FOTO: WIKIMEDIA COMMONS
Opinion

Publicerat: 2015-06-16

Informationens guldålder och sanningens gråskalor

Tätare informationsflöden och snabbare säkerhetspolitiska utvecklingar sätter information i förgrunden. Men vilken förmåga har vi att bearbeta den information vi inhämtar, och vad behöver skolan göra för att unga människor ska ha förmåga att bedöma sin omvärld? Dan Wennerholm reflekterar om medie- och informationskunnighet i en orolig tid.

Hur blev egentligen vårt samhälle så beroende av medier? Detta är en stor fråga som sträcker sig över många olika forskningsområden. Uttrycket medialisering refererar till en teori som –  ur ett medievetenskapligt perspektiv – förklarar hur medier förändrar och påverkar vårt samhälle. Man kan peka på många vardagliga situationer där medierna idag hjälper oss – men de påverkar och styr även vårt beteende. Vi tvingas allt mer anpassa oss till mediernas funktionssätt och krav för att över huvud taget fungera i det moderna samhället. Exempelvis kan man i olika sammanhang uppleva att det förväntas av en att använda sociala medier. Inte bara individer, utan även arbete, politik och ekonomi organiseras på nya sätt för att anpassa sig till mediesamhället.

I dagens senmoderna samhälle är människan fullkomligen uppslukad av medial kontakt och interaktion. Vi kommer även i kontakt med medier allt tidigare. Många barn lär sig hantera pekplattor och mobiltelefoner långt innan de helt på egen hand kan gå på toaletten. Vi använder medierna för att strukturera vår vardag, upprätthålla sociala kontakter och stimulera våra sinnen. Medialiseringen av samhället har på många sätt gjort oss beroende av medier. Detta innebär även att de medieföretag som tillhandahåller tjänster och de organisationer som producerar innehåll besitter en avsevärd makt – och detta bidrar även till att förändra samhällen. I en historisk kontext tas ofta politiken upp som ett av de första offren för medialiseringsprocessen. Under 1960 och 70-talet tvingades politiker att delvis frångå det traditionella pappersmediet och rätta sig efter televisionens nya medielogik. Medialiseringsprocessen är lika närvarande idag och rent konkret bidrar den på alla samhällsnivåer till maktförskjutningar. Konkreta exempel i samtiden är inte svåra att hitta.

Det fenomen som i efterhand kom att kallas den arabiska våren var en serie politiska protestyttringar som tog sin början 2010. Protesterna ägde främst rum i länder i Nordafrika och på den arabiska halvön, där människor i miljontals vände sig mot diktatoriska och ickedemokratiska regimer. I många fall spelade tv-kanaler som Al-Jazira och sociala medier en avgörande roll för informationsspridning och organisering av protester, men det finns även dagsaktuella händelser där informationsspridning utförs i avsevärt mörkare syften. Om sociala medier får en del av äran för den arabiska våren, så måste man även komma ihåg att Islamiska Statens (IS) organisering och finansiering inte skulle vara vad den är i dag utan exakt samma kommunikationsverktyg.

Politisk propaganda sprids idag med hjälp av en arsenal digitala verktyg. Det är heller inte enbart extremistgrupper som använder sig av ny teknik. Medier används – såväl av privatpersoner som av stater – för att återge en bild av verkligheten som gynnar just dem. På senare tid har västvärlden av förklarliga skäl intresserat sig mycket för vad som pågår i östra Ukraina och i Ryssland. Svaret på just vad som pågår varierar kraftigt beroende på vemman frågar och vilket medialt innehåll man väljer att ta del av. Det som ses som lögn och propaganda här – kan ses som fakta och verklighet där. ’Där’ behöver nödvändigtvis inte heller vara i Ryssland, ’där’ är var än informationen får sjunka in och slå rot. Medialiseringsprocessen har således medfört att kriget om information och informationsspridning blivit avgörande för hur konflikter utvecklas – och även vad det slutgiltiga resultatet av konflikter blir. Ett än mer närliggande exempel finns i efterspelet till Försvarsmaktens underrättelseoperation i Stockholms skärgård hösten 2014, där bilden i svenska och engelskspråkiga medier kan skilja sig åt, bland annat beroende på vilka aktörer som aktivt lyckas sprida ett visst narrativ.

