Artiklar

Publicerat: 2013-11-13

Förändrat försvar – förankring i fara?

Från beredskapsåren till idag

Tysklands invasion av Polen den 1 september 1939 och Sovjetunionens invasion av Finland i november samma år, kom att ställa Sverige inför stora utmaningar. Framför allt den senare händelsen sände chockvågor genom Sverige då många trodde att vi nu stod på tur. Idag kan det vara svårt att förstå, framför allt för de yngre generationerna, hur dessa händelser kom att påverka Sverige. Hela samhället utsattes för stora påfrestningar med omfattande inkallelser till beredskapstjänstgöring, ransonering, och betydande svårigheter med att upprätthålla försörjningen av varor och energi. Hemvärnet och Lottakåren blev organisationer som angick hela folket. Hela landet mörklades. För Sverige kom andra världskriget att, så småningom, innebära en kraftig militär upprustning och en omfattande utvidgning av marinen, armén, och flygvapnet. Denna nådde dock full effekt först efter krigsslutet.

Efter det andra världskrigets slut valde nordens länder skilda säkerhetspolitiska lösningar. Norge och Danmark blev medlemmar i Nato. Finland reglerade, eller snarare fick sin säkerhetspolitik reglerad genom Vänskaps och biståndspakten med Sovjetunionen. Beläget mellan två olika politiska och militära block valde Sverige en säkerhetspolitik som innebar alliansfrihet i fred, syftande till neutralitet i krig. Mycket har förändrats sedan dess. Vi är fortfarande militärt alliansfria men vi uttrycker inte längre ett syfte till neutralitet vid konflikter, utan deklarerar tydligt i vår Solidaritetsförklaring vår vilja till solidaritet med andra, om dessa bleve angripna. Vem hade kunnat förutse den utvecklingen för femton, tjugo år sedan?

Folkförankring har alltid varit ett ledord för svenska politiker. Under kalla kriget var folkförankringen självklar, så till vida att nästan alla unga män kom att genomföra sin värnplikt på olika regementen och flottiljer runt om i landet. Genom det, genom alla de frivilliga försvarsorganisationerna och genom totaltförsvarets koppling till det civila samhället uppstod det en naturlig förankring mellan folket och försvaret. Detta var viktigt, speciellt för att kunna upprätthålla en hög försvarsvilja i händelse av krig.

Men var befinner vi oss nu?

Det militära försvaret har genomgått mycket stora förändringar de senaste tjugo åren. Och kanske den största förändringen av dem alla var beslutet att göra värnplikten vilande. Det påverkar helt naturligt folkförankringsfrågan. Tidigare gjorde huvuddelen av varje årskull av den manliga befolkningen värnplikt. Upplevelser från denna och från timmarna med försvarsupplysning var något som alla, på ett eller annat sätt kom i kontakt med, vill jag hävda. Nu har vi inte den situationen och vi har också en Försvarsmakt som jämfört med under det kalla krigets dagar väsentligen har minskat sin plats i det offentliga rummet.

Det är viktigt att diskussionen om försvaret, om vår demokrati och om vår frihet, hela tiden hålls vital och aktuell. Den är viktig därför att ytterst bestäms våra säkerhetspolitiska val av medborgarna i allmänna val. Utan kunskap gör man lätt felaktiga val. Och för att hålla liv i diskussionen om de val som vi har att göra så har Folk och Försvar en viktig roll att spela.

Dagens försvar är mindre och i högre utsträckning inriktat mot olika typer av internationella insatser än tidigare. Detta innebär också att färre personer kommer i kontakt med Försvarsmakten och med det som det egentligen handlar om: försvaret av vårt land. Till detta kan läggas att det inte längre existerar något ”totalförsvar” i klassisk mening. Men med samhällets ökande sårbarhet kan vi ändå skönja en debatt som verkar kretsa kring behovet av en ny form av totalförsvar, eller snarare samhällsförsvar. Kanske går det i den debatten att så fröet till något nytt och modernt vad gäller kopplingen mellan försvaret och folket? Vårt samhälle är fortfarande sårbart, fast på ett annat sätt än för femtio år sedan.

Slutet av kalla kriget innebar en förändrad och mer otydlig hotbild. Vad är det egentligen för hot som vi eventuellt står inför idag och i morgon? Till detta kan läggas en värld som genomgår en av de mest omfattande transformeringarna någonsin – globaliseringen. Allting sker snabbare idag och händelseförloppen är av mer snabbrörlig natur. Hur ska vi förhålla oss till det, och vad får det för konsekvenser för försvaret och samhällets säkerhet? En uppenbar konsekvens är att hot kan uppkomma snabbare, ledtiderna har kortats ned. Den korta militära konflikten mellan Ryssland och Georgien 2008 är ett varnande exempel på detta. Den tekniska utvecklingen i kölvattnet av globaliseringen ställer även övriga samhället inför stora utmaningar. Vår allt mer datoriserade vardag, just-in-time leveranser, avsaknad av beredskapslager – allt detta ställer krav på samhällets krisförmåga. Hur robust är egentligen det svenska samhället? Den senaste stora, nationella krisen i Sverige inträffade inte i Sverige utan i Thailand en julhelg 2004. Detta vittnar, om inte annat, om behovet av ett samhällssystem som klarar allvarliga chocker, oavsett om de inträffar här hemma, eller som i fallet med tsunamin, på andra sidan jordklotet.

