Tillbaka till föregående sida

Artiklar

Publicerat: 2022-09-26

Hur skulle Sveriges ekonomi påverkas av ett krig?

Den här artikeln är del av Folk och Försvars artikelserie Gryningsläge: hur skulle ekonomin, kulturarven och miljön påverkas av ett krig i Sverige? som handlar om vilka långsiktiga konsekvenser ett krig i Sverige skulle ha och hur vi redan i fredstid kan arbeta för att minimera dessa skador.

Artikeln är skriven av Karl Lallerstedt, ansvarig för säkerhetspolicyfrågor på Svenskt Näringsliv och vice ordförande för Folk och Försvar.

***

När vi talar om krig hamnar fokus ofta på den rent militära förmågan — t.ex. hur många förband som finns, deras utrustning och stridsduglighet och så vidare.

Denna militära förmåga är givetvis mycket viktig, men den är i sin tur omöjlig att frikoppla från samhällets ekonomiska potential. Militära förband är beroende av upphandlad utrusning, löner som betalas, logistiskt stöd, försörjning av livsmedel och andra väsentligheter som kontinuerligt måste omsättas. Dessutom är allt i sin tur beroende av ett fungerande ekonomiskt ekosystem, som i sin tur är beroende på internationella flöden och fungerande globala marknader.

Ett land kan satsa en större eller mindre andel av sina ekonomiska resurser på militär förmåga — som för övrigt tar lång tid att bygga upp.  Den militära förmågan är i slutändan till stor del ett resultat av omfattningen och effektiviteten av de ekonomiska investeringar man gjort i Försvarsmakten. Tittar vi på militär makt över tid finns tydliga korrelationer mellan ekonomisk och militär potential, detta blir tydligt om vi följer stormakternas utveckling genom historien. USA är idag världens största ekonomi och har samtidigt världens mäktigaste militärförmåga. I både första och andra världskrigen segrade de koalitioner som hade starkast underliggande ekonomisk bas, därför att de kunde mobilisera större militär kapacitet över tid.

Det vi också ser tydligt i krig är hur ekonomin dras in i krigsarenan. Under andra världskriget var ubåts- och minangrepp mot handelsflottan, bombanfall mot fabriksområden, sabotage, och brända jordens taktik olika sätt att försöka hämma motståndarens ekonomiska potential, som i förlängningen urholkade deras militära förmåga.

Ekonomi i sig kan också utgöra icke-militära konfliktmedel. Apartheidförtryck i Sydafrika, Nordkoreas olagliga kärnvapenprogram, och Rysslands aggressionskrig mot Ukraina resulterade alla i ekonomisk bestraffning genom sanktioner. Tanken är att sanktioner skall vara såpass smärtsamma att de drabbade länderna upphör med folkrättsbrotten, att det ekonomiska lidandet genererar någon sorts avskräckningseffekt, och/eller att landets ekonomi försvagas, vilket i sin tur kan vara både destabiliserande och hämmande för dess militära förmåga.

Poängen är att ekonomi är omöjligt att separera från krig och konflikt. Detta gäller även icke statliga aktörer. Terrorgruppers, motståndsrörelsers, och kriminella grupperingars våldspotential hänger ofta ihop med deras ekonomiska styrka. Mer pengar innebär en ökad förmåga att avlöna anhängare och köpa materiel, inklusive vapen. Därav rättsväsendets stora fokus på “follow the money” och lagstiftning för att försvåra penningtvätt. Syftet är att strypa det ekonomiska livsblodet som möjliggör kriminell makt.

Illustration till artikel om ekonomi i krig

Den höga strategiska nivån

Om ekonomisk makt är förutsättningen för militär makt är det tydligt att den ekonomiska arenan är avgörande för den långsiktiga konkurrensen mellan stater. Kinas ekonomiska “Made in China 2025” strategi är ett exempel på en stats utryckta ambition att säkra ekonomiskt bred strategisk förmåga. USA:s diverse ekonomiska aktioner riktade för att begränsa handel och investeringar i Kina som började ta ordentlig fart under Trump och har fortsatt under Biden är exempel på åtgärder för att begränsa beroenden av Kina ekonomiskt, som ibland beskrivs som de-coupling (på svenska kanske man skulle använda begreppet “ekonomisk frånkoppling”).

