Feministisk utrikes- och säkerhetspolitik har diskuterats alltmer under det senaste året, inte minst i ljuset av den svenska regeringens uttalade ambitioner på området. Samtidigt fortsätter flera av världens konflikter i en alltmer destruktiv riktning, med Syrien och Irak som särskilt dystra exempel. Här kan den roll som kvinnor spelar i kurdiska rörelser i området utgöra tydliga exempel på hur feministisk säkerhetspolitik kan praktiseras – med implikationer för svenska politiska beslut.
En av samtidens största kulturella, sociala och politiska revolutioner pågår just nu i hjärtat av Mellanöstern och den leds av modiga kurdiska kvinnor. Det är få människor som har undgått att kvinnor har den ledande rollen i kriget mot ISIS (the Islamic State of Iraq and Syria) i västra Kurdistan (norra Syrien). Från Jeanne d’Arc till YPJ (Women’s Protection Units) har kvinnors frihetsrevolution i olika sammanhang haft en våldsam karaktär. Feministisk strävan efter jämställdhet på det globala planet bör därför ses i ljuset av såväl fredliga som konfliktfyllda kamper för kvinnans frigörelse.
Den svenska feministiska utrikespolitiken är något som alla svenskar kan vara stolta över. Kvinnors deltagande i konfliktförebyggande och fredsfrämjande insatser främjas. En annan hörnsten är att kvinnors roll i återuppbyggnaden av krigsdrabbade samhällen stärks och att deras politiska deltagande i demokratiska processer stöttas. Grunden till denna genusmedvetna politik bygger på FN:s säkerhetsråds resolution 1325, där kvinnors och flickors mänskliga rättigheter står högst på agendan. Hur förhåller sig då Sveriges feministiska utrikespolitik till de kurdiska kvinnornas väpnade kamp i Mellanöstern?
Inom freds- och konfliktforskningen samt inom den feministiska diskursen i västvärlden har kvinnor länge ansetts endast utgöra offer. Där forskningen har belyst att kvinnor medverkar i väpnade konflikter så har den främst nämnt att de har använts som självmordsbombare, att de har blivit tvångsrekryterade eller så har det handlat om flicksoldater. På senare tid har dock flera röster höjts mot dessa mer enkelspåriga analyser. Den senaste forskningen visar att kvinnor i många situationer frivilligt väljer att strida av olika skäl, exempelvis ideologiska.
De tidigare teorierna och perspektiven förklarar exempelvis inte varför en stor andel av kurdiska kvinnor väljer att aktivt delta i strid. Den förklarar ännu mindre varför kvinnorna har ledande positioner och till och med egna förband. De kurdiska styrkorna i Mellanöstern är i dagsläget bland de tydligaste exemplen på hur kvinnor aktivt påverkar konflikter och utformar samhällen genom att ta till vapen.
Närmare en tredjedel av gerillasoldaterna i YPG (People’s Protection Unitsoch huvudorganisation för de kurdiska styrkorna i västra Kurdistan) utgörs av kvinnorna i YPJ, omkring 15 000 personer. YPG/YPJ bildades 2012 av partiet PYD (Democratic Union Party) som leds av en manlig och en kvinnlig partiledare: Salih Muslim och Asya Abdullah. PYD är i sin tur systerorganisation till PKK (Kurdistan Workers’ Party). PKK i norra Kurdistan (södra Turkiet), vars bas är i Qandilbergen och som har fört en väpnad kamp mot Turkiet sedan 1984, har en motsvarande siffra om 50 procent. Det vill säga, hälften av PKK:s kombattanter utgörs av kvinnor.
I östra Kurdistan (västra Iran) finns PJAK (Party of Free Life of Kurdistan) och rebellernas kvinnliga bataljon HPJ (Women’s Defence Forces). Denna organisation är liksom YPG/YPJ systerorganisation till PKK men för en väpnad kamp mot Iran. Andelen kvinnor uppskattas även där uppgå till hälften. Därtill har framförallt två andra grupper historiskt sett varit i konflikt mot regimen: PDKI (Democratic Party of Iranian Kurdistan) och Komala (Komala Party of Iranian Kurdistan). Dessa självbestämmandepartier lever i södra Kurdistan (norra Irak) på grund av Irans repressalier. Bägge partier har väpnade grenar samt separata kvinnliga förband, en jämställdhetssträvan som av tradition länge har funnits i regionen.
