Tillbaka till föregående sida

Foto: Tomas Malik/Unsplash
Artiklar
Opinion

Publicerat: 2015-01-09

Försvar och försvarsdebatt i Sverige och Finland

Det är viktigt med en öppen och ärlig säkerhets- och försvarsdebatt som gör det möjligt att blicka in i framtiden och se nya lösningar. I detta avseende ska Finland ta efter Sverige och avlägsna en praxis av nordkoreansk sekretess kring försvarsfrågor som av de flesta andra europeiska länder behandlas offentligt. Den finska förtegenheten och bristande transparensen kring försvarsfrågor är vådligt för ett upplyst beslutsfattande och opinionsbildning. För att kunna motivera och se framtida försvarslösningar måste vi ha möjlighet och mod att på sikt underkänna vår nuvarande försvarslösning, skriver den finska kaptenen James Mashiri, yrkesofficer och finlandssvensk försvarsbloggare.

Sverige
Jag har följt den finska och svenska försvarsdebatten med ökad noggrannhet sedan hösten 2012. Nu har det gått två år sedan överbefälhavare Sverker Göransons “enveckasförsvar” och jag har i Sverige observerat en ökad frihet, bredd och “tillgänglighet” i försvarsdebatten. Med tillgänglighet menar jag att försvarsdebatten gjorts förståelig för den “gemene svensken.” Här har Sveriges mest eminenta försvarsbloggare, nämligen Carl “Wiseman” Bergqvist och Niklas “Skipper” Wiklund varit mycket framgångsrika. Deras engagemang och exempel har också tvingat försvarsmakten till en större öppenhet och ett mera diskuterande grepp i informationsverksamheten. Här gäller det att lyfta hatten för försvarsmaktens informationsdirektör Erik Lagersten, som varit tongivande i detta avseende. Han har både med sitt eget exempel och genom att tydligt stödja medarbetare och uppmuntra debatt och bidrag röjt vägen för en större öppenhet i organisationen, vars verksamhet ofta omgärdas av sekretess.

De framsteg som gjorts i den offentliga debatten med hjälp av sociala medier kan lätt verka banbrytande. Här gäller det att komma ihåg att den debatt som förts av Wiseman, Skipper et alumnae främst har lyft fram opinioner kring politiska budskap, samtliga försvarsbeslut, lösandet av uppdrag givna av regeringen och riksdagen, rapporter och övriga faktuella underlag. Samtliga debattörer har mycket strikt förlitat sig på offentliga och befintliga källor, som i princip vore lika lätta för den gemene svensken att “googla” fram och analysera. Utan att gå in på substansen i samtliga regleringsbrev regleringsbrev, regeringsbeslut, rapporter och andra alster, så finner jag det värt att notera att Sverige har en lagstiftning och ett system av transparens och offentlighet i både styrningen av försvarsmakten och dess återrapportering till uppdragsgivaren.

Detta “demokratikrav” är centralt för en florerande, mångfaldig och faktabaserad försvarsdebatt. Jag skulle inte ha kunnat skriva min serie “Det svenska försvarets kris” i tio delar utan tillgång till offentliga rapporter, underlag, beslut, uppdrag och den debatt som förts under en längre tid.

Finland
Lika viktigt är det att konstatera att jag inte heller hade kunnat skriva på samma sätt om vår finska försvarslösning. Dels beror detta på att underlag som skulle behövas för att skriva om detta antingen är säkerhetsklassade och ofta spridda runtomkring i mindre bitar. Som exempel ska jag här ta den svenska försvarsmaktens årsredovisning, som är en gedigen och detaljerad rapport om myndighetens verksamhet. Den finska försvarsmakten avger en liknande rapport till försvarsministeriet, men den är säkerhetsklassad. Den offentliga versionen, årsrapporten på försvarsmaktens webbsidor är en företagsbroschyr med noggrant utvalda behagliga tema och nyckeltal

Styrningen är också annorlunda. Detaljerade uppdrag från regeringen och riksdagen likt svenska regleringsbrev och regeringsbeslut finns inte i Finland. Uppdragen kommer från försvarsministeriet och riksdagens styrning av myndigheten (försvarsmakten) begränsar sig till att acceptera de riktlinjer som finns i den säkerhets- och försvarspolitiska redogörelsen som ges ut vart fjärde år.