Om vi går tillbaka till det kalla kriget skulle det ha varit otänkbart för NATO-länderna att ha ett omfattande handelsutbyte, eller i alla fall handelsberoende, med länderna inom Warszawapakten. Dels ur ett mer kortsiktigt strategiskt perspektiv: om motståndaren kunde stänga av handelsflöden man var beroende av skulle det utgöra en sårbarhet; men även utifrån det långsiktigare perspektivet att intäkterna från handeln skulle stärka motståndarsidan.

Efter Berlinmurens fall och kalla krigets slut uppfattade Väst att den marknadsekonomiska modellen hade besegrat den planekonomiska modellen. Man anammade en ny strategi, där frihandel och ekonomisk integration med de tidigare motståndarna skulle bidra till en långsiktig demokratisering av de tidigare auktoritära rivalerna.

Vapenexporter och även vissa civila produkter med dubbelanvändningspotential begränsades, men annars var det relativt fritt fram att handla med och att investera i de tidigare diktaturerna. Tanken var som sagt att frihandeln skulle gynna den globala demokratiutvecklingen. Tyvärr har strategin inte fungerat. Enligt Freedom House index från 2022 har global frihet utvecklats negativt de senaste 16 åren. Världen har alltså blivit mer auktoritär trots den fria världens omfattande ekonomiska utbyte med auktoritära stater.

Konsekvensen är att vi idag har betydande beroenden av autoritära regimer, som utgör sårbarheter som kan användas emot oss för att applicera politiskt tryck, eller i värsta fall för att göra oss svagare i en militär konflikt.

Rysslands strypning av gasleveranser i samband med kriget i Ukraina är kanske det tydligaste exemplet i närtid. Men kinesiska aktörer har också applicerat olika former av handelsåtgärder riktade mot utländska företag som råkar sammanfalla med politiskt missnöje. Kinesisk handel med Litauen ströps i princip efter det att landet öppnat ett representationskontor på Taiwan, som dessutom uttryckligen kallades för ett “taiwanesiskt” representationskontor, något som uppfattats som provocerande av Folkrepubliken, som ser Taiwan som en utbrytarprovins.

Det svenska företaget H&M råkade ut för en kostsam bojkott i Kina efter det att företaget uttalat oro kring övergrepp mot mänskliga rättigheter i den kinesiska provinsen Xinjiang, på grund av behandlingen av uigurer. Det finns många fler exempel där Kinas ekonomiska muskler använts på ett sätt som enklast tolkas som försök att straffa länder, och statuera avskräckande exempel, när man går emot folkrepublikens intressen.

Den militäre tänkaren von Clausewitz beskrev krig som fortsättningen av politik med andra medel. Ekonomiska åtgärder är också redskap som kan användas för att framtvinga politiska mål. Ekonomisk krigsföring är möjlig utan militär konflikt, men en militär strategi som inte bejakar de stridande parternas ekonomiska beroenden är inte en komplett strategi.

Illustration till artikel om ekonomi i krig

Krig mot Sverige och ekonomin

I en militär konflikt är syftet för de stridande parterna att uppnå vissa strategiska mål. Det effektivaste är såklart att uppnå målen utan militär konflikt överhuvudtaget, till exempel genom hot, förhandlingar och diplomati. Men detta kanske inte är möjligt. Om vi tänker oss en potentiell militär konflikt mellan Ryssland och NATO kan de strategiska målsättningarna se något annorlunda ut beroende på olika scenarier. Men det som är tydligt är att när en konflikt väl börjat så är ett övergripande mål att bryta motståndarens vilja eller förmåga att strida.

Detta mål — att inkapacitera motståndaren från att utöva sin makt — kan uppnås genom att direkt slå ut militär kapacitet. Till exempel genom att förgöra enheter, som stridsvagnar eller stridsflygplan, i angrepp mot dem. Men utifrån ett längre tidsperspektiv än det omedelbara är enheterna också sårbara om till exempel deras logistiska försörjningskedjor slås ut, eller om själva förnödenheterna som försörjningskedjan avser att leverera ut till förbanden helt enkelt inte längre är tillgängliga.

