Få regioner i världen är lika ekonomiskt och politiskt viktiga som Nordöstra Asien. Här möts flera av världens stor- och kärnvapenmakter och ett av länderna med ett betydande inflytande är Japan. Under de senaste åren har det gått att se hur japansk utrikes- och säkerhetspolitik har förändrats för att anpassa Japan till ett nytt säkerhetspolitiskt omvärldsläge. För att få fördjupande perspektiv på japansk utrikes- och säkerhetspolitik har Folk och Försvars säkerhetspolitiska programansvarige Zebulon Carlander intervjuat före detta Japan-ambassadören Lars Vargö. Vargö var Sveriges ambassadör till Japan 2011–2014 och dessförinnan var han Sveriges ambassadör till Sydkorea 2006–20111.
Till att börja med förklar Vargö hur japansk utrikes- och säkerhetspolitik har sett ut sedan andra världskriget.
– Den har dominerats väldigt mycket av USA:s närvaro, inte minst därför att USA ledde de allierade ländernas ockupation av Japan fram till 1952. Efter det tvingade man i stort sett från början på Japan en säkerhetspolitisk syn genom ett bilateralt säkerhetsavtal med USA som förlängdes 1960. Det här har ju varit en fråga som har diskuterats väldigt mycket i japansk inrikespolitik. Under 1950- och 60-talen och även 1970-talet så var de politiska partierna åt vänsterhållet (framför allt socialistpartiet) starkt emot säkerhetsavtalet och kämpade för att riva upp det. Sedan under historiens gång har vänsterkrafterna i det japanska parlamentet tynat bort och en liberalkonservativ politik har tagit över. Det har färgat synen på utrikes- och säkerhetspolitiken.
– Under 1980-talet var det fortfarande lite anmärkningsvärt om politiker i ledande ställning använde ordet “allians” med USA. Det gjorde dåvarande premiärministern Nakasone vid något tillfälle och det blev en väldigt debatt i Japan. Numera är det en självklarhet. Det har gått från att vara en direkt efter kriget påtvingad säkerhetspolitisk syn som sedermera blev väldigt omdebatterad, till att numera vara den syn som har anammats av de flesta i Japan. Det vill säga att det bilaterala säkerhetsavtalet med USA är vad Japan behöver. Sedan försöker man samtidigt ha en egen profil och komma ur den tvångströjan som det ändå är att vara i en slags efterkrigskonstellation, med säkerhetsavtalet med USA som största faktorn. Japan försöker få en egen röst i FN och på alla möjliga håll. Gradvis har man fått en större frihet att agera och det märks inte minst med det som hänt på senare tid, till exempel att det japanska initiativet om ett “Free and Open Indo-Pacific” har anammats av den amerikanska regeringen och som även omfattar Indien och Australien.
Han fortsätter med att beskriva hur Japan ser på de säkerhetspolitiska förändringarna i omvärlden de senaste åren, inte minst i sitt närområde. Det går att titta på de vitböcker som utrikes- och försvarsministerierna årligen publicerar för att få en bra bild av det. Från början var Sovjetunionen det stora bekymret. I stort sett allt var inriktat mot Sovjetunionen och man placerade till exempel ut ett stort antal stridsvagnar på norra ön Hokkaido. Det har med årens lopp ändrats till att Kina är det stora hotet. Från början sa man inte det rakt ut, men numera är det rätt tydligt. Ryssland uppfattas inte som ett hot som Sovjetunionen gjorde, även om det kan förekomma överflygningar. Sedan ses Nordkorea som ett skrämmande hot med dess kärnvapen och andra vapensystem, såsom cyber.
– Det riktigt stora bekymret är Kina. I kölvattnet av den förändringen har vi sett ett skiftande förhållningssätt i frågan om till exempel Taiwan. Tidigare hade Japan en försiktigare förhållningssätt till Taiwan och man har inte talat om att Taiwan ingår bland Japans säkerhetspolitiska åtaganden. Men nu på senare tid vågar man uttrycka det, särskilt i samklang med USA. Det beror på att man uppfattar den kinesiska tillväxten på alla möjliga områden som ett hot och pekar på vad som skulle hända om Taiwan togs över av Kina. Det skulle bli en stor förändring i det säkerhetspolitiska läget i regionen och vara ett genuint hot mot Japan och inte minst mot de amerikanska baserna i Japan.
På en fråga om vad för slags begränsningar som finns för en mer ambitiös japansk utrikes- och säkerhetspolitik så svarar han att de begränsningar som finns är självpåtagna i meningen att man själv tolkar det konstitutionella ramverket. Alla är helt på det klara med att konstitutionen har man redan gått förbi, kan man säga, genom att Japan har skaffat en stark försvarsorganisation. Det senaste steget var för några år sedan när man kom överens med USA om att säkerhetsavtalet även skulle kunna innebära att Japan kommer till USA:s hjälp även på andra områden än de japanska öarna, det vill säga att man kan agera fullt ut som partners. Det har naturligtvis väckt en debatt i Japan. Det är små steg som tas och som förändrar bilden på hur man ser på de här begränsningarna.