Statsrådets säkerhets- och försvarspolitiska redogörelser, som alltså motsvarar svenska försvarsbeslut är ett annat bra exempel på bristande transparens och offentlighet. Inför svenska försvarsbeslut åläggs samtliga myndigheter av regeringen att producera underlag. De flesta av dessa är offentliga och återkopplingen till det övergripande uppdraget – ta fram försvarsbeslut – är tydligt, även om substansen kan (och ska) debatteras. En del av försvarsbesluten har varit försvarsberedningens rapporter, som ofta varit så lika den slutliga propositionen, att medier i Finland gjort felet att jämföra försvarsberedningens rapporter med slutliga propositionen, dvs själva försvarsbeslutet.

Den finska redogörelsen förbereds främst som tjänstemannaberedning på behöriga ministerier. Detta resulterar i endast få offentliga underlag och rapporter samt en undermålig debatt på väg mot en slutlig redogörelse. Den breda uppgörelsen kring redogörelsen säkras med konsensusbaserad politisk styrning, vilket även ibland påstås fungera som transparens.

Konsten att underkänna sitt försvar
I Sverige har vi sedan Wiseman sett ett ökat offentligt engagemang och en ökad insatthet i försvarsfrågor. Samtliga tidigare regeringars – och isynnerhet Alliansregeringens – påståenden och ageranden i försvarsfrågor har blivit föremål för en stenhård faktakoll. Försvarsdebattörerna har fått sina röster hörda i riksdagen i oppositionspolitikers frågor till statsråden. I Sverige har man varit beredd på att underkänna delar av sitt försvar med de fakta som stått till hands.

Finland har inte gjort en försvarsreform. Den försvarsmaktsreform som nu är färdig har varit en omorganisering av myndighetens struktur och inre uppgiftsfördelning för att motsvara det rådande läget med oförändrade lagstadgade uppdrag, men kraftigt stegrande personal- och materielutgifter. Nu har en balans nåtts, utan att man egentligen behövt tumma på eller ifrågasätta försvarslösningen. Detta, samt en bristande offentlighet i försvarsfrågor har lett till en infantil politisk debatt om försvaret, där riksdagsledamöter och övriga politiker på allvar föreslår att man utbildar tusentals skarpskyttar istället för att producera manöverbataljoner, byter kvalificerade ytstridsfartyg till båtar eller ersätter nästa generations jaktflyg med MANPADS-luftvärn.

Eftersom Finland inte övergett ett invasionsförsvar, utan upplevt en knappt märkbar gradvis degradering av förmågan, så har det hos oss närmast funnits en skadeglädje över det svenska försvarets kris och en tillit i vår egen lösning, som förstärkts ytterligare av politikers och generalers klyschor som undgått ordentlig granskning med hänvisning till absolut sekretess i försvarsfrågor.

Det är viktigt med en öppen och ärlig säkerhets- och försvarsdebatt som gör det möjligt att blicka in i framtiden och se nya lösningar. I detta avseende ska Finland ta efter Sverige och avlägsna en praxis av nordkoreansk sekretess kring försvarsfrågor som av de flesta andra europeiska länder behandlas offentligt. Den finska förtegenheten och bristande transparensen kring försvarsfrågor är vådligt för ett upplyst beslutsfattande och opinionsbildning. För att kunna motivera och se framtida försvarslösningar måste vi ha möjlighet och mod att på sikt underkänna vår nuvarande försvarslösning.

Inför Sälen
Den finska försvarsdebatten har under det senaste halvåret varit en återgång från mångfald till enfald och unken VSB-atmosfär. Dels har kommentarer och opinioner av officerare sågats av politiker med motiveringar som haft sin grund i ifrågasättande av yrkesgruppens yttrandefrihet, dels har republikens presidenten haft samtal med partiledare för att skapa konsensus kring Finlands utrikespolitiska linje inför val. Vårens riksdagsval kommer att bjuda lika lite säkerhetspolitisk debatt som dukningen inför Sälen. Det enda hoppet ligger i att våra politiker och chefer på främmande mark – utrikesminister Erkki Tuomioja, försvarsminister Carl Haglund och general Jarmo Lindberg – ställs inför de existentiella frågor som det finska försvaret möter på 2020-talet. Hoppet ligger hos de svenska deltagarna som är vana vid öppen diskussion och inte duckar svåra samtalsämnen.

/James

Observera att åsikterna jag uttryckt är mina egna. De reflekterar inte nödvändigtvis försvarsmaktens officiella linje.

Dela

Relaterat material