Jugoslavienkrigen – har militära maktmedel använts för att rita om kartan i Europa. Fredrik Müller-Hansen diskuterar Rysslands agerande och dess följder för europeisk säkerhetspolitik.

Den ryska invasionen och efterföljande annekteringen av Krim kom både hastigt och oväntat. Den politiska krisen i Ukraina kom att kulminera på Krim, när flygplatser och militärbaser övertogs av proryska ”självförsvarsstyrkor” – det mesta pekar dock på att dessa stor del utgjordes av reguljära ryska militära enheter. Det militära övertagandet följdes snabbt av en politisk fas där Krim officiellt annekterades av Ryssland. Europa ställdes inför ett fait accompli.

Det ryska agerandet på Krim riktar ljuset mot några centrala frågor för europeisk säkerhetspolitik. För det första förefaller Ryssland fortfarande se sitt direkta närområde i strikta geopolitiska termer. För det andra har den ryska militära förmågan alldeles uppenbart förbättrats avsevärt. För det tredje så saknar EU de säkerhetspolitiska verktyg som behövs för att kunna stävja en situation som denna.

Rysslands relation till Ukraina sträcker sig tillbaka flera århundraden. Vladimir Putin har refererat till Ukraina som någon form av ryskt ”urhem” – platsen där den ryska nationen uppstod. Ryssland ser Europeiska unionens försök till ett avtal med Ukraina som ett hot, då det på sikt skulle stärka landets koppling till europeiska institutioner, på bekostnad av dess band till Ryssland. Vidare så spelar Ukraina en inte oansenlig ekonomisk roll så till vida att stora delar av den ryska gasexporten till övriga Europa går via Ukraina, samtidigt som Ukraina i sig självt är en viktig marknad för den ryska gasen. Ryssland har också haft en ambition att inkludera Ukraina i den Euroasiatiska unionen, en tullunion bestående av Vitryssland, Kazakstan, Armenien, Ukraina och med Ryssland som självklart centrum. Denna ambition har nu med stor sannolikhet gått om intet, på grund av händelserna på Krim.

Det ryska agerandet måste således ses i en rent historisk kontext men också som en konsekvens av ett, från ryskt perspektiv, geopolitiskt spel där Putin för tillfället dragit det längsta strået. Ett hot kan sägas bestå av tre delar: politisk vilja, en gynnsam tidpunkt och militär förmåga. I Krim sammanföll alla dessa tre faktorer och Ryssland agerade därefter.  Men baksidan av det ryska agerandet är givetvis att Ukraina med all sannolikhet stärkts i sin övertygelse om behovet av en tätare koppling till Europeiska unionen. Nato har som ett svar på den ryska aggressionen fört fram stridskrafter till bland annat Baltikum och det är inte otänkbart att det på sikt kommer uppstå ett ökat militärt samarbete mellan Ukraina och Nato. Ur ett långsiktigt perspektiv är det därför inte alldeles lätt att förstå varför Ryssland gjort som de gjort, eftersom svaret från väst i all väsentlighet blir framflyttade positioner.

Det mer omedelbara svaret från EU och USA har blivit ekonomiska sanktioner gentemot Ryssland och ekonomiskt stöd till Ukraina. Rysslands kalkyl inbegriper med stor sannolikhet detta och man räknar med att klara sig igenom det. Sanktioner har en tendens luckras upp efterhand, något som Ryssland sannolikt räknar med ska hända även här, när situationen normaliseras inom några år. Dessa instrument – sanktioner och ekonomiskt stöd – är dock det som EU och USA för tillfället kan bidra med.  Ett mer militärt inriktat stöd till Ukraina torde inte vara att räkna med under överskådlig framtid. Nato har förvisso uttalat en ambition att stärka Partnerskap för fred-programmet och förlägga övningar och liknande till Ukraina, men det finns ingen ambition hos varken Europa eller USA att det ska uppstå en militär konflikt med Ryssland. Man tycks räkna med att de mjukare sanktionsinstrumenten ska ha en effekt på framtida ryskt agerande.

Avslutningsvis: den ryska aktionen i Krim har rubbat en sedan tidigare fastlagd säkerhetsordning i Europa. Putins tal om att skydda ”ryska minoriteter i andra länder” väcker givetvis farhågor om fortsatt ryskt militärt agerande i såväl Ukraina som i andra länder i närområdet, inklusive till exempel Estland och Lettland. Detta resonemang är förvisso inte nytt, men Ryssland har visat att man med militära medel är beredd att gå från ord till handling, och en militär operation i östra Ukraina kan inte uteslutas. Samtidigt har Nato förstärkt sin närvaro i Polen och Baltikum vilket därmed begränsar rysk möjlighet att göra en Krimliknande aktion i andra delar av närområdet. Det finns dock andra sätt än rent militära att skapa oro i ett land – de proryska demonstranter som under söndagen bröt sig in i offentliga byggnader i östra Ukraina kan inte ses som ett gott tecken. Ryssland kommer med stor sannolikhet fortsätta med den destabiliserande politiken kring sina gränser.

I slutändan kan vi konstatera att Ryssland har genomfört en på många sätt imponerande annektering av Krim. Europa och USA har ställts inför ett fullbordat faktum och har begränsade möjligheter att svara. På lång sikt kommer dock Rysslands agerande leda till en snabbare integration av Ukraina i den europeiska gemenskapen.

Fredrik Müller-Hansen

Relaterat material