Krig i Europa, hot från terrorism, konflikt, gråzon och hybridkrig – antagonistiska hot är mer aktuella än på länge i diskussionen om Sveriges säkerhet, men vad innebär det för försvaret av Sverige? Här publicerar vi en av texterna från Folk och Försvars Årsrapport 2015, som du hittar i sin helhet här.
Det finns flera större trender att ta på allvar just nu: en intensifiering av krig och konflikter i världen, allt tydligare brister i upprätthållandet av den internationella humanitära rätten, allt mer oklara gränser mellan krig och fred, civilt och militärt.
Lägger vi dessa globala utvecklingslinjer ovanpå det svenska samhällets generella beredskap för påfrestningar så får vi en relativt utmanande helhet. Just denna sammankoppling är central. Det är vanligt att såväl politisk debatt som medierapportering om svenskt försvar handlar om detaljer i Försvarsmaktens utformning och resurser, eller möjligen om hur vi ska hantera ett auktoritärt och expansionistiskt Ryssland. Det är viktiga frågor, men för att dra djupare slutsatser om faktisk svensk försvarsförmåga är de otillräckliga.
De av riksdagen fastställda målen för Sveriges säkerhet är enkla och grundläggande: vi ska värna liv och hälsa, samhällets funktionalitet samt våra grundläggande värden. Totalförsvar handlar om att, med bland annat dessa mål som utgångspunkt, förbereda Sverige för ett specifikt hot: kriget. Problemet är att detta hot – samtidigt som det i allmän bemärkelse växer – blir allt mindre specifikt och allt svårare att skilja från andra hot.
På det formella planet är det relativt enkelt i Sverige. Regeringen kan fatta beslut om höjd beredskap (skärpt eller högsta beredskap). Är Sverige i krig råder högsta beredskap och då är all samhällsverksamhet som ska bedrivas att betrakta som totalförsvar. Med nuvarande omvärldsutveckling blir det dock allt mindre sannolikt att konflikter som vi blir en del av – något vi för övrigt inte alltid kan välja – är riktigt så ordnade och tydliga. Att regeringen ska ha tid, möjlighet och förmåga att höja beredskapen framstår helt enkelt som ett lite för optimistiskt antagande. Antagonistiska hot i gråzonen mellan krig och fred kan då bli polisiära angelägenheter, vilket är värt att notera när diskussionen om en hårt ansträngd polisorganisation går vidare.
Hur hanterar vi dessa gråzoner? Vi kan se oss om och skaffa kunskap om potentiellt antagonistiska aktörer i vår omvärld. Vi kan försöka dra slutsatser om deras intentioner och – med något större säkerhet – om deras förmågor. På detta kan vi försöka grunda långsiktiga beslut. Ett välbekant problem är då nödvändigheten av att ompröva och ändra dessa beslut när verkligheten förändras, i synnerhet om den förändras i negativ riktning. Detta ställer mycket stora krav på politiska beslutsfattare och på samhället som helhet. I normalfallet torde sådana beslut om förändringar utefter ändrad hotbild ofta komma försent för att åtgärda det man uppfattat.
Det kan därför finnas skäl att vända på det hela – att utöver frågan om vem som hotar oss fråga vad det är vi vill skydda och var våra främsta sårbarheter finns. Svaren på dessa frågor är något mer beständiga än de om hotande aktörer. Det är också till stor del samma frågor som vi vill ställa inom krisberedskapen; skillnaden med ett totalförsvarsperspektiv är att det handlar om en antagonistisk motståndare med betydligt högre förmåga än vad vi till vardags har behövt förhålla oss till.
Sårbarheter i det svenska samhället diskuteras allt mer: tillgång till dricksvatten, robusthet i elförsörjningen, elektroniska kommunikationer för vardag och kris, sjukvård som klarar olycka och katastrof. Läget inom dessa områden kan antas vara känt för en eventuell angripare. Oavsett om denna angripare är en stat i vårt närområde eller en transnationell terroristgrupp så bör vi anta att vederbörande inte som första steg försöker locka ut Försvarsmakten på en öppen plats för en avgörande kraftmätning, utan snarare inriktar sig på våra största svagheter.
Krigshandlingar är ett medel för politisk påverkan, och om en aktör kan påverka oss genom att skapa störningar i våra viktigaste samhällsfunktioner – såsom elförsörjning, dricksvattentillgång eller sjukvård – så är det (från dennes perspektiv) att föredra framför militär konfrontation. Om samma eller liknande politiska mål går att uppnå endast genom operationer i cybermiljön, eller kanske helt enkelt genom spridning av (des)information genom fria medier, är det ännu mer fördelaktigt – praktiskt, politiskt, ekonomiskt.
