#Metoo-kampanjen blev under hösten 2017 början på en lavinartad uppsjö av vittnesmål där tusentals kvinnor tog till orda och berättade om hur de blivit utsatta för maktmissbruk, sexuella trakasserier och våldtäkter inom flera olika branscher. Det handlade om kvinnor som inte stått ut med att vara kvar på sina arbetsplatser, riksdagsledamöter som valt att lämna politiken och individer som under en väldigt lång tid levt i det tysta, för rädda för att träda fram och med en helt obefogad skam som tyngt deras axlar. Som en följd av #metoo-rörelsen fylldes snabbt hashtaggar som #givaktochbitihop med vittnesmål från kvinnor som tjänstgjort och tjänstgör i Försvarsmakten och #imaktenskorridorer från politiken på med vittnesmål från kvinnor som samtliga blivit utsatta för olika typer av trakasserier. Det är tveklöst dags att det sker en förändring på riktigt. Som det så många gånger redan påpekats är det här ett strukturellt problem som berör hela samhället, samtliga arbetsplatser, skolor och universitet. Därför är det egentligen svårt att isolera problematiken till enbart vår bransch – den säkerhets- och försvarspolitiska – men här finns särskilda utmaningar.

Därför genomförde Folk och Försvar den 1 mars ett rundabordssamtal på temat ”Kvinnor i försvars- och säkerhetspolitiken.” Syftet var att ha ett öppet samtal om hur vi i kölvattnet av #metoo-kampanjen nu kan få debatten att fortsätta för att genom rätt typ av ledarskap skapa den förändring som krävs för att uppnå jämställdhet och bryta uråldriga maktstrukturer som idag präglar samhället. Samtalet inleddes med kortare presentationer genomförda av kvällens huvudtalare som var Gudrun Schyman (Fi), Birgitta Ohlsson (L) och Alexandra Larsson från Combitech – tidigare Försvarsmakten – innan det öppnades upp för diskussion runt bordet. Övriga deltagare kom från de politiska ungdomsförbunden, Försvarsmakten, akademin, fackförbund, civilsamhället, studentrörelsen och ungdomsorganisationer. Några av de reflektioner som lyftes fram under samtalet var bland annat att frågan om jämställdhet framförallt behandlas i frivilliga sammanhang – det räcker inte. Jämställdhet bör vara högsta prioritet på alla arbetsplatser och inte minst en obligatorisk del, snarare än en frivillig sådan. Arbetsgivare med fler än tio anställda ska enligt lag arbeta aktivt för att bland annat förhindra sexuella trakasserier.

Ytterligare reflektioner som lyftes fram under samtalet var frågor som: Hur har det egentligen kunnat bli såhär? Hur kunde det här ske i vår bransch? Istället för att utveckla och skapa nya åtgärdsplaner som på pappret ser bra ut är det kanske dags att arbetsgivare börjar i den andra änden, dvs. sätta sig ner, reflektera över ifall och vilka förutsättningar för maktmissbruk och trakasserier det finns på ens egen arbetsplats och därefter ta till handling.

Att förändra strukturer som sitter djupt rotat i väggarna är allt annat än enkelt, det är en stor utmaning. Det krävs en jävlar-anamma-attityd och en enorm viljestyrka och när #metoo-kampanjen exploderade i höstas var det just det vi såg. Det är i sig tragiskt att det som ska krävas är en mindre revolution för att kvinnor som fallit offer för sexuella trakasserier och maktmissbruk äntligen ska börja tas på allvar, men det är just det som verkar behövas. Det krävs ett systematiskt arbete inom alla de organisationer och företag som är verksamma inom branschen. Särskilt i Försvarsmakten när det framkommer i avgångsenkäter att drygt 60 procent av de kvinnliga officersaspiranterna och officerarna som slutat upplevt kränkningar och nedlåtande kommentarer från befäl och 75 procent från kollegor.

Den dagen vi inte längre behöver motivera varför arbetet med jämställdhet är viktigt, det är också den dagen vi istället kommer kunna börja fokusera på att faktiskt göra samhället mer jämställt. Som ringar på vattnet behöver vi föra diskussionen vidare, våga göra oss hörda och skapa debatt – det är så det måste gå till.

Matilda Karlsson
Programansvarig, Försvarspolitik