Denna text är skriven av Sara Carlstein, en av deltagarna i årets upplaga av Försvars- och Säkerhetsakademin (FOSA). FOSA är en unik och exklusiv spetsutbildning för unga engagerade från Folk och Försvars medlemsorganisationer och deltagarna utgör en viktig del inom Sveriges nutida och framtida säkerhetspolitiska fält. Som en del av utbildningen, som genomförs varje år tillsammans med Försvarsmakten, MSB, Försvarshögskolan och UD, har alla deltagare under utbildningens gång skrivit en artikeltext med temat från en av utbildningens fem träffar. FOSA-deltagarna har en bakgrund från politiska ungdoms- och studentförbund eller partipolitiskt obundna civilsamhällesorganisationer. Deltagarnas texter är skrivna utifrån deras egna åsikter och perspektiv kring försvars- och säkerhetspolitik samt samhällets krisberedskap. Sara Carlstein från Försvarsutbildarna skriver i denna artikel om sina reflektioner och tankar kring totalförsvarets folkförankring från utbildningsdagen med MSB.
Efter ett uppehåll på cirka 20 år beslutade regeringen år 2015 att Sverige skulle återuppta planeringen av totalförsvaret. Vad som föranledde beslutet var en samlad politisk bedömning om att det säkerhetspolitiska läget i Sveriges närområde har försämrats. Idag pågår därför ett intensivt och omfattande arbete för att återetablera det relativt stabila system som lades ner eller omstrukturerades vid millennieskiftet. Det är viktigt att förstå att återuppbyggandet inte handlar om att bygga upp ett helt nytt system från grunden. Ramverk och andra fundament, liksom mycket av den kunskap och vilja som utgjorde vårt totalförsvar fram till millennieskiftet finns till stor del än idag, om än i en annan form och i en betydligt mindre omfattning.
Den politiska enigheten är givetvis helt nödvändig för det arbete vi står inför, men vad som troligtvis är ännu viktigare är den svenska befolkningens försvarsvilja, risk- och krismedvetenhet samt motståndsanda. Ansvaret för samhällets säkerhet åligger oss alla, från regeringen i Rosenbad till den enskilda privatpersonen hemma i TV-soffan. Ett robust och trovärdigt totalförsvar förutsätter att var och en av oss förstår sitt ansvar och utifrån egen förmåga omsätter det i praktisk handling. Sveriges säkerhetsintressen är inte en särfråga utan måste förankras och integreras i all verksamhet och på områden som vi kanske ännu inte har identifierat. Frågan blir följaktligen: Hur bör totalförsvaret förankras hos Sveriges befolkning?
Till att börja med, den svenska befolkningens försvarsvilja och engagemang har över tid legat relativt högt och stabilt, trots att förändringar inom krisberedskapssystemet och samhället i stort har inneburit att inställningen mot, och kunskapen om, totalförsvaret inte är densamma som under kalla kriget. Mot denna bakgrundfastställer Försvarsberedningen i sin slutrapport ”Värnkraft – Inriktningen av säkerhetspolitiken och utformningen av det militära försvaret 2021–2025” att motståndskraft och försvarsvilja måste byggas redan i fredstid. Åtgärder vidtar därför för att å ena sidan stärka krisberedskapssystemet och å andra sidan öka befolkningens kunskap om systemet. Ett starkt system och kunskap om systemet går nämligen hand i hand.
En viktig aktör i arbetet är Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB), vars uppdrag är att ansvara för frågor om skydd mot olyckor, krisberedskap och civilt försvar i den utsträckning inte någon annan myndighet har ansvaret. En central del i myndighetens uppdrag är att arbeta och verka för samordning mellan relevanta aktörer, exempelvis när det gäller åtgärder, resurser och information. Aktörer som historiskt och i modern tid visat sig vara extremt värdefulla för försvarsviljan och totalförsvarets samhällsförankring är frivilligrörelsen. Sveriges civilsamhällesorganisationer och frivilliga försvarsorganisationer har funnits i mer än 100 år och engagerar idag cirka 350 000 människor i olika åldrar och från olika delar av landet, men de inspirerar betydligt fler än så. Organisationerna stödjer civila aktörer och Försvarsmakten vid större kriser och har även krigsplacerad personal.
Utöver de formaliserade organisationerna finns en enorm kraft inom vad som kallas spontanfrivillighet. Det kan handla om alltifrån att skänka gåvor till att erbjuda sängplats, dela ut mat och vatten eller rulla ut brandslang. Opinionsundersökningar som MSB låtit göra vittnar om att allmänhetens inställning till engagemang inom totalförsvaret är god. 81 % av befolkningen uppger att de, utifrån egen förmåga, är beredda att delta i olika uppgifter inom totalförsvaret och 72 % anser att Sverige bör göra väpnat motstånd vid anfall, även om utgången är oviss.
En stor styrka med spontanfrivillighet i modern tid är att möjligheterna i princip är oändliga. Digitaliseringen har skapat nya möjligheter för initiering och effektivisering av frivilligengagemang. Via sociala medier kan namninsamlingar och resursinventering ske på mycket kort tid och här erbjuds även forum för dialog, debatt, nätverksbyggande samt spridning- och utbyte av information. Enligt Röda Korsets bedömningar förväntas den så kallade digitala frivilligheten öka i framtiden. Det finns emellertid en paradox i detta.
