Varje år genomförs en Nordisk Folk och Försvar-konferens i samarbete med våra systerorganisationer i Norge och Finland. I år var även vår danska systerorganisation Folk og Sikkerhed med när konferensen gick av stapeln i Oslo den 9–11 maj. Norska Folk og Forsvar var värdar för konferensen där bland annat det säkerhetspolitiska läget i världen med anledning av kriget i Ukraina, framtiden för europeisk säkerhetspolitik, försörjningsfrågor och frågor som rör totalförsvaret stod på agendan.

Från Sverige deltog en delegation på 9 personer som representerade allt från medlemsorganisationer och myndigheter till näringslivet och frivilligorganisationer. Två personer från Folk och Försvars kansli deltog också under konferensen. Nedan följer reflektioner från två av deltagarna i årets delegation.

______________________________________________________________________________________________________

Reflektioner från Ylva Jonsson Strömberg, Enhetschef Krishantering och beredskap, Svenska Röda Korset

Årets upplaga av Folk och Försvars Nordiska konferens hade av naturliga skäl stort fokus på Nato. Att Finland nu är medlem och att Sverige också snart kan väntas ta steget in i försvarsalliansen ger anledning till fördjupade diskussioner om vad medlemskapet innebär. Alla reflektioner ges i ljuset av det pågående kriget i Ukraina.

Det jag bar med mig var funderingar kopplat till att vi nu återuppbygger totalförsvaret, där alla nordiska länders försvarsmakt har behov av och förlitar sig på civila strukturer för att klara sitt uppdrag. Vad innebär det utifrån den internationella humanitära rätten, dvs. ”krigets lagar” som gäller vid väpnad konflikt?

I krig ska de stridande parterna ta hänsyn till distinktionsprincipen, som dels innebär att stridande parter alltid ska kunna skilja mellan militära mål å ena sidan och civila personer och civila objekt å den andra, dels att anfall endast får riktas mot militära mål. De ska även ta hänsyn till proportionalitetsprincipen som innebär att den militära betydelsen av ett anfall måste stå i proportion till de risker som civilbefolkningen och civil egendom utsätts för. Vidare gäller försiktighetsprincipen som ålägger de stridande att iaktta alla rimliga försiktighetsåtgärder för att undvika skador på civila och civila objekt. Enligt principen ska stridsmedel och stridsmetoder väljas så att risken för civila förluster undviks eller minskas, och anfall (och försvar) ska inställas eller avbrytas om det blir uppenbart att anfallet (eller försvaret) riskerar medföra oproportionerligt stora civila förluster eller skador.

I uppbyggnaden av totalförsvaret behöver vi stärka kunskapen om dessa regler. Inom vissa områden kan det dock bli utmanande, såsom inom sjötransporter. Sjöfarten har en viktig roll i den militära logistikkedjan, och branschen står idag för 90% av de civila frakter som sker jorden runt. Utan sjöfarten stannar världen.

Hur lever man som krigförande part upp till principerna, exempelvis när civila fartyg fraktar krigsmateriel? Hur ser man på de civila sjömännen, kan de angripas, och hur bör överväganden utifrån proportionalitetsprincipen vägas in? Är ett civilt fartyg som enbart fraktar krigsmateriel ett militärt mål? Ja troligen, men om frakten bara består av 51% krigsmateriel, är det fortfarande ett legitimt mål? Ska man/Kan man i en krigssituation ha fartyg som innehåller både civil frakt och krigsmateriel? Har man då gjort det så svårt för de stridande parterna att leva upp till principerna att man aldrig kan ställa dem inför rätta för möjliga krigsbrott?

Det går inte att komma ifrån att både offentliga och privata civila aktörer kommer att vara en viktig och betydande del av totalförsvaret. Men har de idag tillräcklig kunskap idag om krigets lagar för att förstå sin roll, och exempelvis när de kan anses utgöra måltavla för militära angrepp? Vem är ansvarig för att de har kunskapen? När frågan ställdes till Norska rederiförbundet ansåg de att det var de enskilda rederiernas ansvar att utbilda sin personal i internationell humanitär rätt. Nog är det rimligare att anse att myndigheter och branschorganisationer bör ta ansvaret för att säkerställa att alla aktörer inom branschen har samma möjlighet till kunskap.