I södra Kurdistan finns de militära styrkor som i västerländsk media vanligtvis är kända vid benämningen Peshmerga och som formellt befinner sig under KRG (Kurdistans regionala regering). Historiskt har kvinnliga Peshmerga utgjort en relativt stor del i konflikterna mot Iraks regeringar och många har levt sida vid sida med sina män, uppe i bergen och under krigstider. I dagsläget finns det över 500 aktiva kvinnliga kombattanter i södra Kurdistan.
En av orsakerna till varför kvinnokampen har varit och fortfarande är så levande idag är just att de kurdiska delarna har influerats av socialistiska ideologier mer än andra, där jämlikhet mellan könen utgör en fundamental del av kampen. I varierande grad, och beroende på konflikternas karaktär, har således kurdiska kvinnor varit aktiva och stridit jämte männen under decennier.
I takt med att ISIS 2014 började attackera kurdiska städer har andelen stridande kvinnor ökat. Terroriseringen av kvinnor – framförallt av yezidiska kurder och andra minoriteter – samt ISIS:s massvåldtäkter och kidnappningar som krigsföringsstrategi, har haft effekten att fler kvinnor har anslutit till styrkorna. Kvinnorna krigar dels för att försvara sig själva och sina familjer, men även för att påskynda den kvinnliga frigörelsen. Drivkraften är såväl överlevnad som ideologiska motiv. De strider för att försvara sig själva men samtidigt för att frigöra sig från det strukturella patriarkat som redan finns i hela Mellanöstern och som ISIS på det mest brutala sätt försöker förstärka. Orsakerna är grundade i en kamp att också försvara en relativt sekulär kurdisk identitet, vilket är unikt i en Mellanösternkontext.
På det politiska planet i västra Kurdistan har PYD sedan 2011 arbetat för att etablera ett administrativt självstyre. Detta har varit framgångsrikt, till viss del tack vare det luftunderstöd som USA har tillfört organisationen i kampen mot ISIS sedan 2013. Kvinnor har ledande politiska positioner i de tre kurdiskdominerade kantoner som har etablerats från norra och nordöstra delen av landet (Jazeera och Kobani) till Afrin i nordväst. PYD:s ena ordförande är kvinna och det finns administrativa styren i städerna som leds av kvinnor. Partiet driver en feministisk politik som grundar sig i jämställdhet mellan kvinnor och män. Vidare återspeglas befolkningens etniska och religiösa pluralitet inom institutionerna; kurdiska partier styr kantonerna tillsammans med minoriteter, såsom araber och kristna, som har egna politiska partier.
Denna omfattande revolution innebär att den syriska regimens centraliseringspolitik på allvar hotas. Det syriska politiska landskapet kan vara på väg att transformeras från en diktatur och ett starkt patriarkat till ett direktdemokratiskt, sekulärt, pluralistiskt samhälle. Att andra folkgrupper medverkar i detta demokratiprojekt är positivt. Att kvinnorna dessutom har en stor roll i formandet av det nya sociala kontraktet är unikt. Konsekvenserna för kvinnornas ställning i Mellanöstern kan radikalt förändras om dessa institutioner och de feministiska perspektiven sprids. Ledande i denna kamp är de kurdiska kvinnorna. I vägen för detta progressiva och decentraliserade experiment står ISIS, andra militanta islamistorganisationer, den syriska regimen och inte minst Turkiet.
Omvärlden såg det turkiska ställningstagandet visavi ISIS i fallet med Kobani 2014. Denna kurdiska gränsstad till Turkiet omringades under flera månader medan Turkiet observerade hur befolkningen massakrerades. Kobani befriades tidigt i år efter att YPG/YPJ lyckades driva ut ISIS. Slaget om Kobani blev dock förödande; infrastrukturen är jämnad med marken och människor har inte tillgång till de mest basala nödvändigheterna som rent vatten, mat och mediciner. Här kan Sverige som humanitär stormakt spela en viktig och ledande roll.
EU öronmärkte under 2014 8.5 miljoner euro i humanitärt bistånd till Kobani. Trots detta har huvuddelen inte gått till återuppbyggnaden av staden. Den internationella hjälpen når inte fram, trots att regionen är i stort behov av humanitär hjälp. Det faktum att EU-parlamentariker organiserade en konferens 1 juli 2015 i syfte att mer effektivt bistå Kobani är ett tecken på hur marginaliserade de kurdiska kantonerna är.
