I en färsk rapport från Totalförsvarets forskningsinstitut tittar Göran Kindvall och Bo Tarras-Wahlberg på teknikutvecklingen mot 2050. De gör det främst utifrån ett militärt perspektiv och rapporten ska främst utgöra underlag för Försvarsmaktens långsiktiga analysarbete. För att få veta mer om olika tekniktrender som är av relevans för försvars- och säkerhetspolitiken intervjuade Folk och Försvars säkerhetspolitiske programansvarige Zebulon Carlander en av rapportförfattarna, Göran Kindvall, om deras slutsatser och spaningar. Göran Kindvall är förste analytiker vid FOI:s enhet Strategi och policy. Han har en civilingenjörsexamen i Teknisk Fysik och är Teknisk Licentiat i atom- och molekylfysik. Hans huvudsakliga arbetsuppgifter är långsiktig planering, teknikvärdering och utforskning av nya koncept. Under de senaste åren har han mest arbetat med försvarskonsekvenser av den pågående och framtida teknikutvecklingen.
Enligt Kindvall har den så kallade fjärde industriella revolutionen en stor påverkan på försvarssektorn:
– Den fjärde industriella revolutionen är ett samlingsnamn för bland annat ökad digitalisering inom industrin och samhället och en ökad användning av robotik i företag. Den är ett uttryck för att den civila teknikutvecklingen är starkt drivande inom dessa områden. I grunden handlar den fjärde industriella revolutionen om att kunna styra produktionen i industrin utan alltför mycket mänsklig närvaro. Försvaret kommer att behöva implementera mycket av den spetsteknik som utvecklas av kommersiella aktörer, säger Kindvall.
Han utvecklar att det alltid har funnits en överspridning mellan civil och militär kompetens, men att det som är nytt nu är att det finns ett antal stora aktörer som är särskilt drivande, till exempel techföretagen Google och Facebook. De områden som är i fokus, såsom artificiell intelligens, är inget som försvarssektorn kommer kunna vara drivande inom, förutom möjligen i några särskilda nischer som saknar kommersiellt intresse. Det ställer stora krav på att utveckla och upprätthålla kompetens och kunnande inom försvarssektorn, bland annat för att kunna identifiera tekniknischer som skulle kunna tillämpas i den militära miljön.
På frågan om det finns en överdriven teknikoptimism inom delar av försvars- och säkerhetspolitiken svarar han både ja och nej.
– Det finns alltid folk som är överdrivet optimistiska, men det går inte att veta hur överoptimistisk man är. Vissa av de tekniska utvecklingar som vi ser idag skulle kunna vara oerhört revolutionerande, men samtidigt så vet vi att det ofta dyker upp problem som inte går att förutse. Det finns också personer som tror att det enda vi behöver är en större mängd av allt vi har idag, vilket jag inte heller tror på. Vi kommer behöva ha en kombination av både äldre och nyare teknik, säger Kindvall.
En fråga som får stort fokus i rapporten är så kallad disruptiv teknik. Enligt honom handlar disruptivitet om förändringar som ändrar förutsättningarna så att till exempel gamla system inte längre är rimliga att använda. Ett annat sätt att uttrycka det på, säger Kindvall, är att tala om gamechangers, det vill säga något som förändrar spelet och spelreglerna. Han hänvisar till ett dokument från Nato som publicerades förra året där man resonerar om kombinationer av teknik (till exempel data, artificiell intelligens och autonoma system) som tillsammans skapar något som är nytt och disruptivt.
– I rapporten lyfts det fram flera exempel på teknik som hypotetiskt kan vara gamechangers. Ett sådant exempel är teknik som möjliggör för genomskinliga hav. Det skulle innebära att ubåtar inte skulle kunna hållas dolda. Det finns två utvecklingar som ligger bakom det här resonemanget. Den första är att med hjälp av kvantsensorer kunna känna av förändringar i gravitationen och att det skulle hjälpa att identifiera undervattensobjekt. Andra hävdar dock att det inte kommer att vara möjligt att se dessa förändringar i ”bruset”, säger Kindvall.
