Pymouss (Wikicommons)
Intervju

Publicerat: 2021-09-15

Intervju om hur ingenjörer har bidragit till svensk försvarsförmåga

I den här intervjuan frågar Folk och Försvars säkerhetspolitiska programansvarige Zebulon Carlander historikern Gunnar Wetterberg om hur ingenjörer genom historien har bidragit till svensk försvarsförmåga. Gunnar Wetterberg har jobbat för utrikes- och finansdepartementen, varit samhällspolitisk chef hos Saco, skrivit en biografi om Axel Oxenstierna och kom förra året ut med boken Ingenjörerna (Bonniers förlag). 

Varför fick Sverige en så stor försvarsindustri? 

– Därför att vi bestämde oss för att vi skulle vara neutrala och för att klara av neutraliteten så hade man under andra världskriget lärt sig att då måste vi ha något slags vapentekniskt oberoende. Inte nödvändigtvis så att vi skulle kunna producera alla vapen själva, men så att vi kunde ha såpass breda teknologiska kunskaper att vi kunde hantera underhåll, utveckling och så vidare. Försvarsbudgeten blev under några år mycket stor – upp till 5 procent av bnp! – och det handlade i stor utsträckning om att bygga upp försvarsindustrins kapacitet. 

Vad utmärkte det svenska ingenjörskapet inom den militära sfären? 

– Egentligen var det inte väldigt mycket annorlunda. Det byggde på den ingenjörskultur som hade vuxit fram i Sverige från de sista årtionden på 1800-talet och framåt och som sedan hade vässats i ganska mycket i det som vi idag kallar för snilleindustrier. Sedan var det i stor utsträckning befintliga företag som fick mycket av de här uppdragen. De företagen ställde om i viss utsträckning och deras ingenjörer följde med i de här omställningen. 

– Det enda av de här stora bolagen som redan var inriktat mot försvarsindustrin var Bofors. Bofors var ett väldigt ingejörstungt företag. I ett skede är det ASEA och Bofors som har flest ingenjörer anställda i hela Sverige. Ericsson kom att bli ett viktigt företag i försvarsindustrin men det var härlett ur det som Ericsson redan tidigare sysslade med. När vi behövde bygga upp en kompetens kring radar var det Ericsson som låg närmast till hands. 

– Ibland var det just det att staten försökte hitta företag som sysslade med saker som påminde om det som behövde lösas, till exempel när man behövde en jetmotor åt flygvapnet så gick uppdraget till Stal-Laval i Finspång som hade tillverkat ångturbiner. Det var inte direkt jetmotorer men det var ändå såpass närliggande att de blev en naturlig mottagare av det hela. 

Hur lyckades Sverige vara ledande inom flera militärtekniska områden?

– Vi hade en lyckosam inriktning av vår verkstadsindustri. Dels blev den under mellankrigstiden ganska tekniskt sofistikerad. Det var inte alldeles självklart att den skulle bli det men av olika skäl rörde man sig åt det hållet. Det innebar att det fanns en kompetens inom vissa områden som var viktiga för försvaret.

– Väldigt mycket av ingenjörskonsten i Sverige kommer ur Krigsmakten. Det var Krigsmakten tillsammans med gruvnäringen som utgjorde grogrunderna för svensk ingenjörskonst överhuvudtaget. En av de stora stjärnorna inom svensk ingenjörskonst var Fredrik Henrik af Chapman. Han var internationellt ledande när det gällde skeppsbyggnadskonst och byggde en teori kring skeppsbyggnad i slutet av 1700-talet som fick stort internationellt genomslag.

– Sedan är det naturligtvis så att vi under mellankrigstiden hade byggt upp en framgångsrik varvsindustri i både Götaverket i Göteborg och Kockums i Malmö, så man kunde säkert hämta kompetens från dem också. Det fanns alltså en industriell grund som inte var omedelbart försvarsinriktad men vars kompetens lät sig utnyttjas. 

Vad är kopplingen mellan teknikutvecklingen, samhället och försvaret?

– Det är viktigt att ha en marknad. Marknader är det som gör att sånt här utvecklas. Det staten gjorde efter andra världskriget var att den gick in och la beställningar på utveckling av försvarsutrustning som blev en motor i den tekniska utvecklingen i den svenska industrin. Det är såpass sofistikerat att det här med jetmotorn är spännande för det fanns ingen sådan industri i Sverige. De som dominerade det här i Europa var Rolls Royce som tillverkade Avon-motorn. Då lägger staten en beställning på Stal-laval men sedan när de väl ska tillverka flygplanen så väljer de Avon-motorn för staten anser att den bättre svarar mot behoven som finns men man har byggt upp en kompetens i Sverige. Staten betalar Stal-laval för att de tog fram en egen motor och de får till och med royalties som om de hade tillverkat 300 motorer åt försvaret. 

– Staten är en sofistikerad beställare som hjälper till att påskynda utvecklingen på det här viset. Det var i och för sig inget unikt bara för försvaret. Vattenfall hade spelat motsvarande roll mot ASEA när det gällde elektricitetens utveckling under mellankrigstiden och Televerket och Ericsson hade ett mycket nära symbios med varandra. Försvaret är alltså inte unikt men just under 1950- och 60-talen kom försvaret att bli väldigt viktigt. 

– Det gäller också det som inte blev något. Med den svenska linjen i atomkraften och atomvapen var försvaret en väldigt viktig beställare och det är i den vevan som FOA byggs upp. Det var ett tag den största forskningsorganisationen i hela landet. Mycket av FOA:s teknikutveckling under den tidsperioden handlar om atomvapen. Det blev inget atomvapen till slut men de här satsningarna spelade roll för hela teknikutvecklingen.

Zebulon Carlander

Säkerhetspolitisk programansvarig, Folk och Försvar 

Dela

Relaterat material