FOTO: ULF PALM
Analys

Publicerat: 2015-02-23

Ett samarbete av rejälare slag

Sveriges och Finlands försvarssamarbete intensifieras allt mer, och nya steg presenterades vid ett seminarium arrangerat av Folk och Försvar och Finlandsinstitutet förra veckan. Tätare militära relationer måste dock följas av en gemensam säkerhetspolitisk verklighetsbeskrivning, och en nordisk eller svensk-finsk försvarsberedning bör inrättas, skriver Annika Nordgren Christensen.

Täckelsen över det framtida svensk-finska försvarssamarbetet har fallit. Den rapport som försvarsmakterna har arbetat fram presenterades i veckan vid Folk och Försvar och Finlandsinstitutets seminarium i Stockholm. Rapporten omfattar sex fokusområden för samarbete; marinen, flygvapnet, armén, säker kommunikation, logistik och materiel samt gemensamma förband och är en slags skolavslutning efter flera år av processer. Nu ska bland annat juridiska hinder elimineras, ett koncept för ett gemensamt arméförband av brigads storlek ska tas fram och en marin förbandsenhet upprättas med full operativ kapacitet år 2023. Examensdagen återstår till den dag det är skarpt läge och det ska fattas beslut om gemensamma åtgärder i Stockholm och Helsingfors.

Men det var inte precis någon jordbävning som gick under Östersjön, vilket fick försvarsminister Hultqvist (s) att frustrerat fråga kommentatorerna om de inte skulle reagera på det stora steg rapporten faktiskt innebär? Det är ju ingen terapeutisk verksamhet jag och Carl Haglund (Finlands försvarsminister) ägnar oss åt, sade ministern och tryckte till med att det minsann ”är något som händer, av rejälare slag”. Detta är en stor sak för två militärt alliansfria länder.

Carl Bildt (m) delar den bilden och kallar rapporten en ”viktig byggsten i det stegvisa men radikala systemskifte som skett och sker i vår säkerhetspolitik”. Även han är återhållet upprörd över bristen på uppståndelse.

Faktum är att avsaknaden av alla former av protester och varningar från de håll som annars har känsliga näsor för relationer som militariseras, säger det mesta. Den kritik som hörs handlar istället om att processen går för sakta med hänsyn till omvärldsutvecklingen, eller att samarbetet blir en tillflykt för de som inte vill att Sverige går med i NATO alternativt att samarbetet erbjuder skydd för de som lättare står ut med uteblivna försvarsmiljarder om man samtidigt kan peka på något annat som både är populärt och framstår som tröskelhöjande gentemot Ryssland.

Jag tycker Hultqvist och Bildt har rätt. Det är en stor sak att Finland och Sverige nu tar samarbetet förbi mantrat ”fredstida”. Länderna ska på förhand möjliggöra gemensamma optioner även i kris och krig, men utan utfästelser à la försvarsallians. Vad alltihop ska syfta till torde dock vara klart för alla. Som Charly Salonius-Pasternak vid Utrikespolitiska Institutet Finland uttryckte det vid seminariet: Målet är uppenbart, nämligen att ha gemensam förmåga i krig.

Samarbetet innebär nu att på förhand möjliggöra gemensamma optioner även i kris och krig och för att något över huvud taget ska vara en reell option, krävs det att systemet är på plats och har övats. Allt detta kommer respektive försvarsmakt se till med sedvanlig militär systematik. Detta förutsatt att man får extra resurser i form av personal och pengar, vilket är behov som framgår av rapporten.

Men det är inte enbart myndigheterna som ska öva – själva beslutsoptionen måste också borras upp. Det politiska beslutsfattandet kan sättas på prov under mycket snabba förlopp och om inte detta hantverk reds ut vad gäller lagar och förordningar – vilket redan aviserats – samt indikationer utarbetas för när man ska vidta åtgärder, riskerar det bli som med återtagningsdoktrinen: Vi fattar beslut om att tillväxa militärt om det skulle behövas, men sedan kan både lackmustester och saker som har identifierats som avgörande för Europas säkerhet gå åt skogen utan att någon trycker på knappen.

