Inför höstens försvarsbeslut har Folk och Försvar erbjudit alla partier som är representerade i Försvarsberedningen att skriva varsin artikel med sina perspektiv på framtidens civila försvar. I den här artikeln skriver Allan Widman från Liberalerna om sina tankar kring den civila komponenten av totalförsvaret.

 

Pandemin har bidragit till insikten om Sveriges sårbarhet och bristande civila beredskap. Arbetet med återupprättande av det civila försvaret har därmed fått en rejäl skjuts framåt.

Likväl märker jag en kvarvarande olust hos myndigheter och politik att ta till sig den centrala utgångspunkt som försvarsberedningen lade fast – att ett väpnat angrepp mot Sverige inte kan uteslutas.

Innebörden av krig och krigshandlingar på svenskt territorium är naturligtvis skrämmande. Stora delar av kommunikationer och försörjningssystem utslagna. Kanske tusentals döda och svårt skadade. Hur ska samhället, om än på en väsentligt lägre nivå, kunna fortsätta att fungera under sådana förhållanden?

Sentensen om att väpnat angrepp inte kan uteslutas är till en djupt allvarlig slutsats av det rådande säkerhetspolitiska läget. Och sedan den formulerades för snart tre år sedan har försämringen konsekvent fortsatt. Det räcker inte att samhället är krismedvetet, det måste också bli krigsmedvetet. Och där har vi fortfarande en lång väg att gå.

I arbetet med civilt försvar och totalförsvar handlar mycket om att göra kommunikationer och försörjningssystem mer robusta. Det satsas stora belopp på cybersäkerhet och säkerhetsskydd. Viktiga noder i elförsörjningen ska ges förbättrat fysiskt skydd. Motsvarande åtgärder ska vidtas för att säkra tillgången till dricksvatten. Sjukvården ska snabbt kunna expandera och ta emot väsentligt fler patienter. Allt detta är viktiga åtgärder som bidrar till samhällets motståndskraft.

Sverige är ett av världens mest digitaliserade länder. Alla de sektorer och verksamheter jag nämnt ovan har gjorts mer eller mindre beroende av den nya tekniken och den utvecklingen kommer självklart att fortsätta. Och ju mer avancerad den blir desto större blir sannolikt känsligheten.

Logiken talar för att en eventuell angripare alltid letar efter svaga punkter. Ett väpnat angrepp kommer därför att föregås eller kombineras med insatser som effektivt bryter ned samhällets motståndskraft och möjligheter att fungera.

Sverige har länge legat efter ifråga om informationssäkerhet. Ofta har det faktiskt varit EU som drivit på när det gäller ett förbättrat skydd. Men även om det nu sker en uppryckning och stora satsningar kräver nog ett starkt civilt försvar att en av utgångspunkterna måste vara att våra digitala system inte kommer att fungera inför eller i en väpnad konflikt.

Jag pläderar inte för att stoppa den tekniska utvecklingen. Digitaliseringen av samhället går inte att hejda utan att vi skulle återta vår gamla roll som ett av Europas fattigaste länder. Men däremot måste vi förbereda och öva oss på alternativa förfaranden. Sådana finns eller kan utvecklas på i princip alla samhällsområden.

Samhällets tillgång till kontanta medel blir avgörande om de helt dominerande digitala betalningstjänsterna inte finns att tillgå. Ett annat exempel är den recepthantering som idag helt digitaliserats. Finns det pappersrecept tillgängliga på våra vårdinrättningar?  Övas sådana förfaranden? Varför fortsätter vi att montera ned fasta teleförbindelser, senast nu på Gotland?

Kanske hänger motståndet mot slutsatsen, om att väpnat angrepp inte kan uteslutas, samman med en viss brist på fantasi när det gäller att förbereda oss för det värsta.

Som bekant gick ju MSB för ett par år sedan ut med broschyren ”Om krisen eller kriget kommer. Enskilda personer får där väldigt handfasta tips om att lagra lite mediciner, konserver, och radioapparater som kan vevas igång med handkraft. Det är mycket goda råd. Det intressanta med dem är ju att de närmast underförstår att strömförsörjningen kan slås ut och att det kan vara svårt att rekvirera läkemedel eller livsmedel när krisen eller kriget slår till.

Men frågan som inställer sig är ju om våra myndigheter själva förbereder sig på samma sätt och i enlighet med de råd som ges till enskilda?

Att återuppbygga det civila försvaret till en anständig nivå kommer att ta mycket lång tid. I vårt globaliserade, digitaliserade och privatiserade samhälle är förutsättningarna långt mer komplexa än under det Kalla kriget. Slutsatsen är inte ägnad att dämpa entusiasmen, utan att det tvärtom är hög tid att sätta igång.

Allan Widman
Försvarspolitisk talesperson (L)

Dela