Att skapa förståelse

Givet allt det som jag talat om – vilka är det egentligen som ska engagera sig för försvars- och säkerhetspolitik och varför? Och i förlängningen – behövs det en folkförankring version 2.0? Folk och Försvar har en grundläggande uppgift; att se till att försvars- och säkerhetspolitiken är och förblir en angelägenhet för hela folket. Och detta är en tämligen grannlaga uppgift, som sker på helt andra villkor idag än för femtio år sedan. Frågor som direkt rör det militära försvaret har minskat till förmån för andra typer av frågor; samhällets säkerhet, terrorism och den arabiska våren är bara några exempel på detta. Det breddade säkerhetsbegreppet är något vi tagit till oss, för oavsett vad vi tycker om förändringen av försvaret (och totalförsvaret med för den delen) så är det ett faktum att vi lever i en annan värld, i en annan tid. Här och nu i finns också en annan slags kunskap och kanske ett annat slags engagemang vad gäller de frågor jag tagit upp.

Dagens unga kanske inte är lika intresserade av exempelvis försvarsfrågor som förr i tiden. Men det betyder inte att de inte är engagerade. Tvärtom, de är mycket engagerade – fast i andra sammanhang. Missing people, Röda Korset och andra typer av frivilliga organisationer har fortfarande många unga i sina led. De ungas intresse för exempelvis bistånds- och utvecklingsfrågor är väl omvittnat och något vi ska bejaka. Även medielandskapet har förändrats. Sociala medier av olika slag bidrar till ett allt snabbare nyhetsflöde. Man får lätt intryck av att alla unga är uppkopplade jämnt och ständigt. Jordbävningar i Haiti, orkaner i New Orleans eller en översvämning i Arvika. Informationen är direkt och våra unga tar den till sig.  Från Folk och Försvars sida har vi tagit denna utveckling till oss. Förståelsen för ungas betydelse i samhällsdebatten ledde oss fram till skapandet av Försvars och säkerhetsakademin. Det är en utbildning som riktar sig till unga engagerade och tar sitt avstamp i det breda säkerhetsbegreppet, där såväl militära som civila frågor diskuteras. Men även frågor som rör rättstaten och vår demokrati. Allt syftande till en ökad kunskapsnivå om frågor som på ett eller annat sätt rör vår säkerhet och trygghet.

Så bara för att de inte gör värnplikt eller är direkt intresserade av försvarsfrågor så betyder inte det att de inte gör en insats för samhället – fast på ett annat sätt än vad många av oss kanske är vana vid.

Men vi ska heller inte glömma bort den äldre generationen, de som kanske formades av beredskapsåren, den militära upprustningen och kalla kriget. Om de unga i någon mening saknar intresse för försvaret, så är det kanske så att den äldre generationen haft svårt att förhålla sig till de omvälvande förändringarna som försvaret har genomgått. Det finns kunskapsluckor, både uppåt och nedåt i åldrarna!

Folkförankring version 2.0 tror jag handlar mycket om kunskap. Kunskap om världens beskaffenhet men också kunskap om varför försvaret ser ut som det gör och varför samhällets säkerhet diskuteras i allt större utsträckning. Övergången till ett försvar baserat på frivillighet är alltid problematisk för det klipper de naturliga band som finns mellan folket och försvaret. Jag lägger själv ingen värdering i det utan konstaterar bara att det alltid finns ett kunskapsbehov oavsett om vi har värnplikt eller inte.

Kunskap är viktigt. Men utbytet av åsikter och tankar är kanske ännu viktigare. Försvaret och frågor som rör samhällets säkerhet behöver förankras och där tror jag att just debatten och diskussionen är grundläggande. Det handlar inte bara om individer utan även att organisationer och näringsliv tar sitt ansvar för denna. Ytterst är det en ideologisk, filosofisk fråga. Är försvaret i det breda perspektiv som jag tecknat ett särintresse vars uppgifter kan lösas genom uppdrag utlagda på några uppdragstagare? Eller är det ansvar som alla i samhället har att bära, och då talar jag inte bara om enskilda?

Ju fler människor som har en uppfattning om något desto bättre. Problemet är inte de som i vissas ögon tycker ”fel”. Problemet är de som inte tycker något alls. Folk och Försvars verksamhet handlar i stor utsträckning om att skapa den arena som behövs för debatt och diskussion kring försvarsfrågor och frågor som rör samhällets säkerhet. Jag tror detta har blivit ännu viktigare i och med att värnplikten har blivit vilande och försvaret övergått till frivillig rekrytering.

När Folk och Försvar för två år sedan genomförde en av våra journalistutbildningar på en högskola i landet så ställde vi frågan ”hur många har gjort värnplikt?” Och för första gången fick vi svaret att inte en enda i klassrummet hade det. Och när vi frågade hur många som var medvetna om att Sverige inte längre ”är neutralt” så blev svaret detsamma. Inga. Låt mig bara göra den reflektionen att bland det viktigaste vi gör är just dessa årligen återkommande utbildningar av media studeranden som sker vid flera av våra viktigaste lärosäten. Likaså ”Minister för en dag” som berör och lämnar en förståelse för vad säkerhets- och försvarspolitik är för dagens skolungdomar.

Det är önskvärt och viktigt med en folkförankring som tar till vara alla människors olika intressen och kunskaper, hos gamla såväl som hos unga och se till att denna kunskaps sprids mellan människor och generationer. Och jag menar att alla har ett ansvar, från politikerna som stiftar lagarna till företag och organisationer. Från det civila samhället till Folk och Försvar. Men i slutändan så faller ansvaret tillbaka på oss själva. Det är vi själva som avgör om vi tycker att ansvaret för vår fred, vår frihet och vår demokrati ska bäras av alla, och om det i så fall behövs en folkförankring version 2.0?

Göran Arrius

Relaterat material