Rapporten saknar denna politiska dimension och det är precis som det ska eftersom det är försvarsmakternas produkt. Men därmed faller ett stort ansvar på mottagarna. Det är klokt att inte förlita sig på med vilket självklart bejakande förslagen mottogs i respektive land utan istället bygga en långsiktig parlamentarisk och mellanfolklig överbyggnad. Om man har en gemensam lägesbild i realtid mellan försvarsmakterna, är det minst lika viktigt att ha en gemensam säkerhets- och försvarspolitisk verklighetsbeskrivning. Allra helst en nordisk och allra minst en finsk-svensk försvarsberedning bör genom återkommande kontrollstationer analysera och följa upp läget – helst både civilt och militärt. Det vore ett sätt att institutionalisera samarbetet mellan parlamenten, vilket också kan vara ett slags långsiktigt vaccin mot politisk klåfingrighet som riskerar kasta grus i maskineriet genom begränsad insikt. Det skulle också vara kunna vara en skyddsvall mot ekonomisk ryckighet när behovet av långa tidshorisonter är stort, kanske särskilt vad gäller materielsamarbete.

Materieldimensionen i samarbetet ska inte underskattas, vare sig förtroendeskador om man kliver ur planerade gemensamma anskaffningar eller att länder – inte minst av storpolitiska, transatlantiska skäl – ibland väljer bort varandras industrier. Här finns fantomsmärtor att hantera efter Norges nej till JAS Gripen 2008. Kanske har det fallit i glömska idag, men det är intressant att studera hur regeringen Reinfeldt såg på potentialen i samarbetet bara några månader innan det norska beskedet. Om ungefär fem år kommer Finland besluta vilket stridsflyg de ska anskaffa och det bör innebära både tillräcklig lång tid för samarbetet att etablera djupa rötter och förhoppningsvis sådan mognad på alla håll i Sverige att det inte blåser omkull om man beslutar sig för en amerikansk uppgradering av systemet.

Båda regeringarna betonar med emfas att samarbetet varken ska ses som alternativ till NATO eller som ett sätt att mjuka upp en alliansfri identitet i folkdjupet. Det är ett samarbete som lever sitt eget liv oavsett Natofrågan, menar man, och håller hårt i den armkrok som etablerats kring frågan. Som jag ser det är det helt enkelt så att det blir vad vi gör det till. Det finns ingen naturlag i detta åt vardera hållet – i alla fall inte så länge som regeringarna inte försöker få det till att det svensk-finska samarbetet går på ett ut med säkerhetsgarantier från Washington eller skapar samma tröskeleffekt.

Till sist är det lika viktigt som någonsin förr att påminna om att inte utveckla den bästa gemensamma förmågan för att möta daterade militäroperativa hotbilder. Man måste även kunna svara på hur man kan och vill samarbeta i gråzonen, med hela skalan av ”lokala självförsvarsstyrkor”, politisk påverkan och informationskrigföring och militära incidenter.

Nu ligger hela förslagsbatteriet på bordet och de politiska processerna tar vid. Det kommer handla om pengar – finansdepartementet kan såklart lägga sordin på vilken entusiasm som helst – och det blir en fråga om att upprätthålla politisk entusiasm, uthållighet och förståelse för realiteterna över tid, vilket sammantaget vid sidan av det rent militära bidrar till att sänka den inre tröskeln för vad som är möjligt så att den yttre tröskeln höjs, som Manu Tuominen, nybliven försvarsattaché i Sverige, uttrycker det.

Det lär ju inte enbart vara specialintresserade i Finland och Sverige som funderar över om de båda huvudstäderna sammanfaller utan friktion i sina bedömningar, alldeles oavsett hur kompatibla man är militärt. Även huvudstäder längre österut lägger samman resurser och beslutsförmåga när man mäter höjden på tröskeln.

Annika Nordgren Christensen
Försvarsdebattör, ledamot av Kungl Krigsvetenskapsakademien

Relaterat material