Tillbaka till föregående sida

Foto: Sean Pollock/Unsplash
Artiklar

Publicerat: 2014-04-03

Kina – Säkerhet, stabilitet och samhällsutveckling

God ekonomisk tillväxt och ett rimligt mått av politisk stabilitet talar för att Kinas globala betydelse kommer att fortsätta att öka. Samtidigt saknas inte konfliktytor att ta hänsyn till – med grannländerna i Sydkinesiska och Östkinesiska havet, med USA runt Stilla havet, och med Indien om gränser och regional dominans. Till detta kommer förmågan att hålla uppe tillväxttakten och hantera den omfattande urbaniseringen utan mer omfattande social oro och politisk instabilitet. Johan Larnefeldt diskuterar några aktuella nyckelfrågor.

Det har länge varit tydligt att världsekonomins och säkerhetspolitikens tyngdpunkt flyttar tillbaka mot Asien och Stilla havet, med Kina som självklart centrum. Denna långsiktiga trend kommer inte att brytas, men ett visst skifte i uppmärksamhet märks efter Rysslands invasion och annektering av Krim; Europa är oroligt, och fokus läggs i närområdet.

Rysslands upprustning och Europas identitetskris innebär givetvis inte att Kinas utveckling står stilla – och den var ju heller aldrig beroende av europeisk eller amerikansk uppmärksamhet. Rysslands agerande under den senaste tiden skapar dock ett intressant dilemma för den kinesiska ledningen. De två länderna brukar ofta kunna stå eniga bakom principen om icke-inblandning i andra staters angelägenheter – något som manifesterats inte minst i diskussionen om den humanitära katastrofen i krigets Syrien. Att Ryssland med hänvisning till både R2P-liknande principer (skydda rysktalande) och lokal folkvilja lägger beslag på en bit av ett grannland blir rimligen oroväckande från kinesiskt perspektiv – inte minst med tanke på vad tillämpning av liknande principer skulle kunna leda till i exempelvis Xinjiang och Tibet.

Samtidigt fortsätter territorialkonflikterna i Sydkinesiska och Östkinesiska haven. Viss irritation väcktes i Kina när Japans premiärminister Shinzo Abe nyligen jämförde det kinesiska agerandet runt Senkaku-/Diaoyu-öarna med Rysslands gentemot Ukraina och Krim. Inte minst Kinas inrättande av en luftförsvarsidentifieringszon i stora delar av Östkinesiska havet har utgjort en kontroversiell fråga. Och även om det fortfarande i praktiken främst tycks vara fråga om de sedvanliga katt-och-råtta-lekarna mellan marin- eller kustbevakningsfartyg – nu senast kinesiska och filippinska, i Sydkinesiska havet – aktualiseras möjligen liknande principiella dilemman som i Krimkrisen. Risk för att små incidenter eskalerar saknas inte. En avgörande skillnad är givetvis att medan Kina otvetydigt är en aktör på uppåtstigande ser prognosen för Rysslands utveckling mer dyster ut, i synnerhet på det ekonomiska planet.

När Kinas säkerhetspolitiska prioriteringar ska bedömas är det knappast möjligt att bortse från inrikespolitiska och ekonomiska överväganden. Fortsatt ekonomisk tillväxt är ett centralt mål, vilket bland annat innebär att den inhemska konsumtionen behöver öka. Minst lika fundamentalt är upprätthållandet av det politiska systemet, och bevarandet av partiets maktställning. Här blir det av stor betydelse att kunna förhindra fler och mer omfattande utbrott av social oro och politisk instabilitet.

Kinas blandning av ekonomisk utveckling, snabba urbaniseringsprocesser och politisk balansering ger upphov till ett flertal olika tolkningar och framtidsprognoser. Är den ett högmodernistiskt försök till storskalig och detaljorienterad centralplanering som riskerar att misslyckas och kollapsa på liknande sätt som dess föregångare under 1900-talet? Eller är det fråga om en mer inkrementell och situationsanpassad social ingenjörskonst, som gradvis övergått till att styra genom att peka ut riktning snarare än att ange exakt slutmål? Oavsett hur vi väljer att se på landets möjligheter att undvika social oro i urbaniseringens spår, står det klart att den ekonomiska utvecklingen är fortsatt ojämn. Hälften av landets BNP – som växte med 7,7 % 2013 – härrör från ett begränsat antal städer, främst längs östkusten.

Dessa frågor har avgörande säkerhetspolitiska implikationer, men de skyms möjligen ibland av de större diskussionerna om Kinas regionala och globala roll. Här blir inte minst relationen till USA en stor fråga. Den omtalade amerikanska omorienteringen till Asien har inte riktigt fått det praktiska genomslag som den inledande retoriken antydde. Men trots detta – och trots NATO:s och EU:s oro över Rysslands agerande i Europa – kommer den långsiktiga tyngdpunktsförskjutningen med all sannolikhet att fortsätta. Detta innebär att de reella konflikter som finns, inte minst mellan Kina och USA, knappast försvinner i första taget. Öppen konflikt är långtifrån oundvikligt, men vikten av att aktörerna förstår varandras olika utgångspunkter, och kan hantera de incidenter som uppstår, blir allt större.

Samtidigt finns det regionala sammanhanget att ta hänsyn till. Indien har allt större utrikes- och säkerhetspolitiska ambitioner, vilket aktualiserar landets olösta gränskonflikter med Kina, och kan väcka en del nya tvistefrågor. ASEAN är fortfarande en relativt svag aktör, och Kina föredrar bilaterala lösningar på de dispyter som finns. De övriga länderna i regionen – såsom Filippinerna, Vietnam och Indonesien – har snarare intresse av att hantera frågorna i större fora: genom ASEAN, i Internationella havsrättsdomstolen, eller i samarbete med USA. I ett läge där Kinas mjuka makt i området kan bedömas vara på nedgång, och där Asien alltjämt saknar fungerande regionala säkerhetsstrukturer, finns tydlig risk för fler konflikter och konfrontationer.

Johan Larnefeldt, frilansskribent

Dela

Relaterat material