Den andra utvecklingsvägen som förmodligen är mycket mer möjlig för användning i större utsträckning är stora mängder sensorer. Kindvall säger:
– Vi kan komma att se mängder med små undervattensfarkoster som kontinuerligt kommer samla information och bygga en bild av den delen av världen. Det kan gå att samla alla de bilderna i nära realtid och med hjälp av artificiell intelligens analysera all den datamängden, vilket innebär att man åstadkommer mer eller mindre total genomskinlighet. Dock så är det förmodligen väldigt beräkningskrävande och dyrt, det vill säga inget som är realistiskt för mindre nationer. Möjligen skulle man kunna skapa och upprätthålla en 3D-modell av vissa strategiskt viktiga områden.
När det kommer till autonoma system och dessas användning i en försvarsmiljö nämner Kindvall något som kallas för meningsfull mänsklig kontroll, vilket är ett gängse begrepp när man diskuterar folkrätt och etik.
– Det innebär att man alltid ska ha en människa i beslutskedjan åtminstone för system som på något sätt kan döda människor. Det har sedan länge funnits obemannade system och system styrda från längre avstånd. Frågan är hur vi ser på en övergång till att faktiskt gå till fullt autonoma system i en militär kontext. Det kan vara mindre kontroversiellt till exempel för främre logistik, där man kan vilja undvika att skicka in bemannade plattformar, säger han.
Kindvall fortsätter:
– Det finns, i åtminstone västvärlden, en ovilja att tillåta autonoma system som tar egna beslut om insatser. Möjligtvis kan man tänka sig system som är sensorbärare eller som försvarar sig själva, men kanske inte mer än så. Här kan man titta på den civila teknikutvecklingen, exempelvis med autonoma bilar. Det har prognostiserats om när dessa ska introduceras, men tidshorisonten skjuts hela tiden framåt grund av att man upptäckt att det krävs betydligt lägre risk för skador hos ett autonomt fordon än vad man förväntar sig hos ett fordon som styrs av en människa. Det är nästan nolltolerans mot personskador när det gäller autonoma bilar.
Ett annat område som är av stort intresse ur ett försvarsperspektiv är materielupphandlings- och utvecklingsprocesser. Kindvall nämner att han på en konferens hörde en företrädare från det kanadensiska försvaret säga: “We cannot do procurement the old way.” Det gamla sättet att genomföra upphandlingar inom försvarssektorn tar alltför lång tid. Det måste gå snabbare, till exempel kommer det att krävas kontinuerliga mjukvaruuppdateringar och moduluppbyggnad hos nya system. Kindvall poängterar att när du hanterar uppdateringar och mjukvaror finns det cyberhot som måste hanteras och detta hot finns också inom additiv tillverkning/3D-printing. För att printa något behövs en modell och den kanske kan utsättas för någon form av cyberangrepp/manipulation. Vad händer om du tillverkar en produkt som inte håller?
Avslutningsvis säger Kindvall att vi hela tiden behöver spana för att försöka förstå vad som kommer i framtiden.
– Vi måste förstå vad som finns, vi måste se vad det kan ha för militära tillämpningar och vilka områden som är intressanta att satsa försvarspengar på. Det krävs rätt mycket spaning för att skapa en bättre bild av vad som sker, såväl nationellt som genom internationella samarbeten. Det är mycket viktigt att vi förhåller oss till de olika utvecklingarna, försöker förstå dem bättre och bedriver egen forskning och analytisk verksamhet för att förstå vad det kan innebära för oss. Vi har goda möjligheter att göra det på grund av att Sverige är ett högteknologiskt land.
Zebulon Carlander
Säkerhetspolitisk programansvarig hos Folk och Försvar