Dagarna i Oslo stärkte mig i hur viktigt Röda Korset är i totalförsvarsdebatten och nödvändigheten att förstå och diskutera krigets lagar när vi nu återuppbygger Sveriges totalförsvar.

______________________________________________________________________________________________________

Reflektioner från Magdalena Frykstrand, Jurist Krisberedskap och civilt försvar, Livsmedelsverket

För oss som arbetar med att analysera och stärka Sveriges försörjningsberedskap inom livsmedels- och dricksvattenområdet är det uppenbart att Norden är ett. Vi har en gemensam nordisk marknad, inte bara för färdiga produkter, utan också för insatsvaror, transporter och personal. Försörjningskedjorna är gemensamma och åtgärder som ökar det nordiska samarbetet stärker oss både tillsammans och var för sig. Eftersom vi har samma utmaningar att hantera när vi bygger totalförsvar är jag tacksam att jag fick delta på Nordisk konferens 2023 som fokuserade på försörjningstrygghet men också till stor del på Nato och kriget i Ukraina. Folk og Forsvar hade satt samman ett givande program med allt från långsiktiga internationella analyser till konkretiserande nedslag i krigets verklighet. De gemensamma promenaderna genom ett vårvackert Oslo gav också tillfälle till intressanta samtal med övriga deltagare.

Som alltid när man träffar kloka människor rätades frågetecken ut och nya kom till. Frågor jag kom hem med var om vi i alla nordiska länder verkligen menar detsamma med ordet totalförsvar? I några samtal uppfattade jag att civilt försvar avsåg att det militära försvaret använde civila resurser. Även om gränsen mellan civilt och militärt försvar inte är glasklar i Sverige är nog de flesta överens om att militär verksamhet är militärt försvar oavsett om resurserna de använder ägs av civila aktörer eller används i civil verksamhet i fredstid. En annan fråga som vi brottas med när vi bygger totalförsvaret är hur det militära och det civila försvaret ska samarbeta i planeringen och hanteringen utan att utsätta civilbefolkningen för fara. För att undvika att civilbefolkningen och civil egendom skadas vid attacker mot legitima mål måste det folkrättsliga perspektivet genomsyra uppbyggnaden av totalförsvaret. Frågan blev aktuell i flera föreläsningar under konferensen eftersom den behöver ställas såväl när vi arbetar med gemensamma försörjningskedjor inom totalförsvaret som när vi arbetar med de krav ett Natomedlemskap ställer på oss genom NATO Baseline Requirements och på vår förmåga att kunna ge och ta emot värdlandsstöd. Det är ingen lätt uppgift att bygga ett totalförsvar samtidigt som den militära delen och den civila delen måste gå att skilja åt. Motargumentet blir ofta att vi kan tillåta oss att gena i kurvorna eftersom motståndaren inte respekterar folkrätten. Men jag vågar påstå att det aldrig förr har varit så angeläget att värna vårt rättsstatsideal. Det är det som är viktigast att försvara, det är ju det som skiljer oss från motståndaren.

Under våra dagar i Oslo bjöds vi på flera intressanta studiebesök. I Stortinget fann jag mig i Norges demokratiska nav, ett land som blivit självständigt under 1900-talet inte genom krig och blodspillan utan genom dialog och administration. I hallen fanns en kopia av parlamentshuset i lego med legogubbar utanför som demonstrerade med plakat om allt mellan himmel och jord. Det sades att det brukade dyka upp gubbar med nya budskap lite då och då, precis som det ska vara i en öppen demokrati. I trappan upp till de vackra salarna såg vi krigets konsekvenser i en minnesplats för de som fallit under andra världskriget, de som dog så att folket kunde leva, som det stod. De färska vita liljorna byttes ut varje vecka. I en sal satt en journalist hemtamt och väntade på politiker att fråga ut. Där stod vi, medborgare i Danmark, Finland, Norge och Sverige, politiker från olika partier, tjänstemän, representanter från näringsliv, frivilligorganisationer och fackförbund, och sällan har det varit så tydligt för mig vad det är vi ska försvara.

Stort tack till samtliga nordiska Folk och försvarsorganisationer för att ni så tydligt visar att vår plats på kartan, de värden vi vill försvara, våra försörjningskedjor och försvarssamarbeten är gemensamma nordiska angelägenheter.