Artiklar

Publicerat: 2019-12-12

Försvarsunderrättelsedomstolen: en hemlighetsfull men överraskande transparent myndighet

I egenskap av juriststudent var det med stor spänning som jag tillsammans med några av de andra FOSA-alumnerna tog steget innanför säkerhetsspärrarna på Försvarsunderrättelsedomstolen förra veckan. Vi möttes, efter noggrann inlåsning av telefoner, av fasta handslag och uppmärksamma leenden i ett mysigt fikarum med färgglad inredning och den trivsamma doften av eftermiddagskaffe.

Genast slagen av kontrasten: hur kan något så hemlighetsfullt utstråla så mycket värme och öppenhet? Med denna nyformulerade tanke i bakhuvudet fick vi lyssna till domstolens ordförande Lars Lundgren och kanslichefen Marija Momcilovic som berättade om sitt uppdrag, i vart fall i den utsträckning de kunde.

Försvarsunderrättelsedomstolen uppstod bland annat ur den så kallade FRA-debatten som pågick i samhället under 2008 och framåt. Protester om att en massavlyssning av helt vanliga svenskar ägde rum ledde till att ett beslutsorgan, i form av en ny domstol, instiftades. Sedan den 1 december 2009 har sedan domstolen prövat frågor om tillstånd till signalspaning i försvarsunderrättelseverksamhet.

Domstolens verksamhet skiljer sig emellertid från de vanliga, det vill säga allmänna och förvaltningsrättsliga, domstolarnas dito. För det första hålls som regel förhandlingarna i Försvarsunderrättelsedomstolen bakom stängda dörrar. Ja, så pass ofta att målen inte ”ropas på” som de görs på andra domstolar (i regel hålls närmare bestämt inga förhandlingar öppna för allmänheten – och ja, i regel är även domar, handlingar m.m. belagda med sträng sekretess). För det andra innehåller förhandlingarna inget tvåpartsförhållande. På ena sidan sitter (alltid) Försvarets radioanstalt, FRA, men utan att ha en uttalad motpart mittemot sig. Istället finns, förutom domarna, ett integritetsskyddsombud närvarande i syfte att bevaka enskildas integritetsintresse, men då inte i roll som svarande utan som en slags representant för allmänheten. För det tredje går det inte att överklaga domstolens beslut. Givetvis får FRA, i de fall deras ansökan om signalspaning inte bifalls, återkomma med en ny förfrågan, men själva överklagandemekanismen existerar inte – en ny eller korrigerad förfrågan hanteras istället som ett helt nytt rättsfall.

Något som förvånade mig är att ordföranden har rätt att läsa samtliga tidigare avgöranden. Detta innebär alltså att domstolens ordförande Lars, trots den stränga sekretess som råder, har rätt att läsa Försvarsunderrättelsedomstolens domar ända tillbaka till 2009. På så sätt kan en slags inre, om än högst hemlig, praxis byggas upp och svåra bedömningsfrågor kan i högre utsträckning besvaras på ett mer förutsägbart sätt.

Under senare tid har domstolens verksamhet fått uppmärksamhet i form av det rättsfall som nyligen hade huvudförhandling i Europadomstolens Grand Chamber (Centrum för rättvisa v. Sweden). I målet har domstolen att avgöra om det svenska systemet för signalspaning lever upp till kraven för individens rätt till skydd för privat och familjeliv enligt artikel 8 EKMR. Även om signalspaningslagstiftningen har förändrats sedan första anmälningen 2008 innehåller den kommande domen frågor som är av intresse – och möjligen utmaning – för Försvarsunderrättelsedomstolens fortsatta verksamhet, bland annat frågan om möjlighet till överklagande.

Efter nära två timmar av samtal, kaffe och en rad olika frågor från nyfikna FOSA-alumner avslutades besöket med en rundvisning av allt från mötesrum till bruslådor för mobiler. Å alla våras vägnar önskar jag att få tacka Lars och Marija för att de tog sig tid att möta oss. Jag tror att vi alla upplevde besöket som förvånansvärt öppet – hemligheterna till trots.

Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna.

Linnea Gullholmer
Alumn Försvars- och säkerhetsakademin

Relaterat material