Delar av detta pågår redan idag i Sverige, inte nödvändigtvis som en direkt förberedelse för något större, men likväl som något vi behöver förhålla oss till. Tillsammans med den bredare internationella utvecklingen gör detta gränsen mellan krig och fred mer diffus än tidigare, vilket understryker vikten av att krisberedskap och totalförsvar kopplas samman. Enklare uttryckt: en samhällskris är oftast inte ett krig, men ett krig är alltid en samhällskris. Och risker och sårbarheter som finns i fredstid försvinner inte i krig; de förstärks, och utnyttjas av motståndaren.
Ett totalförsvar ska göra sådant utnyttjande svårare, och därigenom minska sannolikheten för att någon ens försöker. Det ska också stärka förmågan att hantera situationer då detta ändå sker. Vad gäller det militära försvaret är detta relativt väl förstått och diskuterat (utmaningarna handlar kanske främst om att finansiera och implementera det man beslutar). Försvarsmaktens förmågor kan ha en avskräckande effekt samt möta mer direkta hot. Därigenom kan de hävda landets suveränitet och territoriella integritet – enligt lagstiftaren två förutsättningar för att vi ska kunna uppnå målen för vår säkerhet. Totalförsvarets andra del, det civila försvaret, ligger egentligen närmare dessa grundläggande mål. Det ska värna civilbefolkningen och säkerställa de viktigaste samhällsfunktionerna – krisberedskap i ett skarpare läge och med betydligt större påfrestningar. Detta är värt att reflektera över efter ett år då det – helt utan att det råder krig eller katastrof i Sverige – talats om stora påfrestningar och ett samhälle som prövats.
Det civila försvaret ska också bidra till Försvarsmaktens förmåga vid ett väpnat angrepp eller krig i vår omvärld. Detta torde inte vara dess mest omfattande uppgift, men det är utan tvekan den som fått mest uppmärksamhet från politiskt håll. Inte heller denna politiska uppmärksamhet har dock medfört några substantiella ekonomiska tillskott till totalförsvarets icke-militära delar; det civila försvaret – från kommun till central myndighet – ska än så länge utvecklas med befintliga resurser.
Apropå formuleringen om ’krig i vår omvärld’ kan vi notera att diskussionen om nationell eller internationell tyngdpunkt för försvaret är fortsatt aktuell. I ungefär samma takt som flera av världens krig och konflikter fördjupats och förvärrats – Syrien, Irak, Afghanistan – så har det talats allt tydligare om att försvaret av Sverige ska börja i Sverige. Denna politiska kapplöpning tillbaka till gränsen är på många sätt rimlig, eftersom nationell försvarsförmåga varit eftersatt och säkerheten i närområdet försämrats. Det hela komplicerades dock av en höst då Sverige fick ta emot begäran om stöd i kriget mot den så kallade Islamiska staten från först Frankrike (med vilka vi har fördragsfästa solidaritetsförpliktelser inom EU), och sedan USA (med vilka vi har en av våra allra viktigaste bilaterala relationer).
I officiella formuleringar av Sveriges säkerhetspolitik uttrycks tydligt att vår säkerhet är beroende av andras och att vi bygger säkerhet tillsammans med dem. De konkreta slutsatserna för totalförsvaret är en vanskligare fråga. För det militära försvaret handlar det om avvägningar mellan nationellt och internationellt, men kanske allt oftare om situationer där de glider samman – därtill i mycket snabba händelseförlopp. För det civila försvaret handlar det om att bygga robusthet och redundans i ett samhälle som i alltifrån livsmedel och läkemedel till kommunikationer och energiförsörjning är mycket tätt invävt i omvärlden.
Världen blir på kort sikt mer våldsam och det kan drabba Sverige – sannolikt inte som en enskild isolerad händelse, utan som en del av större konflikter. Något som i allt högre utsträckning genomsyrar dessa konflikter, inte minst i inledande skeden, är information – som verktyg och som arena. Här krävs förmåga att stå emot desinformation och propaganda – från stater eller andra externa organisationer, och från aktörer inom vårt eget samhälle som försöker splittra eller skrämma. Det ett land som Sverige behöver för att göra detta är dock inte i första hand egen motpropaganda, utan snarare fria medier och självständigt tänkande människor med djup och bred kunskap samt förmåga till källkritik. Detta utgör också grunden för en öppen, kritisk och demokratiskt förankrad diskussion om världens säkerhet samt om vår beredskap för det oväntade.
Johan Larnefeldt
Utbildningsansvarig
Folk och Försvar