FOTO: MSB BILDBANK
Opinion

Publicerat: 2015-01-13

Olyckor och fjärilseffekter

Olyckorna kostar samhället 70 miljarder varje år, 3000 dör varje år i olyckor och över 100 000 skadas. Olyckorna i samhället hanteras av flera olika aktörer med där tillhörande ansvar. Kraven på funktionalitet, effektivitet och resursoptimering normerar nya organisationsformer och styrsystem. Utmaningen är att inte skapa disparata styrformer med inbyggd kompromisslöshet. Framtidens styrning och beställning till våra olyckshanterande system måste sträva efter ett holistiskt perspektiv med tydliga krav på kvalitet och samproduktion. Under 2015 behöver olyckshanteringsområdet ett alldeles speciellt fokus då majoriteterna av kommunerna beslutar om nya handlingsprogram om likvärdigt och tillfredsställande skydd mot olyckor för de kommande fyra åren. Inför detta hade jag gärna sett kraftfullare tag och offensivare satsningar utifrån ett nationellt perspektiv. Det är dags för en nollvision för alla olyckor, med ett strukturerat åtgärdspaket, och jag välkomnar högre förväntningar och uttalade kvalitativa krav, säger Ida Texell, förbundsdirektör och räddningschef på Brandkåren Attunda.

När det blir rätt och ser lätt ut
För er som inte känner mig är jag en gammal dansare. Jag gillar rytmen, upplevelsen av att allt ser lätt och rätt ut. Jag är också en humanist och samhällsbyggare som gillar analyser, oförutsägbarhet och nyckeltal och här kommer några tankar inför framtiden. Efter flera år ute på skadeplats och i några olika organisationer visar min erfarenhet att organisationer handlar om koreografi. Att rätt moment passar med nästa. Att det blir rätt. Och ser lätt ut. Dock är det sällan det blir så. Våra responssystem i dagens olyckssamhälle måste bli bättre. Inte bara vid själva ögonblicket för dansen som avnjuts utan vid övningen inför uppträdandet, vid rekryteringen av de som ska genomföra uppgiften och naturligtvis inledningsvis vid beställningen till våra organisationer. Vi behöver bli bättre på att improvisera då det krävs så att vi kan hantera förutsättningar som inte förutsetts.

Jag upplever att vi är dogmatiska i vår konstruktion av responssystem. Min reflektion är högst personlig och grundar sig på upplevelser inom räddningstjänsten då jag mött kollegor och organisationer från norr till söder och tagit del av deras beslut, lösningar och reflektioner. Min slutsats är att responssystemens design ska definieras utifrån oförutsägbarheten i dagens samhälle. Systemets utformning behöver se olika från gång till gång och samproduktion av åtgärder kommer vara helt nödvändigt för resurseffektivitet och det bästa för den som behöver hjälp. Slutligen är betydelsen av beroendet med andra aktörer desto viktigare än vi kanske låter ge sken av. Stresstesta gärna min slutsats på exempelvis hjärtstoppet hos en 6åring i Stockholm eller på färjan som sjunker utanför Umeå. Används samhällets resurser på det effektivaste sättet idag? Designas systemet efter behoven?

Är fjärilseffekten som en udda fågel?
Jag anser att våra responssystem är sociotekniska system. (Det innebär att systemets betydelse för och förankring i sociala skeenden ger en kombinerad social och teknisk karaktär.) Våra responssystem omfattar därmed våra tekniska lösningar, de människor och organisationer som är med och bygger systemet och verkar i det samt de ekonomiska och rättsliga villkoren för systemet. Systemets funktionalitet och anpassningsbarhet beror därmed i hög grad på social förmåga hos de som verkar inom systemet och de ömsesidiga beroenden som uppstår. Det som ska ledas är (i sin helhet) ett komplext system som bland annat kännetecknas av att utformningen är situationsspecifik och att systemet är öppet och dynamiskt. Här vet jag att många av mina kollegor inom räddningstjänsten i Sverige anser att våra system är komplicerade och inte komplexa och att det förstnämnda är att föredra. Men i det komplexa inryms fjärilseffekten som innebär att systemet bygger på lokal anpassning och många beroendeförhållanden. Där summan av oförutsägbarhet är betydande. Att jobba i ett komplext system innebär att leverera kreativa lösningar med fantasi där vi vet varför vi vill göra saker och vad vi vill åstadkomma. Det är som att lyssna på en rytm och veta att tolkningen av stegen kommer att vara den rätta för stunden. Beteendet i systemet bygger därför på hur de lokala resurserna, förhållandena, synpunkterna, tolkningarna och människorna agerar.

Helheten bygger i mångt och mycket på lokala tolkningar. Så slutsatsen är att även om vi har planer och beslutade strukturer kommer verkligheten att bidra med villkor som inte hinner anpassas till den plan som togs fram tidigare. Alltså är det till viss del meningslöst att dimensionera för ett onödigt och stort komplicerat system. Ledningssystem och därmed responssystem kommer att behöva skapas delvis i stunden. Vår beslutade grundstruktur för hur vi ska leda och organisera oss måste därför vara anpassningsbar och otroligt flexibel men smart. Hur systemet byggs upp beror alltså på de människor som är med och deras förmågor. Inga nyheter för dig så här långt? Förmodligen inte.

Den bästa olyckan är den som inte sker
Men min poäng är att känsla för koreografi, förståelse för osäkerheter (förståelse som för mig är vitt skild från kunskaper), improvisationsförmåga och en hejdundrande fantasi är innehåll i framtidens organisationer för olyckshantering, Jag vet att vi behöver beslutsfattare i vårt olyckshanteringssystem som vet vad ordet generisk i sin fulländning betyder och som ställer krav. Som förväntar sig effekter och nytta och som efterfrågar konkreta kvalitativa resultat. Detta gäller beslutsfattare i vår politiska dimension och det gäller beslutsfattarna i genomförande nivå. Vi behöver beställare och utförare som kan knyta mätbara storheter till ett faktum om osäkra variabler, lite som flerdimensionell analys med osäkra indata. Och gilla det. Personer som gillar att lyssna in en rytm och bestämma sig för att kombinera alla inövade steg med stundens improviserade behov för att leverera en fantastisk produkt i en kontext av nya rytmer. Och det allra viktigaste, de ska inte göra det enbart vid insats då skiten redan träffat fläkten. De ska göra det innan olyckan sker. Så att den aldrig inträffar.

Ida Texell
Förbundsdirektör och räddningschef
Brandkåren Attunda

Relaterat material