Medialiseringens effekter är något som idag diskuteras flitigt i olika politiska sammanhang. Långsamt börjar också medvetenheten om behovet av så kallad medie- och informationskunnighet (MIK) i grund- och gymnasieskolan vakna till liv. Den bakomliggande logiken går här ut på att informera och utbilda samhällets medborgare till att bli mer kritiska i sin medieanvändning och informationsinhämtning – samt att bli mer medvetna om hur det innehåll man själv producerar påverkar en själv och andra. MIK kan definieras som förmågorna att kunna finna, analysera, kritiskt värdera och skapa information i olika medier och kontexter.

Människor är extremt beroende av information – det kan påstås vara en av de äldsta handelsvaror vi har. Vi tar varje dag hundratals olika beslut av varierande storlek och betydelse. Dessa beslut är i sin tur produkter av all den kunskap vi besitter. Det kan handla om allt ifrån vilka varor vi köper till vilket politiskt parti vi röstar på. I takt med att medierna blir en allt större del av våra vardagsliv ställs även allt högre krav på vår förmåga att hantera dem. För att vi ska kunna följa med i denna snabba utveckling krävs att vi är medvetna om hur medierna påverkar oss, och inte minst om hur vi kan påverka medierna.

Samtidigt som vi måste vara skickliga på att hitta information så bör vi även tänka på hur bra vi är på att ta emot den. Varje dag blir vi fullkomligen bombarderade med information i tv, radio, tidningar och inte minst på nätet. Detta ställer höga krav på den individuella förmågan att bedöma, sortera och kritiskt värdera information. Att exempelvis vara medveten om vem som producerar det medieinnehåll vi konsumerar – och framför allt varför innehåll produceras är å ena sidan viktigt ur ett personligt och konsumentmässigt perspektiv. Å andra sidan är det även av största vikt ur ett bredare samhällsperspektiv då linjen mellan sanning och propaganda många gånger är extremt tunn.

Vilka slutsatser kan vi dra? Jo, en medie- och informationskunnig befolkning är en grundläggande förutsättning för ett demokratiskt samhälle. Som i många andra fall spelar skolan en avgörande roll. Där formas och bildas morgondagens samhällsmedborgare. Trots att vi i Sverige har ett förhållandevis välutvecklat och modernt skolsystem så brister vi i utbildning kopplat till medie- och informationskunnighet. I skolans värld måste ansvaret till slut falla på läraren, eller mer specifikt på dem som bestämmer vad våra lärare skall kunna.

Från politiskt håll behöver vi nationella riktlinjer som på ett mer tydligt och aktivt vis inkluderar medie- och informationskunnighet i utbildningen – både för lärare och elever. Oavsett om man talar om den enskilda individen eller om samhället i stort så kvarstår faktum: medialiseringsprocessen kommer inte att upphöra. Journalister, politiska makthavare och vuxna i barns närhet bär idag på olika vis ett ansvar för att medie- och informationskunnighet prioriteras som den mänskliga rättighet den faktiskt är.

Var och en har rätt till åsiktsfrihet och yttrandefrihet. Denna rätt innefattar frihet att utan ingripande hysa åsikter och att söka, ta emot och sprida idéer med hjälp av alla uttrycksmedel och oberoende av gränser” (Artikel 19 i FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna)

Sammanfattningsvis är medie- och informationskunnighet i allra högsta grad en förutsättning för fred och frihet – och således även en förutsättning för upprätthållandet av ett demokratiskt samhälle, ett samhälle där vi som individer ska kunna bilda oss en sanningsenlig uppfattning om verkligheten – och genom att göra våra röster hörda även kunna påverka verkligheten.

Dan Wennerholm
Fil. kand. i medie- och kommunikationsvetenskap

Utbildare för Folk och Försvar

Relaterat material