Men även om förbandet har en fungerande försörjningskedja, och tillgång till förnödenheter, kan förbandet inkapaciteras genom att slå sönder den politiska viljan att använda det. Börjar fienden attackera civilbefolkningen, eller samhällsviktig verksamhet som är nödvändig för befolkningens överlevnad, är frågan hur regeringens vilja att fortsätta att strida skulle påverkas. Skulle en regering som utsattes för utpressningshot fortsätta att strida, även om det skulle leda till att tiotusentals, hundratusentals eller miljontals civila skulle dö?

Dessutom är det betydlig lättare att slå ut kritisk infrastruktur än militära enheter. Fartyg, fordon och flygplan är alla mobila, och en försvarsmakt är tränad på att just försvåra dess upptäckt och destruktion. Civila kraftverk, ställverk, vattenreningsverk, kritiska fabriker, transportinfrastruktur som broar och hamnar, med mera är lätta att kartlägga, och i det flesta fall svåra att flytta på. Med modern precisionsstyrd ammunition (robotar eller bomber) är uppdraget att slå ut dessa civila typer av mål också betydligt enklare än vad det var förr.

Ett trovärdigt försvar kräver därför inte endast en militär förmåga, men även att samhället är tillräckligt robust och stryktåligt för att det ska tåla angrepp riktade mot civil samhällsviktig verksamhet. Lagerhållning av förnödenheter, reservaggregat för energiförsörjning, alternativa kommunikationssystem, och förberedd förmåga att ställa om produktion är exempel på åtgärder som kan öka samhällets motståndskraft.

NATO har sina sju “baseline requirements for national resilience” som i grunden handlar om icke-militär förmåga. Specifikt: robust energiförsörjning, kommunikations- och transportsystem, säkra mat- och vattenresurser, och förmågan att upprätthålla regering, kritiska statliga tjänster, samt kapacitet att hantera masskador och okontrollerade rörelser av människor.

I grunden handlar det om att säkerställa att samhället blir svårare att lamslå genom att bygga upp redundans och/eller alternativ förmåga inom samhällskritiska sektorer. Då blir det svårare för fienden att slå ut samhället — det räcker inte längre med några robotar eller sabotageförband som slår ut kritiska samhällsfunktioner.

Dessa samhällsviktiga civila mål är i mycket hög utsträckning inom privat sektor. Det är alltså företag utsatta för marknadens förutsättningar som ansvarar för mycket av samhällsviktig verksamhet. Redundans, stryktålighet och alternativ-lösningar innebär kostnader som konkurrensutsatta och vinstmaximerande aktörer inte kommer att ta höjd för om det inte kravställs eller på annat sätt incentiveras.

Under det gamla svenska totalförsvarssystemet var förutsättningarna något annorlunda då mycket samhällsviktig verksamhet som idag är i privata händer då var i offentlig regi. Samtidigt har våra internationella beroenden ökat markant. Globala försörjningskedjor har också blivit betydligt mer komplexa och sammanlänkade sedan både globalisering och teknikutvecklingen tog fart på nittiotalet. Avregleringen och internationaliseringen av finansmarknaderna, EU-inträdet (med de fyra fria rörligheterna) och den bredare handelsliberaliseringen tack vare Världshandelsorganisationen har gjort Sverige, som redan var ett litet handelsberoende land, än mer beroende, och därmed utsatt för utvecklingen i vår omvärld.

Illustration till artikel om ekonomi i krig

Effekterna av ett krig på svensk ekonomi

På grund av just de enorma internationella beroenden som en modern marknadsekonomi har så kan även militära konflikter som ligger utanför vårt närområde ha betydande effekter på vår ekonomi (såsom en konflikt om Folkrepubliken Kina beslutade att anfalla Taiwan). Ett krig nära Sverige, även om vi inte är involverade, riskerar att även störa transport rutter och ännu fler förnödenheter vi är beroende av. Är vi själva involverade (vilket är det sannolika scenariot om en storskalig konflikt skulle bryta ut nära Sverige) tillkommer den ytterligare risken att svensk produktion och infrastruktur slås ut, inte endast störningar på grund av externa faktorer.

