Covid-19-pandemin har förändrat synen på Sveriges och världens krisberedskap i grunden. Vi har nu en ny uppfattning om hur vi ska förbereda oss inför och hantera nästa samhällskris. Förhoppningen är att erfarenheterna från den här pandemin kommer att innebära en förbättrad beredskap, men det förutsätter, som påpekats i en tidigare Folk och Försvar-artikel, att vi kan ta ett steg tillbaka under krisens gång och klargöra vad som fungerat och vad det är som behöver förbättras. Den möjligheten är dock inte enbart förbehållen beredskapen för framtida civila kriser – eftersom totalförsvaret bygger på krisberedskapen kan erfarenheterna från pandemin också användas för att utveckla det civila försvaret.
Särskilt tydligt blir detta när man ser till näringslivets roll i totalförsvaret. I december 2019 presenterade Elisabeth Nilsson resultatet av den utredning om frågan som hon lett. Utredningen lade fram ett antal förslag kring hur det privata och det offentliga skulle samverka inför och under krig. Sedan dessa har vi lärt oss mycket om hur krisberedskapen – och därmed indirekt totalförsvaret – fungerar i en faktisk kris.
Covid-19 har med mer än önskvärd tydlighet illustrerat ett antal problem, frågetecken och dilemman gällande näringslivets deltagande i kris och i totalförsvar. Idag lever vi i en betydligt mer sammankopplad värld än under kalla krigets totalförsvarsepok. Internationell handel, komplicerade ägandeförhållanden och globala problem skapar svårigheter som vi inte tidigare mött – åtminstone inte i samma utsträckning.
Tydligast är hur sköra de nuvarande internationella leveranskedjorna, framför allt vad gäller läkemedel, är. I krig skulle detta vara potentiellt lika kännbart som under pågående pandemi, vilket har väckt frågan om ökad självförsörjning som ett sätt för Sverige att etablera större resiliens. För näringslivets roll i totalförsvaret blir det här relevant, eftersom det sätter större fokus vid inhemsk produktion än tidigare. Det är dock inte en helt självklar lösning heller. Sveriges radios program Vetenskapsradion sände i maj ett avsnitt där man konstaterade att även självförsörjning är sårbart, eftersom utgångspunkten är att inget händer med den egna produktionen. Internationell handel må förlita sig på att transporterna fungerar som vanligt, men handel säkrar också mot kriser som slår mot det egna näringslivet.
Leveranser utifrån och inhemsk produktion kan också kombineras med lagring. Även det får effekter på näringslivet i olika utsträckning beroende på hur det utformas. Lagringen kan nämligen ske inte bara i statlig regi, utan även hos leverantörer och återförsäljare. På så vis kan man bygga upp en buffert av varor som är av vikt för samhällets funktionalitet. Till saken hör att detta kostar. Det finns en anledning till varför ”just in time” har blivit ett ledord inom näringslivet – om man inte räknar in värdet av resiliens i kalkylen för kostnaden av lagerhållningen kan det vara rent irrationellt att betala för att varor ska ligga på hyllor utan att säljas.
I pandemins kölvatten har många företag prövats hårt eller gått under. I en del branscher gick det fort – konkurserna lät inte vänta på sig i samband med att samhället började stänga ner. Både rent lagmässiga restriktioner för att förhindra smittan och en nedgång i efterfrågan kan antas ha bidragit till detta. Ett krig skulle också kunna utgöra ett allvarligt hinder mot en normalt fungerande tillgång och efterfrågan och därmed liknande prövningar för företagen. Det här tydliggör hur viktigt det är att de företag som deltar i totalförsvaret också har en robusthet inför de ekonomiska konsekvenser som ett krig skulle ha.
En förutsättning för att komma till botten med samtliga av dessa problem är att det offentliga och det privata har en fungerande kommunikation när det gäller just totalförsvar och krisberedskap. Det finns så klart redan i nuläget ett utbyte, men det finns också en vilja att stärka det ytterligare. Kanske kan det ske genom det näringslivsråd som både Försvarsberedningen och utredningen om Näringslivets roll inom totalförsvaret föreslagit, kanske kommer det att skötas på andra sätt. Det viktigaste är att det finns en förståelse för den andra sidan från båda håll – annars kommer debatterna aldrig att ersättas av handling.
Daniel Kjellén
Programansvarig