FN:s klimattoppmöten är en viktig arena för att öka de globala klimatambitionerna. I november 2016 hölls det 22:a mötet i ordningen (COP 22) i Marrakech. På plats som observatördelegat fanns Jennifer Unelius. Detta är hennes reseberättelse. 

2016 trädde världens första globala klimatavtal i kraft, Parisavtalet. Att klimatförändringar skapar och förvärrar säkerhetsrisker är idag självklart för såväl riskkapitalister, miljövänner, och säkerhetsanalytiker. World Economic Forum pekade i dess Global Risk Report 2016 på att ett misslyckande med att implementera Parisavtalet är den största globala säkerhetsrisken just nu. Höjda ambitioner i handling, och inte bara ord, är vad som efterfrågas nu.

Efter USA:s presidentval var stämningen på COP22 inledningsvis något nedslagen. Men när den första chocken lagt sig övergick mötet i att handla mer om sympati och gemenskap med de amerikanska kollegorna – som nu hade fått en klimatförändringsförnekare som blivande president.

För några år sedan släpptes en rapport på uppdrag av CIA om säkerhetshot som uppstår till följd av eller förstärks av klimatförändringar. Från ett förändrat och mer extremt klimat, till vattenbrist och hotad matförsörjning, till infrastruktur som inte fungerar. Klimatförändringar prövar vår förmåga att samarbeta mer än något annat säkerhetshot och självklart finns en oro för vad som ska hända med det globala klimatarbetet om USA stoppar sina bidrag till FN och dess klimatorgan. Förhoppningsvis går andra länder in och täcker upp för vad som fattas, liksom nu verkar ske när det gäller bidrag till kvinnorättsorganisationer. Om president Trump lyssnar till sin underrättelsetjänst, bör han snarare se till att USA investerar i sitt klimatarbete. Men nog om USA och Trump – åter till FN:s klimattoppmöte.

Flera stora aktörer, exempelvis Kina, tillkännagav under COP22 att de kommer fortsätta trappa upp klimatarbetet. Dock fattas fortfarande mycket av de resurser som utlovats till de globala klimatfonderna.Sverige är en av de största bidragsgivarna till dessa fonder, och tidigt under förhandlingarna hördes positiva röster från många håll när Sverige bidrog till att fokusera samtalen kring ekonomiska bidrag. På så vis underlättade Sverige för andra länder att ta ställning och agera. Även EU anses i dessa sammanhang vara en progressiv aktör som kommer uppnå sina uppsatta mål för utsläppsminskningar. Dessvärre överensstämmer inte EU:s mål med vad forskningen menar krävs, och det är ännu en bit kvar till att få politiken i linje med målet om max 1,5 graders genomsnittlig temperaturhöjning.

En av de globala utmaningar som länge dominerat klimatförhandlingarna, och som även präglade förhandlingarna i Marrakesh, var CBDR (Common but Differentiated Responsibilities). De länder som historiskt har släppt ut mest ska vidta störst åtgärder. Parisavtalet skulle råda bot på historiska orättvisor men det är svårt att bryta gamla mönster där länder protesterar mot för lite ansvarstagande åt det ena eller det andra hållet. Att de som drabbas värst har släppt ut minst gör inte saken lättare. Sedan mötet i Paris är även anpassning, och till viss mån ”förluster och skador”, delar av det globala klimatarbetet. Detta har varit viktig för att erkänna problematiken för de länder som idag måste vidta stora klimatanpassningsåtgärder.

Liksom det finns oro, finns det hopp. Under klimatförhandlingarna fortsatte många utvecklingsländer att överraska med initiativ för höjda ambitioner som ”High Ambition Coalition”, och ”Africa Renewable Energy Initiative”. Även civilsamhället fick ta plats som en viktig aktör under COP22. I mångt och mycket är det i själva verket civilsamhället som implementerar anpassningsåtgärder och leder arbetet med omställningen till en hållbar värld. När det gäller klimatarbete liksom konfliktförebyggande är ett starkt civilsamhälle ytterst viktigt för lokalt ägandeskap i processerna, vilket gör dem mer hållbara.

Förhandlingarna i Marrakesh avslutades med politiska symboldokument som Marrakesh Action Proclamation. Det främsta budskapet var att Parisavtalet står fast och att arbetet fortsätter, oavsett globala politiska förändringar.

Med ett minst sagt händelserikt år bakom oss har Sverige gått in i 2017 som ordförande för FN:s säkerhetsråd och har större möjligheter än någonsin att påverka den internationella säkerhetsagendan. Många utmaningar väntar med en fortsatt humanitär kris i Syrien, eskalerande glömda konflikter, en ökande polarisering i våra samhällen och ett pressat EU.

En sak är dock säker. Arbetet med att förebygga klimatrelaterade säkerhetsrisker och konflikter går alldeles för långsamt och behöver prioriteras högre. Om vi inte antar dessa utmaningar med globalt samarbete och resiliensbyggande riskerar många nya konflikter att bryta ut runt om i världen – och pågående konflikter riskerar att förvärras. Världens klimatambitioner måste höjas så att de är i linje med vad forskningen menar är inom planetens gränser. 2018 kommer IPCC:s nya analys om hur vi ska klara av att hålla oss under 1,5 grader. Då kan vi redan ha passerat den gränsen.

2017 kommer bli ett viktigt år för Sverige och världen. Kommer vi att lyckas ställa om våra samhällen i tid? Kommer vi att kunna hantera akuta säkerhetsproblem och samtidigt ta itu med rotorsakerna? Förhoppningsvis kan Sverige visa ledarskap, hålla huvudet kallt och föra ett långsiktigt konfliktförebyggande arbete med klimat i fokus. Civilsamhället har också en viktig tid framför sig.  Nu är det dags att använda sig av de globala (och lokala) klimatavtal som är på plats, och hålla sina beslutsfattare ansvariga. Varje handling räknas, och vi har ingen tid att förlora.

Jennifer Unelius
Observatördelegat för PUSH Sverige vid COP21 och COP22
Master i freds- och konfliktstudier från Uppsala universitet
Deltagare i Folk och Försvars Försvars och Säkerhetsakademi 2015