Dels har vi direkta effekter – till exempel att vara X blir en brist i ekonomin på grund av att leveranserna upphör. Men indirekta följdeffekter tillkommer såklart också. Om vi inte får tillgång till en insatsvara så är det potentiellt omöjligt att färdigställa en rad andra produkter. Får vi elbrist så slår det ut verksamhet som är elberoende och saknar reservkraft. Går finanssystemen ner så är det något som slår mot bankerna såklart, men också mycket bredare verksamhet i samhället, i princip all verksamhet som är beroende av betalsystem kan påverkas.

Konsekvenserna av Covid-19 belyser också vikten av indirekta effekter. Pandemin handlade i grunden att personer blev smittade och sjuka. De direkta effekterna kunde mätas i sjukfrånvaro, dödsfall och långvariga hälsoeffekter men. Men tittar vi på bredare indirekta effekter var det tydligt att en av de största effekterna var ekonomisk. En enorm injektion av likviditet i det finansiella systemet i kombination med ekonomisk ersättning för verksamhet som påverkades negativt av pandemin höll de ekonomiska hjulen snurrande, och det som skulle a blivit en enorm ekonomisk kontraktion blev en betydligt blygsammare minskning av BNP.

Hanteringen av pandemin visade att samhällen kunde parera, eller i alla fall skjuta fram, stora delar av pandemins makroekonomiska effekter. Detta är en viktig observation även när det gäller krigets bredare makroekonomiska effekter. Genom ekonomiska stimulanspaket kan verksamheter som annars riskerar gå i konkurs hållas flytande. Att hålla verksamheter ekonomiskt flytande är inte endast viktigt om de bidrar med verksamhet som säkerställer att samhället fortsätter att fungera. Att samhällsviktig verksamhet fortsätter att rulla är självklart det mest avgörande under själva konflikten, men tänker vi långsiktigt måste vi även tänka på ekonomisk återhämtning efter konflikten är över. Har vi tillåtit all verksamhet som inte är samhällsviktig att gå i konkurs blir jobbet att återbygga landet betydligt svårare. Därför finns det en logik i att säkerställa en ekonomisk stödpolitik under krigets lopp, och sannolikt även under perioder efteråt också, som möjliggör att stora delar av näringslivet överlever och att ekonomin kan återstarta betydligt snabbare när freden återigen är tillbaka. Med andra ord är det en investering som återbetalar sig, sannolikt flera gånger om. Men det är ingen enkel uppgift, eftersom störningarna som orsakas av ett storskaligt krig och effekterna på de internationella marknaderna skulle vara såpass enorma.

Ett krig kommer ha mycket mer omfattande effekter på vår ekonomi än en pandemi. Pandemin resulterade i en explosiv ökning efterfrågan på vissa artiklar (till exempel PPE-skyddsutrustning) och att efterfrågan av vissa tjänster (till exempel inom besöksnäringen) minskade drastiskt. I ett krig kommer efterfrågan på ett betydligt större antal varor och tjänster att påverkas. Samtidigt som efterfrågan påverkas drastiskt, både i Sverige och i omvärlden, så innebär militär konflikt potentiellt enorma störningar av de globala logistiska kedjorna. Dels för att transportförmågan kan påverkas, produktion i andra länder, eller Sverige störs. Störningarna ett riktigt storskaligt krig (som till exempel mellan USA och Kina, eller mellan Ryssland och NATO) skulle kunna orsaka i en globaliserad värld är såpass extrema att de nästan är svåra att fantisera om dess potentiella ekonomiska effekter.

För Sverige handlar det om att kunna fortsätta driva samhällsviktig verksamhet oavsett, även om leveranser störs under längre perioder, och dessutom att säkerställa att vi fortsätter leverera det som är nödvändigt för andra staters samhällsviktiga verksamhet eller militära behov.

Vi måste kunna hantera hot utifrån alla tidsperspektiv

På samma sätt som en land behöver en förmåga att bemöta fienden i olika tänkbara fysiska arenor (till exempel på marken, ute i havet, luften och även cyberrymden) måste vi också kunna hantera hot på olika tidshorisonter. Vi har inte råd att endast kunna hantera hoten som kan uppstå just nu, i den omedelbara stunden, men även på kort-, medellång-, och lång sikt.

