Den nya regeringen – formad av Socialdemokraterna och Miljöpartiet – har presenterats, och en ny regeringsförklaring har avgivits. Runtom i världen har ett flertal kriser och konflikter eskalerat i år, något som har placerat frågor som rör säkerhetspolitik, försvar och krisberedskap högre på agendan än ett vanligt valår. Vilka förändringar är att vänta med den nya regeringen? Vi ger dig en kort överblick.

Idag fredag 3 oktober presenterade statsminister Stefan Löfven regeringsförklaringen och den nya regeringen. Inget enskilt politikområde får en utförlig behandling i en regeringsdeklaration, inte ens säkerhetspolitiken. Långtgående slutsatser ska därför undvikas – men några kommentarer kan ändå göras om politiken, personerna och frågornas organisering.

Det som kanske är lättast att urskilja i detta stadium av den politiska processen är kanske vilken grundläggande inramning partierna vill ge åt frågorna. Klimatförändringarna som en säkerhetspolitisk fråga har kommit och gått – det betonades till exempel av Försvarsberedningen 2007, men var sedan mindre framträdande i 2013 års säkerhetspolitiska omvärldsanalys. I den nya regeringsförklaringen påpekas att klimatförändringarna är ett globalt säkerhetshot. Detta kopplas sedan direkt till krisberedskapsfrågorna, och just på detta område ser vi en av de mer konkreta nyheterna: att ansvaret för samhällets krishanteringsförmåga samlas under justitiedepartementet istället för som idag under försvarsdepartementet. Denna förändring medför ändrad departementstillhörighet för Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB), men också för Kustbevakningen. Här har till exempel bloggaren Skipper framfört åsikten att ett inordnande av Kustbevakningen i försvaret (Marinen) vore mer logiskt. I regeringsförklaringen påpekas istället att samverkan med polisen ska förstärkas.

Frågan om en inrikesminister har ibland dykt upp i debatten om svensk krisberedskap – då oftast som ett av de konkreta förslagen från de som argumenterat för ett mer centraliserat krishanteringssystem. Nu får alltså socialdemokraten Anders Ygeman det samlade ansvaret för MSB, Kustbevakningen samt för polisväsendet – och då inom Justitiedepartementet, med justitieminister Morgan Johansson (s) som departementschef. Vissa mindre steg mot mer centralt ansvar och krisledande förmåga föreslogs av Försvarsberedningen tidigare i år, men det handlade då främst om den återupptagna planeringen för civilt försvar. Mer betydelsefullt nu är sannolikt sammankopplingen av de tre myndigheterna under inrikesministern – inte minst mot bakgrund av förestående reformering av polisens organisation, och bildandet av den nya Polismyndigheten den 1 januari 2015.

Många har konstaterat att det är en orolig omvärld Sverige har att förhålla sig till – från Mali, Irak och Syrien till Ukraina och Östersjön. Detta tas givetvis upp i regeringsförklaringen, även om det i faktisk politik kanske inte märks några dramatiska förändringar. Regeringen påpekar att Rysslands annektering av Krim är ett folkrättsbrott samt att utvecklingen i det östra grannskapet kommer att bli en av Sveriges största utmaningar. Här nämns också att Sverige ska ta ett ökat ansvar för säkerhet och utveckling, globalt och i närområdet.

Regeringen pekar på ökat samarbete inom Norden, Östersjöområdet, EU och FN – samt meddelar att Sverige inte ska söka medlemskap i Nato. På detta tema – Sveriges internationella samarbeten inom försvarsområdet – ska också en översyn med förslag på utvecklingsmöjligheter presenteras den 31 oktober. Hur dessa förslag kommer att hanteras är osäkert, eftersom utredningen tillsattes av den förra regeringen. Vad gäller den kontroversiella krigsmaterielexporten har Socialdemokraterna och Miljöpartiet redan utannonserat en uppgörelse som bland annat innebär att regelverket skärps och Försvarsexportmyndigheten läggs ned, men detaljerna i detta är ännu inte klara.

Regeringsdeklarationen anger, utan närmare specificering, att försvaret och dess folkliga förankring ska stärkas, samt att försvarsberedningens förslag från i våras ska genomföras. Därutöver nämner man ett stärkt nordiskt försvarssamarbete, i synnerhet svensk-finskt. Detta har ofta betonats av den nye försvarsministern Peter Hultqvist (s) under hans tid som ordförande i försvarsutskottet och vice ordförande i Försvarsberedningen. Det lyftes också fram av den förra regeringen, liksom i ett mer långtgående förslag från Carl Bergqvist (Wiseman’s Wisdoms), Niklas Wiklund (Skipper) och Johan Wiktorin i en debattartikel inför valet. Europeiska unionen ges generellt inte en framträdande roll i regeringsförklaringen, men man nämner att EU:s krishantering måste utvecklas, globalt och i närområdet.

Margot Wallström blev, som många gissat, utrikesminister. Utöver de allmänna utrikespolitiska frågorna ansvarar hon för EU-frågorna, som alltså flyttas från Statsrådsberedningen till Utrikesdepartementet – en ändring som redan väckt viss kritik. Utrikesministern har betonat att hon vill driva en feministisk utrikespolitik, med fokus på frågor om kvinnor, fred och säkerhet. Här märks en viss skillnad mot hennes företrädare på posten.

De konkreta politiska ställningstagandena i regeringsdeklarationen är relativt få. Regeringen nämner att man står bakom Förenta Nationernas kamp mot IS samt meddelar att man planerar att erkänna Palestina. Bland internationella insatser nämns de i Mali och utanför Somalias kust, samt den fortsatta övergången till stödjande insatser i Afghanistan. Vissa förändringar av biståndspolitiken – under Isabella Lövin (mp) – kan också väntas, inklusive en ny biståndspolitisk plattform. Skärningspunkten mellan säkerhetspolitik och utvecklingspolitik kan även fortsatt bli ett politikområde värt att följa.

Ett bekant inslag i regeringsdeklarationen är den svenska solidaritetsförklaringen: Sverige ska inte förhålla sig passivt om en katastrof eller ett angrepp skulle drabba ett EU-land eller ett nordiskt land och vi förväntar oss att dessa länder agerar på samma sätt om Sverige drabbas. Vårt land ska både kunna ge och ta emot stöd såväl civilt som militärt. Hur detta ska uttolkas och omsättas i praktik – och hur det uppfattas av omvärlden – är även fortsatt en intressant fråga i svensk säkerhetspolitik.

Johan Larnefeldt, frilansskribent

Dela