Att Sverige är en av UNHCR:s största givare och en stark röst inom EU är naturligtvis positivt, men när dessa aktörer inte förmår att i tillräcklig utsträckning leverera humana lösningar i fråga om ”Syrienkrisen” måste Sverige våga agera på egen hand. EU kom dessutom nyligen överens med Turkiet om att unionen ekonomiskt ska hjälpa Turkiet att ”hålla flyktingarna på plats”. Flyktingar från exempelvis västra Kurdistan riskerar nu att fastna i ett säkerhetspolitiskt turbulent vakuum i Turkiet.
Samtidigt kvarstår grundproblemen med flyktingkrisen. Så länge västvärlden dessutom inte bistår i återuppbyggnadsprocessen och stärker infrastrukturen i de kurdiska kantonerna så kommer människor att fly till en säkrare tillvaro i Europa. En del av det svenska biståndet bör därför riktas till just starkt krigsdrabbade områden som Kobani. På längre sikt stöttas även de lokala administrationerna, och kvinnors politiska deltagande kan öka. Därigenom stärks även den demokratiska processen, vilket ligger i linje med den svenska feministiska utrikes- och säkerhetspolitikens målsättningar.
I den svenska utrikesdeklarationen från 2015 står följande: “Vi måste alla ge stöd till de moderata krafter runt om i regionen…” Att den svenska regeringen har skickat militära rådgivare som tränar Peshmerga i södra Kurdistan är välkommet. Sverige behöver även stötta det pro-kurdiska partiet HDP (Peoples’ Democratic Party) som driver en demokratisk agenda med utgångspunkt i jämställdhet mellan könen, rättigheter för etniska och religiösa minoriteter samt för HBTQ-personer i Turkiet. Uppemot hälften av kandidaterna i detta progressiva parti är kvinnor, men partiet attackeras gång på gång av den turkiska staten. Vidare är det hög tid för Sverige att även rikta sitt stöd till västra Kurdistan, om inte militärt så ekonomiskt och politiskt.
President François Hollande bjöd officiellt in PYD till Frankrike tidigare i år. Denna form av “erkännande” har stor symbolisk relevans, specifikt för de kurdiska kvinnorna. Sverige bör, liksom Frankrike, bjuda in PYD:s ledare för att utvärdera regionens behov och visa sitt stöd.
Vedertagen västerländsk feministisk diskurs samt freds- och konfliktteorier gör ofta gällande att kvinnor är passiva aktörer i konflikter och att bara männen är våldsamma och går ut i strider. Resolution 1325 vill lyfta kvinnornas roll i medling, förhandlingar och andra delar av fredsprocesser, inklusive i återuppbyggnaden av samhällen. Dock saknas en övergripande förståelse som innefattar att också kvinnor frivilligt krigar. Detta får nämligen policyimplikationer. Sveriges utrikespolitik grundar sig delvis på resolution 1325 och på en sådan feministisk världsbild, men skulle behöva kompletteras med mer holistiska perspektiv i ljuset av de kurdiska kvinnornas kamp. Dessa kvinnor strider inte enbart för sin överlevnad utan även för feminismen i Mellanöstern. Sverige behöver därför stötta dessa progressiva krafter. I en ideal värld behöver ingen ta till vapen för att få igenom demokratiska förändringar, men verkligheten är komplex. Då gäller det att hitta pragmatiska lösningar som i allra högsta grad ändå är just feministiska.
Är den svenska regeringen medveten om att feministisk strävan efter kvinnors frigörelse har såväl fredliga som våldsamma inslag och att även kvinnor frivilligt medverkar i krig? Innebär inte Sveriges genusmedvetna politik att återuppbyggnaden av krigsdrabbade samhällen bör gälla i alla delar av världen där kvinnor kämpar för jämställdhet? Med andra ord, är Sveriges utrikes- och säkerhetspolitik villig att även hjälpa de kurdiska kvinnorna när de med vapen och ammunition försvarar grundläggande demokratiska och feministiska värderingar, när de kämpar för sina medsystrar i Mellanöstern?
Xoncha Nouri
Politisk analytiker och debattör