Hur vi kan hantera hoten i den omedelbara stunden och på kort sikt är i stor utsträckning beroende av den förmåga vi besitter idag. Att träna soldater och köpa utrustning (som ska produceras, levereras och tränas med) tar tid innan det ger förmågehöjande effekt. Förutsättningarna idag är alltså ett resultat av tidigare långsiktighet, och en tillräckligt god försvarsförmåga idag är en garant för att våra pågående totalförsvarssatsningar tillåts bära frukt i framtiden.

Illustration till artikel om ekonomi i krig

Vad är det vi ska skydda på lång sikt?

Den ekonomiska prioriteten under ett pågående krig bör vara att säkerställa att samhällsviktig verksamhet fortsätter att rulla på, och att Försvarsmaktens behov tillgodoses. Samtidigt måste det också finnas ett långsiktigare policytänk kring hur bredare ekonomisk verksamhet kan hållas flytande för att möjliggöra en snabbare ekonomisk återhämtning när konflikten väl är över.

Men om vi i stället för ekonomisk krishantering (eller krigshantering) tänker utifrån ett mycket långsiktigare perspektiv blir andra saker viktiga. Sveriges totalförsvarsförmåga hänger intimt ihop med vår ekonomiska potential. Som ett litet exportberoende land, men en kunskapsintensiv ekonomi, är en av de viktigaste långsiktiga försvarsekonomiska målsättningarna att säkerställa vår internationella konkurrenskraft, vilket i längden är garanten för vårt lands välstånd.

Här är paradoxen att Sverige haft ett begränsat fokus på att försvara vår konkurrenskraft från yttre hot, detta mot bakgrunden att en stor andel av våra ledande företag är utsatta för industrispionage — något som riskerar att urholka svensk konkurrenskraft och därmed underminera vår ekonomiska tillväxt på lång sikt, vilket i sin tur slår mot våra förmågor att både finansiera och leverera avancerade lösningar till totalförsvaret.

Effektivare skydd mot industrispionage är givetvis logiskt. Men det gäller inte bara att skydda vår utvecklingsförmåga, men än mer att förstärka den ytterligare. Här blir de utbildningssatsningar, infrastruktursatsningar och andra breda policyåtgärder utanför försvarsområdet viktiga utifrån ett långsiktigt och holistiskt totalförsvarsperspektiv.

Då är vi tillbaka till resonemanget i början av artikeln att över tid är en stark ekonomi en förutsättning för ett starkt försvar.

I skrivande stund levererade EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen nyss sitt linjetal “State of the European Union”. På grund av det ryska anfallskriget mot Ukraina var det självklart att säkerhetspolitiska utmaningar skulle dominera talet — men det mesta handlade inte om klassisk “försvarspolitik”. Geoekonomiska aspekter som energiförsörjning och globala leveranskedjor figurerade dock tungt.

I ett krig är det de stridande förbanden som applicerar våldet mot motståndaren. Men uttrycket “amatörer talar strategi, proffs talar logistik” belyser de stridande förbandens beroende av försörjningsförmågan. Kan du inte förse dina förband med materiel, ammunition, mat och andra förnödenheter urholkas deras förmåga att verka. I den operativa miljön är logistik därför avgörande. På den högsta strategiska nivån är ett fungerande ekonomiskt system — som säkerställer att både den militära logistiken och den samhällsviktiga verksamheten fortsätter rulla — det nödvändiga syret för att Försvarsmakten och den bredare staten ska kunna agera defensivt (och offensivt) överhuvudtaget.

Att frikoppla vår ekonomi från vår försvarsförmåga är en omöjlighet. Därför måste vi stärka vår ekonomis resiliens för att kunna hantera eventuella störningar och antagonistiska angrepp som kan förekomma under kris eller krig. Utifrån det långa perspektivet gynnas vårt samhälles försvarsförmåga av en så stark ekonomi som möjligt. Då har vi råd med mer, besitter bättre teknisk förmåga, och besitter bättre förutsättningar för ett stabilt och harmoniskt samhälle. Att upprätthålla Sveriges internationella konkurrenskraft måste därför vare en av våra absolut högsta säkerhetspolitiska prioriteringar.

Dela

Relaterat material