– En uppmärksammad konstitutionell fråga är den om artikel 9. Det är helt enkelt en artikel i den japanska konstitutionen som förbjuder Japan från att ha stridande trupp. Men jag tror inte det är särskilt nödvändigt att ändra på artikel 9. De som vill göra det ser det som ännu viktigare att ändra på attityden och tolkningen av konstitutionen. Egentligen varade artikel 9 inte särskilt länge för att i och med Koreakrigets utbrott 1950 så ville framför allt den amerikanska regeringen se till att de här begränsningarna luckrades upp så att man kunde förstärka försvaret för hotet från Nordkorea. Så i princip är det ett förbud som man har kringgått sedan 1950-talet. Det är också det som sticker i ögonen på folk i Japan. De vill vara ett normalt land som har ett försvar i enlighet med rätten som alla stater har i FN-stadgan.
Vargö fortsätter med att förklara hur stark alliansen mellan Japan och USA är.
– Styrkan i alliansen beror väldigt mycket på vem som är president i USA. Det visade Trump som i alla fall under en tid hotade Japan med att dra in resurser vad gäller den säkerhetspolitiska alliansen. Han övertalades av sina rådgivare att inte gå den vägen men det har ändå skapat en viss osäkerhet. Nu har Biden varit noggrann med att understryka hur viktigt det här samarbetet är och USA:s åtagande till Japans försvar, även Senkaku-öarna.
– Alliansen är alltså stark och blir starkare för var dag som går. Det är egentligen det enda realistiska alternativet för en trovärdig japansk säkerhetspolitik. Sedan gungar det upp och ned beroende på politiker i både USA och Japan. Från japansk sida vill man nog gärna komplettera den här alliansen med ett bättre samarbete med länder såsom Indien och Australien, men också europeiska nationer. Storbritannien och Japan var i en försvarspolitisk allians fram till 1920-talet. Den alliansen är kanske inte något man försöker återskapa men japanerna har sett britterna som bra partners att ha.
Två till synes naturliga allierade i Nordöstra Asien är Japan och Sydkorea. Men de senaste åren har relationen mellan de två staterna varit väldigt spända. Vargö förklarar bakgrunden till den utvecklingen.
– Det är ett stort bekymmer för USA att de två staterna inte kan komma överens. När Japan annekterade koreanska halvön 1910 så var det en stundtals brutal ockupationsmakt, inte minst på 1930- och 40-talen. Den bitterheten finns kvar i Sydkorea. 1965 slöts ett så kallat normaliseringsavtal mellan de två staterna. Från sydkoreansk sida gjordes det av diktatorn Park Chung Hee som under kriget hade varit en officer i den kejserliga japanska armén. Det finns en stark misstro mot honom inom delar av den sydkoreanska politiken och samhället. Samtidigt pekar andra på att det var tack vare normaliseringsavtalet som Sydkorea fick de ekonomiska resurser att utveckla sin egen industri och få en bättre levnadsstandard. Det finns idag stora spänningar i den japansk-sydkoreanska relationen, just nu kopplat till frågan om de så kallade bekvämlighetsflickorna, som var sexlavar åt den japanska ockupationsmakten. Japanerna har trott att frågan har lösts flera gånger genom avtal med Sydkorea, men de har rivits upp. Sedan finns också frågan om Takeshima-öarna som är en dispyt mellan Japan och Sydkorea. Samtidigt som alla de här problemen existerar finns det inom de militära strukturerna i både Japan och Sydkorea en förståelse för att de inte kan hålla på såhär och att de borde samarbeta för att möta sina gemensamma hot.
Avslutningsvis får han frågan om det finns förutsättningar för ett fördjupat samarbete mellan EU och Japan. På det svarar han att det gör det definitivt och dessutom inom många områden.
– Det är en jättebra fråga. Svaret kan kort vara: Ja, det gör det. 2018 undertecknades det ett så kallat strategiskt partnerskapsavtal mellan EU och Japan. Det pratas egentligen inte så mycket om det i media utan man fokuserar mer på frihandelsavtalet som slöts parallellt. Men det strategiska partnerskapsavtalet innehåller 51 artiklar varav 40 av dem beskriver olika områden där man kan samarbeta. Det är alltifrån cybersäkerhet till maritim säkerhet men också kulturfrågor och så vidare. Risken är att det drunknar i byråkratin i den meningen att man sätter upp kommittér som ska träffas, vilket man har gjort, och sedan diskuteras frågorna men ingenting händer. Där skulle man kunna identifiera de viktigaste artiklarna och sätta verkligt kött på benen. Det är något som borde understrykas mer.