Tillbaka till sökning

Tillbaka
FOTO: WIKIMEDIA COMMONS
Analys

Publicerat: 2015-04-16

Klimatet – en säkerhetspolitisk faktor i Mellanöstern

Vi ser förvärrade konflikter på flera håll i världen, och en fortsatt humanitär katastrof i Mellanöstern. Samtidigt talas det flitigt om förebyggande arbete och om klimatförändringar som en ödesfråga för hela planeten. Hur ser sambanden egentligen ut, och vad kan göras åt problemen? Det behövs minskade klyftor mellan förebyggande arbete och akuta åtgärder, menar Jennifer Unelius.

”En krutdurk som när som helst kan explodera” blev en slutsats under Folk och Försvars seminarium den 1 april på temat ”Mellanöstern: en lägesbild”. Hur blev situationen så prekär, och vad kan göras för att hitta en lösning? Verkligheten är komplex och det behövs insatser på alla nivåer. I en kritisk situation ställs olika typer insatser mot varandra, och fokus hamnar ofta på akuta kriser, samtidigt som det bästa vore att förebygga att kritiska situationer ens uppkommer och urartar. Medan världen fortfarande arbetar för en lösning i Syrien, är nästa stora kris på väg att uppstå någon annanstans.

Under seminariet väcktes frågan om kopplingen mellan de nu pågående konflikterna, och regionens klimatförändringar och vattenbrist. Även om klimatförändringar i sig inte tvingar folk att ta till vapen, är det något som förvärrar andra faktorer vilka mer direkt påverkar en konflikt, som resursbrist, kraftiga migrationsflöden, och ekonomisk utsatthet. Klimatförändringar anses vara delorsak till kriget i Syrien, och även till konflikten i Jemen. I Syrien rörde det sig till stor del om dåliga policies och ohållbar landanvändning införd av Assadregimen.

För Jemens del har landet länge plågats av vattenbrist, och huvudstaden Sanaa sägs kunna vara utan vatten redan 2017. Femtio procent av befolknignen måste dagligen anstränga sig för att få tag på rent vatten. Detta har bidragit tll att 14,7 miljoner människor i landet är beroende av humanitärt bistånd – och det innan den uppblossade konflikten. Vattenfrågan är starkt kopplad till mänskliga rättigheter, och berör många aspekter, såsom flickors skolgång, mödradödlighet, undernäring och sjukdomar. När nu världens blickar vänds mot Jemen är det dock inte på grund av den långtgående vattenkrisen, även om den kan ha spätt på den mer konkreta säkerhetspolitiska krisen. I just Jemen har den rika delen av befolkningen fått koppla upp sig på kommunala nät, där vattnet är billigare – samtidigt som mer utsatta samhällsgrupper måste köpa sitt vatten på flaska för tiodubbla priset.

Forskning om kriser (naturkatastrofer och konflikter) har tidigare pekat på att samhällen kan enas under speciella situationer, då de står inför ett yttre hot. Kulturella och individuella skillnader minskar i betydelse när människor tvingas konfrontrera liknande dilemman under liknande förhållanden, oberoende av klass eller etnicitet. Gruppidentiteter ersätts av en kollektiv gemensam identitet bland krisens offer, ett så kallat community of sufferers. Däremot, om olika grupper drabbas olika av krisen, tenderar de rådande gruppidentiteterna att förstärkas – och här kan utjämnande insatser göra skillnad. Ett exempel på detta är Orkanen Sandy, som sägs ha förstärkt skillnaden mellan rika och fattiga i New York.

Sedan USA:s utrikesminister John Kerry i början av förra året utnämnde klimatförändringar till en av de främsta säkerhetspolitiska utmaningarna har inte mycket hänt för att föra upp frågan på den säkerhetspolitiska dagordningen. Frågan diskuterades i FN:s säkerhetsråd 2007 och 2011, men var ett tema som inte uppskattades av alla. 2013 blockerade bland andra Ryssland, Kina och Indien att klimatförändringar skulle klassas som en säkerhetsfråga, vilket skulle ha inneburit att frågan regelbundet hade kunnat diskuterats i säkerhetsrådet. Men med tanke på rådets svårigheter att enas i andra frågor hade det kanske inte gjort någon skillnad i konkreta beslut, även om det hade höjt frågans relevans. För, som liksom Kerry då sa, är klimatförändringar ett minst lika allvarligt globalt hot som terrorism, epidemier, fattigdom, och kärnvapenspridning. När det internationella samfundet nu ställs inför en gränslös utmaning i Mellanöstern genom Daesh, skulle möjligtvis det samarbete som krävs även kunna inkludera klimatåtgärder.

I år är ett viktigt år för planeten. Kyotoavtalet löper ut och många hoppas än på att ett nytt globalt avtal kan skapas. Även FNs Milleniemål ska i år få framförhandlade efterföljare i ”hållbara utecklingsmål” (SDGs) i Post-2015 agendan, vilket kan kännas igen i Sveriges Politik för Global Utveckling. Miljörörelsen mobiliserar nationellt liksom internationellt och förbereder sig för att gå andra vägar om förhandlingarna under COP 21 i Paris blir ännu ett misslyckande. När vi nu ser upprepade bevis på den tydliga kopplingen mellan klimat och säkerhet – varför ligger frågan fortfarande främst hos miljöintresserade? Varför beskrivs det fortfarande som ett ”lyxproblem” vi får lägga på is tills vi har råd med sådana prioriteringar, när isen uppenbarligen smälter? Om klimatfrågan blir en del av problemformuleringen i ”Krisen i  Mellanöstern”, skulle dess relevans då kunna överföras till kommande klimatförhandlingar? Med en upprioriterad klimatfråga kanske utveckling och återuppbyggnad kan initieras tidigare i konfliktområden.  Det skulle i så fall kunna bidra till att minska klyftan mellan förebyggande och akuta insatser, och generera ett mer effektivt fredsbyggande.

Jennifer Unelius
Master i freds- och konfliktstudier från Uppsala universitet

Deltagare i Folk och Försvars Försvars och Säkerhetsakademin 2015

Relaterat material