Idag samlas Natoländernas stats- och regeringschefer i London för ett nytt toppmöte. Nato står inför en paradoxal situation där man å ena sidan har ägnat de senaste åren till att förbättra sin förmåga till kollektivt självförsvar men å andra sidan upplever en av sina största politiska kriser på länge.
Försvarsalliansen Nato grundades 1949 i början av kalla kriget. Syftet var, som dess förste generalsekreterare Lord Ismay uttryckte det, ”Att hålla amerikanerna inne, ryssarna ute, och tyskarna nere.” Efter Berlinmurens fall och Sovjetunionens upplösning ändrades fokus från avskräckning till bl a internationella operationer.
2014 var något av ett skiftesår för Nato. Rysslands aggression mot Ukraina och IS framfart i Mellanöstern gav ny energi till försvarsalliansen som kan sägas ha upplevt något av en identitetskris när de internationella insatserna började skruvas ner. Under de senaste fem åren har Nato vidtagit flera åtgärder för att stärka sin kapacitet till att hantera säkerhetspolitiska kriser i både öst och syd.
Fast samtidigt som den institutionella styrkan hos Nato har stärkts, bl a genom inrättandet av snabbinsatsförband, har den politiska enigheten kring alliansens syften och solidaritet hamnat under allt större press. Oftast tillskrivs det här valet av Donald Trump, som är en uttalad Natoskeptiker, till att bli USA:s president men det är betydligt mer komplicerat än så.
Det går att kategorisera Natos interna bekymmer till tre frågor: värderingsfrågan, solidaritetsfrågan, och förmågefrågan. Värderingsfrågan handlar ytterst om den demokratiska utvecklingen hos olika medlemmar, solidaritetsfrågan är kring principen ’’en för alla, alla för en’’, och slutligen berör förmågefrågan alliansens militära kapacitet.
De senaste månaderna har det varit mycket diskussioner inom alliansen rörande Turkiets militära agerande i Nordöstra Syrien, som påbörjades trots starka protester från andra medlemsstater. Det fick i sin tur Frankrikes president Emmanuel Macron att säga till tidskriften The Economist att alliansen är ’’hjärndöd’’, något som också vållat stora reaktioner inom Nato. Det har skapat frågetecken kring solidariteten inom alliansen.
Förmågefrågan handlar om skillnaderna i försvarsutgifter mellan USA och alla andra medlemsstater. Sett till totala försvarsutgifter inom alliansen står USA för cirka 70 procent. Det ska tilläggas att det inkluderar alla USA:s globala resurser, det vill säga förband och system baserade i andra regioner, som exempelvis Asien eller Mellanöstern.
Det har varit en stor fråga inom alliansen i flera år. Vid toppmötet i Wales 2014 gick varje stat med på att spendera minst två procent av BNP på sitt försvar till år 2024. Halvvägs dit är det bara ett fåtal medlemmar som har nått det målet, men försvarsutgifterna har totalt sett ökat. För president Trump har det varit en central del av hans Natopolitik.
Som nämndes i början är det här inte första gången Nato har haft interna konflikter. Exempelvis under 1970- och 1980-talen var den stora frågan inom alliansen utplaceringen av amerikanska medeldistansrobotar, s k Pershing II, i Västeuropa. Men Nato har alltid lyckats överkomma sådana konflikter och hållit ihop när det räknats som mest.
Samtidigt, som tidigare noterats, görs det mycket för att stärka alliansens gemensamma förmågor och kapacitet att agera i händelse av en kris eller konflikt, inte minst kring Östersjön och Nordkalotten. Det är i år 25 år sedan Sverige gick med i alliansens initiativ Partnerskap för Fred och sedan dess har vårt samarbete med Nato bara fördjupats.
Vill du veta mer om Nato? Lyssna på det senaste avsnittet av Folk och Försvar-podden!
Zebulon Carlander
Vikarierande programansvarig för försvarspolitik hos Folk och Försvar