USA har världens starkaste försvarsmakt och är en viktig aktör får såväl svensk som europeisk säkerhet. För att få fördjupade perspektiv på riktningen för amerikansk försvarspolitik samt vad en stat som Sverige behöver göra för att fortsätta uppfattas som en relevant partner av beslutsfattare i Washington har Folk och Försvars säkerhetspolitiska programansvarige Zebulon Carlander intervjuat Johan Raeder. Johan Raeder är Departementsråd på Försvarsdepartementet, ledamot av Kungliga krigsvetenskapsakademien och har tidigare jobbat på den svenska ambassaden i Washington. 

Vilka hot är det som dimensionerar utformningen av framtidens amerikanska försvarsmakt?

I ett övergripande strategiskt perspektiv är det framväxten av Kina som både militär och ekonomisk stormakt och på sikt supermakt. I det arbete som nu pågår med att ta fram en ny amerikansk nationell försvarsstrategi förväntas det här bli än mer uttalat. Ryssland har hittills, tillsammans med Kina, beskrivits som ett stort hot men förväntas i kommande strategi tonas ned i förhållande till Kina. I strategin från 2018 framhöll man dessutom ett antal regionala och några tematiska hot som internationell terrorism. Enligt personer som är insatta i arbetet kommer man i kommande strategi tydligare peka på Kina som det stora hotet som har möjlighet att påverka den globala händelseutvecklingen, medan Ryssland väntas utpekas som ett land med ambition att påverka den globala händelseutvecklingen, men som kanske inte har möjligheten att göra det.

Det finns alltså en partiöverskridande enighet i den amerikanska kongressen och administrationen om att Kina är det så kallade dimensionerande hotet. Det som hände 2018 var också att man bytte planeringsgrund för den amerikanska försvarsmakten, från att kunna utkämpa två regionala krig motsvarande sådana som i Gulfkrigen eller i Afghanistan, till att kunna besegra en militär stormakt, som Kina eller Ryssland. Det betyder att när man bygger sin försvarsmakt och de förmågor man behöver för att hantera hotet man ser, så kommer man att ha andra behov än vad man har haft tidigare. Det betyder att man måste lägga om hela synen på vilken materiel man behöver, hur forskning ska gå till, vilken industriell bas som behövs för att stödja detta, och så vidare.

Under vilka omständigheter skulle USA ge militärt stöd till Sverige?

Det kommer att vara beroende av omständigheterna och vad man kan göra är antaganden. Vilka prioriteringar som måste göras av alla inblandade i ett sånt läge är väldigt situationsberoende. Dels handlar det naturligtvis om hur situationen i vår region ser ut, men också den övriga globala situationen. Om det är så att vi har en kris i vårt närområde där vi kanske har omfattande kränkningar och kanske till och med fartyg som rammar varandra på Östersjön och det i övrigt är lugnt i världen har vi en typ av situation. Men om det är en situation där USA är i fullt krig med Kina och det samtidigt blir en militär konfrontation i Europa mellan Ryssland och Nato är det fundamentalt annorlunda. Det kommer se annorlunda ut från fall till fall.

Grundläggande tror jag är att om vi pratar om amerikanskt stöd till Sverige, så kommer USA att göra en bedömning av i vilken utsträckning det ligger i amerikanskt intresse att ge sådant stöd, om man har förmåga att ge sådant stöd och hur meningsfullt det är att ge sådant stöd. Andra parametrar som kommer väga in är hur åtagandena ser ut för USA i övrigt. Givet inriktningen i deras nuvarande nationella säkerhetsstrategi och deras försvarsmaktsplanering, kommer de att prioritera Kina som motståndare. Om man befinner sig i en väpnad konflikt med Kina kommer man först och främst försöka vinna det kriget. Givet hur konflikten i övrigt ser ut i Europa, exempelvis Svarta Havet, vad man behöver göra för de baltiska staterna och Polen, så kommer det att påverka vilket stöd man kommer att kunna och vilja ge till Sverige.

Det handlar inte heller bara om Sveriges förmåga att försvara sig självt utan också om vilken förmåga vi har att samverka med USA. Kommer vi att vara interoperabla? Kommer de kunna samverka med oss? Det ligger mycket på oss att upprätthålla interoperabiliteten. Det handlar om Natos standarder, vilka även omfattar USA. Det är inte självklart att bara för att man uppnått en sådan interoperabilitet nu kommer den alltid vara kvar, utan det är ett evighetsarbete bland annat på grund av teknikutvecklingen.

Hur kan en liten stat som Sverige göra sig relevant och intressant som försvarspolitisk partner till en supermakt som USA?

Min uppfattning är att vi under efterkrigstiden har varit beroende av samarbete med USA på ett eller annat sätt, i olika stor utsträckning. Även under den tid vi bedrev en neutralitetspolitik var vi till del beroende av USA, bland annat handlade det om tillgången till militärteknik som flygmotorer och jaktrobotar till våra flygsystem. USA hade ett intresse av att Sverige kunde upprätthålla en försvarsförmåga som kunde göra att Warszawapakten inte kunde skaffa sig fördelar genom att agera mot Sverige. Därför låg det i USA:s intresse att hjälpa oss bygga en stark försvarsmakt.

Efter kalla kriget på 1990-talet ändrades bilden drastiskt. Vad som hände då var att Sverige och USA fick ett antal gemensamma intressen som inte hade att göra med territoriellt försvar. Dels stödet till Baltikum, där Sverige var en av de största bidragsgivarna till uppbyggnaden av deras försvar, vilket var ett intresse som USA delade. En annan sådan fråga var konflikten på Balkan där vi verkade inom samma fredsfrämjande insats. USA och Sverige var tillsammans också mycket drivande i att utveckla Natos initiativ partnerskap för fred på 90-talet. Vi gjorde oss intressanta för amerikanerna, vilket var en bieffekt av att vi engagerade oss på olika sätt. Det gjorde att vi fick nära kontakter och träffades regelbundet.

Min slutsats kring det här kopplat till frågan är dels att om vi vill samarbeta med USA så ankommer det mycket på oss själva att upprätthålla vår interoperabilitet med USA. Om vi inte kan det kommer deras intresse att falna. Det är också väldigt viktigt att vi förstår det amerikanska perspektivet. För om vi inte förstår hur vår region passar in i deras övergripande säkerhetspolitiska tänkande är det enkelt att prata förbi varandra. Vi måste vara en kunnig, bra och seriös samtalspartner. Vi behöver visa att vi är beredda att agera tillsammans när det behövs, antingen när det behöver göras en insats eller i den allmänna säkerhetspolitiska dialogen, exempelvis hur vi ska hantera framväxten av nya teknologier, dialogen om rustningskontroll och mänskliga rättigheter, eller vad som helst.

Vad vi valt att inte göra är att utbyta ömsesidiga försvarsgarantier med USA. Norge och Danmark har gjort det genom sina Natomedlemskap. Det har gjort att de har etablerat en sådan relation där man är intressant genom att det finns ömsesidiga åtaganden. Så länge dessa finns är man by default intressant, eftersom det ligger i USA:s intresse att deras alliansåtaganden är trovärdiga. Vi måste för vår del arbeta utifrån den politiska inriktning vi valt. Det betyder inte att vi inte kan vara väldigt intressanta ändå, det finns exempelvis geografiska och geostrategiska förhållanden som leder till att vi är intressanta, men det är med andra utgångspunkter.

Zebulon Carlander

Säkerhetspolitisk programansvarig, Folk och Försvar

Dela