Samtidigt som tekniska lösningar förenklar kontaktvägar kvarstår många utmaningar relaterat till ledning och samordning. Dessutom medför tekniska system alltid en grad av komplexitet. Som ett viktigt led i att överkomma dessa utmaningar har MSB givit Svenska Röda Korset ett särskilt uppdrag att organisera spontanfrivilliga vid större händelser och nationella kriser. Röda Korset gör ett gediget arbete på området men är beroende av stöd från myndigheter, kommuner och länsstyrelser. Befintliga samverkansformer måste utvecklas så att ansvarsförhållanden och befogenheter tydliggörs, samtidigt som nya former måste komma till stånd för att möta de behov som finns i samhället idag. Potentialen och möjligheterna för ett växande frivilligengagemang, såväl det spontana som organiserade, är stort. Detta måste vi främja och tillvarata, tillsammans.
Vid sidan av insatser som sker vid allvarliga händelser och kriser bidrar frivilligorganisationer till att stärka totalförsvaret på en daglig basis. Röda Korset konstaterar att frivilligorganisationernas ansvar skulle kunna utökas till att exempelvis omfatta olika kunskapshöjande aktiviteter i form av föredrag, studiecirklar och workshops, vilket skulle vara ett värdefullt stöd för MSB och andra centrala aktörer inom totalförsvaret. Aktiviteterna kan riktas till särskilda målgrupper (exempelvis unga, gamla och människor i utanförskapsområden) men kan även fungera som kontaktytor för formellt och informellt erfarenhetsutbyte mellan individer och grupper som annars inte får chans att mötas eller vars kompetens inte tidigare har tillvaratagits på ett ändamålsenligt sätt. Vidare kan frivilligorganisationerna agera ambassadörer för nationella informationskampanjer, exempelvis inom ramen för Krisberedskapsveckan som MSB anordnar varje år. Broschyren ”Om krisen eller kriget kommer” fick stort genomslag men väckte samtidigt nyfikenhet och oro. Spridningseffekten och responsen skiljde sig åt mellan olika befolkningsgrupper. Här blir det viktigt att följa upp vad denna diskrepans beror på och därefter vidta adekvata åtgärder. Senast en liknande broschyr togs fram var under kalla kriget, 1961. Förhoppningsvis dröjer det inte ytterligare ett halvt sekel innan nästa broschyr dimper ner i brevlådan.
Även Försvarsmakten genomför årligen olika reklam- och informationskampanjer för att öka kunskapen om, och intresset för, totalförsvaret. Detta märks framförallt sedan beslutet om att återinföra allmän värnplikt 2017 och målsättningarna om ökad mångfald som sattes upp i samband med detta. För trots att det folkliga stödet för värnplikten är stort måste Försvarsmakten, liksom många andra myndigheter, kontinuerligt göra strategiska insatser för att höja kunskapen om dess roll och funktion i samhället. Bristande kunskap utgör en barriär för engagemang och en grogrund för missnöje, vilket är det sista vårt totalförsvar behöver. Med risk för att slå upp öppna dörrar bör det även betonas att värnplikten i sig är en oerhört viktig del i arbetet att stärka totalförsvarets folkförankring hos den svenska befolkningen. Den militära grundutbildningen ger landets unga en möjlighet till att känna delaktighet i ett (större) sammanhang som kanske tidigare känts avlägset med anledning av de senaste decenniernas frånvaro av existentiella militära hot. Att frivilligorganisationer agerar förlängd arm åt offentliga aktörer skulle å ena sidan bidra till ökad beredskap och försvarsvilja för den enskilde såväl som Sveriges samlade beredskap och å andra sidan öka förtroendet för dessa aktörer vilket även har betydelse i en större säkerhetspolitisk kontext. Befolkningens risk- och krismedvetenhet samt tilltro till samhällsinstitutioner är avgörande för samhällets förmåga att avvärja sig från främmande staters försök att påverka Sveriges politiska inriktning och opinion. Den svenska folkförankringen måste vara trovärdig även hos omvärlden.
Avslutningsvis utgör gemensam övningsverksamhet en viktig komponent i arbetet med att förankra totalförsvaret hos Sveriges befolkning. Praktisk och teoretisk övning, i stor och liten skala, ger stora möjligheter till social och professionell samverkan mellan offentliga och privata aktörer samt frivilligorganisationer från olika sektorer, geografiska områden och nivåer i samhället. I krisberedskapsövningar uppstår unika dynamiker som skapar känslor av samhörighet, ömsesidig tillit och att man bidrar till ett syfte större än en själv. Detta bör även medborgare som inte tillhör någon av de aktörer som vanligtvis bedriver övningsverksamhet ges möjlighet att ta del av och bidra till. Exemplen på övningar som engagerar skolungdomar, universitetsstudenter och pensionärer kan bli fler.
Sara Carlstein, Försvarsutbildarna
I samband med publicering av denna artikel har Folk och Försvar publicerat två andra artiklar av FOSA-alumner. De finns här och här.