Tillbaka till sökning

Tillbaka
Artiklar

Publicerat: 2020-05-23

Framtidens försvar – perspektiv från Liberalerna

I samband med de pågående försvarsförhandlingarna har Folk och Försvar erbjudit alla partier som är representerade i Försvarsberedningen att skriva varsin artikel med sina perspektiv på de pågående samtalen och deras syn på framtidens försvar. I den här artikeln skriver Allan Widman från Liberalerna om sina tankar om nästa försvarsbeslut.

Det är nu jämnt ett år sedan försvarsberedningen lämnade sin rapport, Värnkraft. På grund av Socialdemokraternas vägran att binda sig till en finansiering av de framlagda förslagen skrev de borgerliga partierna aldrig under rapporten. I sak rådde det dock en bred om dess innehåll. I augusti vek dock regeringen till sist ned sig och den trappa om fem miljarders årlig nivåökning mellan 2022-25 blev en realitet.

Uppgörelsen mellan regeringen samt C och L vilade på tre hörnstenar. Den ekonomiska ramen, helheten i försvarsberedningens rapport och brett samförstånd i riksdagen. Idag, tio månader senare, blir det alltmer uppenbart att regeringen endast anser sig kunna hedra den första punkten i avtalet.

Genom ett styvnackat motstånd mot ökade anslag efter 2025 och att gå M och KD till mötes med en mindre värdesäkring dessförinnan blockeras effektivt ett brett stöd för försvarsbeslutet i riksdagen. Tanken på att den politiska oppositionen ska delta i ett beslut utan att erhålla något alls i utbyte faller på sin egen orimlighet. Det borde en så kallad samarbetsregering förstå.

När det gäller ”helheten i försvarsberedningens förslag” är brottet mot uppgörelsen ännu tydligare. Regeringen har inte lagt två fingrar i kors för att utreda hur 55 miljarder bara kunnat försvinna genom Försvarsmaktens överplanering och dubbelinteckning. Under den så kallade analysgruppens arbete gavs inga begripliga svar på dessa frågor. Peter Hultqvist, som borde ha varit mest oroad över detta som ansvarig minister, tycktes ta det hela med ro.

Senare under våren har nya ”överraskningar” dykt upp. Det handlar om tvåsiffriga miljardbelopp som betecknas som oundvikliga. För undertecknad är dock det enda oundvikliga misstanken om att det senaste året systematiskt använts för att på olika sätt leda processen bort från Värnkraft och dess betoning av en utökad krigsorganisation inom framförallt armén. I dessa ansträngningar har statsrådet Hultqvist, berörda myndigheter och industrin kunnat förenas.

Efter att de 55 miljarderna utgått ur ekvationen i höstas menade Försvarsmakten att hälften av Värnkraft kunde genomföras till 2025 och tre fjärdedelar till 2030. Idag är långt mindre än det genomförbart utan tillskott. Inte heller denna del av överenskommelsen i augusti har alltså vårdats.

Sammantaget dyker ett antal grundläggande frågeställningar upp. Är försvarsberedningens slutsats, att ett väpnat angrepp inte kan uteslutas, verkligen förankrad i försvarssektorn? Är ordningen i försvarsekonomin tillräcklig för att på ett rationellt och planenligt sätt omhänderta de stora anslagsökningar man nu står inför? Vad blir följden på sikt om svenska folket inte uppfattar någon egentlig skillnad av de historiska tillskotten?

Som bekant har mandatet för förhandlingarna förlängts ett par veckor. För Liberalerna handlar det nu framförallt om att värna om den utökade krigsorganisationen till tid och volym. Det i sin tur kommer att kräva tydliga och uppföljningsbara målsättningar i förening med objektsramar för de större materielprojekten. Det sistnämnda handlar om att sätta tydliga gränser för vad produktionen av förband och materiel får kosta. På engelska ofta benämnt som ”design to cost”. Samtidigt är en fristående inspektion för totalförsvaret, med full insyn i både militärt och civilt försvar, nödvändig för att garantera en god hushållning med de stora medel som nu tillförs.

Ett ledord i försvarsberedningens rapport är att vårt försvar ska vara krigsavhållande. Det kräver fokus på det som avskräcker en eventuell angripare. Det handlar om beprövad och uthållig bekämpningsförmåga, att vapen, ammunition och krigsförband är viktigare än plattformar samt att volymerna blir tillräckligt stora.

De senaste decenniernas erfarenhet visar att stormakter starkt tvekar inför att föra kriga på marken. Det kräver helt andra ledtider och risker än att använda sina ofta överlägsna fjärrstridskrafter. Med hänsyn till landets storlek framstår markstridskrafterna i Sverige som närmast anorektiska. Hur man än räknar har vi till exempel dubbelt så många stridsflygplan som vi har artilleripjäser. Det är en helt unik mix. Inget är mer krigsavhållande än att återuppbygga en armé som står i rimlig proportion både till den yta som ska försvaras och våra övriga stridskrafter.

Ett sådant försvar, i förening med medlemskap i Nato, bevarar freden.

Allan Widman 

Försvarspolitisk talesperson (L)

Relaterat material