Utvecklingen i Afghanistan, och relationerna mellan civila och militära aktörer, väcker debatt, både om dåtiden och om framtida prioriteringar för svensk säkerhets- och utvecklingspolitik. Här publicerar vi ett inlägg från Callis Amid.
På morgonen den 16 december nåddes vi av dystra nyheter från Peshawar, en ort i gränslandet mellan Pakistan och Afghanistan. Ca 500 barn och lärare hade tagits som gisslan på en skola som stormats av talibanska terrorgruppen Tehrik-i-taliban Pakistan (TTP). Några timmar in på eftermiddagen hade 141 personer dödats, varav 132 barn. Ledande talibaner rättfärdigade slakten av oskyldiga människor och beskrev attentatet som en symbolisk motreaktion till den arméoffensiv som pågått i norra Waziristan sen i somras.
Det som hände i Peshawar är fruktansvärt och riskerar att inträffa i Afghanistan. En risk som blir allt mer påtaglig då säkerheten försämrats samtidigt som de afghanska säkerhetsstyrkorna bedöms som fåtaliga och dåligt samövade enligt Totalförsvarets forskningsinstitut. Det föreligger därför ett fortsatt behov av militärt stöd i form av utbildning och rådgivning av det internationella samfundet. Sverige spelar en viktig roll i utvecklingsarbetet och bör bistå Afghanistan med ett civil-militärt stöd som ett led i en framgångsrik säkerhets- och biståndsstrategi.
Hur kan annars satsningar på uteslutande civilt bistånd minska risken för liknande attentat? Menar förespråkare för blott humanitärt stöd att hjälporganisationer ska möta tungt beväpnade och samövade talibaner på slagfältet?
En ständig utmaning är att förklara hur bekämpning av fattigdom och säkerhet hänger ihop. Ett samband som den afghanska icke statliga organisationen ACBAR framhäver som avgörande för den ekonomiska utvecklingen i landet. ACBAR har en samordnande roll och har knutit 128 biståndsorganisationer till sig. Gemensamt för de 128 organisationerna är att de är verksamma i Afghanistan, däribland Svenska Afghanistankommittén.
Det är därför nödvändigt att ett fortsatt svenskt engagemang i Afghanistan genomförs i ljuset av detta faktum; fattigdomsbekämpning är inte möjlig utan säkerhet.
Kritiska röster ifrågasätter den militära insatsen i Afghanistan. Ett närmande till USA och en förevisning av militära framfötter under försvarsalliansens NATO:s flagg beskrivs som huvudsakliga skäl till det svenska deltagandet. Den militära insatsen i Afghanistan gick förvisso ut på att bistå landet i säkerhetsarbetet framför humanitärt stöd på begäran av landets dåvarande president Hamid Karzai. Men det är ohederligt och enfaldigt att inte tydliggöra vikten av säkerhet som ett led i en framgångsrik biståndsstrategi. Det internationella samfundet hörsammade Karzais vädjan och bedrev utbildning för och operationer med de afghanska säkerhetsstyrkorna i syfte att förbättra säkerhetsläget i landet. Ett arbete som genomfördes med målbilden att förbättra förutsättningarna för social, ekonomisk och politisk utveckling.
Effekten av det internationella samfundets insatser råder det dock delade meningar om. Förhoppningsvis utmynnar den utredning som försvarsminister Peter Hultqvist (S) aviserat om i en samlad och nyanserad bild av den komplexa situationen i Afghanistan. Klart är i alla fall att det inte räcker med att granska den militära insatsen för att beskriva hur en långsiktig lösning ska komma på plats för att möjliggöra fred och utveckling. Landets politiska ledning, civila biståndsorganisationer och den militära insatsen har ett gemensamt ansvar för händelseutvecklingen i Afghanistan.
Låt oss därför dra tre mycket dyrköpta lärdomar av attentatet i Peshawar. Det som hände i Pakistan kan inträffa i Afghanistan om säkerheten brister. Hjälporganisationer kommer inte möta talibaner på slagfältet. Diplomatiska protester biter inte på barnamördare.
Ett civil-militärt samarbete är således nödvändigt för att möjliggöra en framgångsrik säkerhets- och biståndsstrategi. Sverige bör fortsatt stödja Afghanistan i dess utvecklingsarbete och sticka ut som en nation som uppmärksammar och värnar om mänskliga rättigheter. För att göra detta behöver vi dock säkerställa att det humanitära stödet får fäste och möjlighet att verka. För det behövs ett fortsatt militärt stöd av det internationella samfundet.
Callis Amid
Afghanistanveteran
konsult inom systemanalys