Oscar Larsson/Försvarsmakten

Publicerat: 2020-12-14

Sveriges internationella samarbeten inte tillräckliga – NATO-medlemskap krävs

Inför kommande försvarsbeslut har Folk och Försvar erbjudit fem experter möjligheten att ge sin vinkel på de kommande förändringar som försvarsbeslutet innebär. I den här artikeln analyserar Ann-Sofie Dahl Sveriges internationella samarbeten kommande år utifrån försvarsbeslutet. Du hittar samtliga artiklar samlade här. Eventuella åsikter och slutsatser är skribentens egna.

Lösningen är både solklar och enkel: en svensk ansökan till generalsekreterare Jens Stoltenberg om medlemskap i NATO.

Det vore den i särklass rakaste, snabbaste och mest logiska vägen för att stärka Sveriges säkerhet i en tid när ett väpnat angrepp, eller hot därom, från främmande makt på andra sidan Östersjön inte kan uteslutas.

Med det enkla greppet hade en hel räcka överhängande bekymmer med ens kunnat lösas för Sveriges del: ett kraftigt förstärkt säkerhetsläge för vårt land och närområde – Östersjön såväl som Arktis – och en markant höjning av den avskräckande effekten för den, eller kanske dem, som utgör den svenska hotbilden.

Inte minst hade det inneburit handfasta, säkra säkerhetsgarantier; löften om stöd till det sårbara Sveriges försvar från de grannar och partners med vilka vi redan har ett djupt och nära samarbete.

Det är just precis avsaknaden av sådana garantier som har gjort det alliansfria – eller med överste Bo Hugemarks passande uttryck, allianslösa – Sverige till en så attraktiv måltavla för de senaste årens ryska aggression.

Kombinationen av Östersjöregionens lägsta försvarsanslag – en position som dessvärre lär bestå även efter de förestående höjningarna i försvarsbeslutet – och frånvaron av försvarsgarantier skapar sammantagna en farlig militär utsatthet för Sverige och en oemotståndlig lockelse för Moskva.

NATOs helt avgörande betydelse för svensk säkerhet framgår också i propositionen om totalförsvaret:  ”Bland de internationella försvarssamarbetena är det i första hand NATO-samarbetet som bidrar till att utveckla Försvarsmaktens samlade förmåga att möta en kvalificerad motståndare”, konstateras det.

”NATO har”, noteras det vidare i texten, ” som enda organisation en lednings-och planeringsstruktur som har förmåga att leda stora och krävande militära operationer, vilket har betydelse för säkerheten i närområdet”.

Men efter detta nyktra konstaterande om Sveriges beroende av NATO för den egna och regionens säkerhet tar det stopp.

Istället för att därefter ta den logiska och okomplicerade vägen fram till målet, och därigenom försäkra sig om fullt deltagande i försvarsalliansens insatser för den regionala säkerheten och i den operativa försvarsplaneringen, håller sig kvar Sverige på sin trassliga omväg med Hultqvistdoktrinen.

Alltså ett nära partnerskap med NATO kombinerat med en hel räcka bilaterala avtal med Sveriges nordiska grannar och partners som alla, med ett undantag, har det gemensamt att de är medlemmar i samma Allians.

Fast försvarsministern har gett namn till denna linje är den egentligen inte Peter Hultqvists helt egna uppfinning. Doktrinen har vid närmare anblick slående likheter med det samarbete som Sverige bedrev redan under kalla kriget med en rad NATO-länder; de två grannländerna Danmark och Norge, Storbritannien och USA.

På den tiden var försvarssamarbetet förstås topphemligt, med bara en handfull personer som var medvetna om dess existens och omfattning. Inom NATO-högkvarterets väggar renderade arrangemanget Sverige det skämtsamma smeknamnet som Alliansens ”17:e medlemsland” – på den tiden när antalet medlemsländer var bara sexton.

Idag är samarbetet inte bara offentligt och öppet – i stort sett – utan dessutom vidareutvecklat till både omfång och djup. Samtliga de länder som Sverige samarbetade med då i det fördolda, från 1950-talets första år och framåt, återfinns i den kollektion av bilaterala avtal som tecknats under försvarsminister Peter Hultqvists ledning.

Listan har dessutom kompletterats med försvarsavtal med Frankrike, Polen, de baltiska staterna, Tyskland och Kanada. Och fler lär det bli, om Peter Hultqvist får bestämma.

Till det kommer alla andra samarbeten på kors och tvärs med samma uppsättning länder, som i NORDEFCO, Northern Group och Joint Expeditionary Force; det senare av särskild vikt för att även fortsättningsvis knyta Storbritannien till Östersjösamarbetet.

Alldeles inledningsvis tolkades försvarsministerns intensiva avtalsskrivande på sina håll som ett första steg mot NATO. Men i själva verket är det precis tvärtom; en modell för att kunna undgå och kringgå den för Löfvenregeringen fortsatt traumatiska frågan om medlemskap.

De allra tätaste kontakterna har dock Sverige med det likaledes alliansfria Finland, där samarbetet sträcker sig ”bortom fredstid”, och de båda försvarsmakterna är i full färd med en långtgående militär integrering.  Att svensk trupp ska kunna skickas till andra sidan Bottenviken för att hindra kränkningar av finskt territorium – och omvänt – har fått förvånansvärt lite uppmärksamhet i svensk debatt.

Sverige och Finland var de första länderna att gå med när NATO lanserade sitt Partnerskap för fred 1994, och de har därefter följts åt allteftersom samarbetet successivt har fördjupats. Sedan 2014 utgör de två av NATOs totalt fem Enhanced Opportunities Partners, en slags guldkortsklubb där de nordiska partnerländerna har sällskap av Australien, Georgien och Jordanien, samtliga i strategiskt viktiga regioner.

EOP har haft stora fördelar för såväl de enskilda deltagarländerna som NATO, inte minst i Östersjön. Men för Sveriges – och Finlands – del har partnerskapet med NATO nu körts i botten; någon ytterligare fördjupning är helt enkelt inte möjlig utan att ta steget över till medlemskap i Alliansen.

Därför alla dessa kreativa initiativ från försvarsministerns sida för att ta sig runt problematiken och ytterligare koppla upp svensk säkerhet västerut, utan att behöva överge den formella alliansfriheten.

Med den splitternya majoriteten i riksdagen för en NATO-option – om än ännu inte ett medlemskap – har svensk säkerhetspolitik dock hamnat i ett nytt läge. Och därmed även Hultqvistdoktrinen, denna omständliga väg till ett mål som aldrig helt kan nås.

Ett läge där Sverige, sina många täta försvarssamarbeten och uppskattade insatser till trots, fortfarande är den svagaste länken i Östersjön, och så kommer att förbli under överskådlig tid framöver.

Och där solidaritet är en unilateral förhoppning, snarare än ömsesidiga garantier.

Ann-Sofie Dahl är docent i internationell politik och Nonresident Senior Fellow vid Atlantic Council (US). Hennes senaste bok är NATO. Historien om en försvarsallians i förändring. (Lund: Historiska Media, 2019)
Dela

Relaterat material