”Ärligt talat är alla supernervösa. Vi får hoppas på det bästa, och förbereda oss på det värsta”.

Detta är ord som läggs i FN-ambassadörens Olof Skoogs mun i en DN-artikel om svensk oro och svenska förväntningar inför de uppgifter som väntar i FN:s Säkerhetsråd fr.o.m. årsskiftet, i ett oroligt världsläge. Oron och nervositeten så här inför årsskiftet 2016-2017 gäller förvisso inte bara frågan om hur ett Trump-lett USA kommer att agera i FN:s Säkerhetsråd – och dess syn på FN. Internationell rättsordning och multilateralism i stort, en mängd tecken tyder på att det nu förestår ofärdstider av en art och en grad som inte skådats i varje fall sedan det Kalla kriget. Att Sveriges säkerhetspolitiska miljö undergått en högst påtaglig och bekymmersam försämring tillhör numera det säkerhetspolitiska standardspråket. Den svåra frågan om hur Sverige kan och bör reagera på denna nya hotmiljö, säkerhets- och försvarspolitiskt tänks en bit in på nyåret (åter) läggas i knät på en försvarsberedning.

Men redan har mycket sagts, gjorts och skett för att manifestera en säkerhets- och försvarspolitisk omsvängning. Och fort har det gått. Tankar om det länge otänkbara har plötsligt blivit lovliga och legitima. Kriget har blivit en realitet på ett sätt som den unga generationen, den som föddes efter 1989, inte har behövt uppleva, eller knappast har trott sig komma att uppleva. Nu har vi igen börjat tillämpa just detta att hoppas på det bästa (givetvis), men förbereda sig på det värsta, det värsta som är kriget: ”War is hell”, som WT Sherman den gången uttryckte det. Vi är tillbaka till ”si vis pacem, para bellum”, om du vill fred förbered dig för krig (dock i vetskap från historien att ensidigt avskräckningstänkande i sig kan skena iväg till förhöjd krigsrisk, ett klassiskt dilemma).

Om man vill, eller orkar eller vågar, ta tag i frågan om hur krigsrisken faktiskt ser ut i det läge i norra Europa och världen som uppstått på senare år så kan man t.ex. läsa Wilhelm Agrells uppsats i senaste Vårt Försvar där han i snabba penseldrag ser sig kunna konstatera att ”risken för att Sverige ska komma i krig är densamma som risken för en säkerhetspolitisk konfrontation i östra Europa eller Östersjöområdet”, att vi redan har passerat ”både den säkerhetspolitiska och den geostrategiska förvarningszonen”, att det nu handlar om risken för att något utlöser en allvarlig konflikt mellan Ryssland och väst i vårt numera mer utsatta närområde och att Sverige i ett sådant läge inte bara riskerar att dras in utan ofrånkomligen kommer att dras in, av ett antal skäl.

Så nu är vi, efter att under en generation ha vant och gjort oss av med mycket av den försvarsvilja och försvarsförmåga som vår säkerhetspolitiska linje både krävde och förutsatte under det kalla kriget, åter igång med att förbereda det svenska folket för det som vi genom vår beredskapshöjning vill förhindra. ”Rusta för krig” skriver sålunda MSB till landets kommuner i dagarna och förklarar genom Magnus Dyberg-Ek att ”kommunerna följer samhället i stort, vi har haft en fredstida krisberedskap i 20 år och kommunerna är inget undantag”. Och medan ÖB gör vad han kan med givna resurser för att förverkliga politiska tillsägelser om ökad krigsduglighet och stärkt tröskel, och får gehör för sin avrådan om uthyrning österut av hamnen i Slite, så påbörjas på politisk nivå budgivning beträffande försvarets behov av utökade resurser och trevande försök att förstå vad en tillträdande Trump-administration kan komma att innebära bl.a. för det framtida NATO och för det svensk-amerikanska försvarssamarbetet och dess karaktär av försvarsgaranti.

Samtidigt vet och känner alla att hotet mot vår säkerhet långt ifrån enbart handlar om det ökade krigshotet, det som i anmärkningsvärd nutida offentlig tydlighet och öppenhet är kopplat till action-reaction mellan rysk aggression och västliga försök till motåtgärder, hittills primärt med Östra Ukraina och Syrien som arenor. Inte minst handlar det ju här om de för Europas och EU:s del extremt svårhanterade migrationspolitiska och terrorismrelaterade följderna av kriser och krig i Europas närområde, Mellanöstern och Nordafrika. Höjd gard krävs i olika riktningar, eftersom den globala scenen som helhet så uppenbart, trots globaliseringens stora men snedfördelade välsignelser, präglas av minst sagt oroväckande instabilitet och ovisshet, nu senast efter de amerikanska elektorernas val av Donald Trump och Trumps val av ett antal generaler och oljemagnater (och Putin-vänner) som närmaste medarbetare.

”It´s the end of the West as we know it”, skrev Carl Bildt i sin Washington Post-kolumn. Det saknas inte artiklar och uttalanden med alarmistisk svärta i särskilt den europeiska medievärlden. ”Utan USA:s aktiva engagemang i världen töms begreppet väst på sin mening”, skrev t.ex. Joshka Fischer nyligen i bl a DN. Och samtidigt redovisas nyligen att 450 000 människor dött i det syriska kriget/krigen och att mer eller mindre kaos råder också i länder som Afghanistan, Irak, Libyen och alltför många andra. Apropå ”War is hell”. Och efter Brexit och andra motgångar sägs nu att alla ingredienser för ”a perfect storm” i Europa finns på plats.

Men Olof Skoog, vi får fortsatt hoppas på det bästa, även om det tycks vara klokt att förbereda sig på det värsta, i varje fall att det kommande år kommer att handla om ofärdstider.

Michael Sahlin

Dela