Tillbaka till föregående sida

Foto: US Navy, commons.wikimedia.org/wiki/File:US_Navy_100316-N-9116F-001_A_Brazilian_U.N._peacekeeper_walks_with_Haitian_children_during_a_patrol_in_Cite_Soleil.jpg
Artiklar

Publicerat: 2014-10-09

Oroande utveckling i vår omvärld

Hur skall FN främja utveckling i en värld präglad av storpolitik och humanitära katastrofer? Hur anpassar sig FN till ett förändrat säkerhetspolitiskt landskap och vilken är Sveriges roll i FN:s framtida arbete?  

Under en regnig eftermiddag i oktober möts ett 30-tal unga personer på Södermalm i Stockholm för att tillsammans lyssna på när Svenska FN-förbundets generalsekreterare Linda Nordin talar om utveckling och säkerhet ur FN:s perspektiv. Samtalet är det första momentet i det säkerhetspolitiska nätverket #ungsäk:s afterworkkoncept #säkbar och i publiken sitter representanter och medlemmar från organisationer som på olika sätt engagerar unga i frågor som rör säkerhet, fred, utveckling och mänskliga rättigheter. Anna Sjöberg Tibblin, Föreningen för Utvecklingsfrågor(FUF) menar att kunskap om FN och dess förutsättningar och förmågor är centralt när världens politiska utmaningar skall diskuteras, oavsett om fokus ligger vid utveckling, säkerhet eller relationen mellan de två områdena.

I dagsläget är FN det verktyg vi har för att uppnå fred och säkerhet med utifrån folkrätten – något annat alternativ finns inte att tillstå, menar Linda Nordin. Till följd av detta har FN fortfarande en fundamental roll att spela i dagens säkerhetspolitiska landskap, även om röster då och då höjs om FN som en förlamad organisation, utelämnad till de stora nationernas bristande förmåga att enas i säkerhetsrådet. Istället menar Linda Nordin att dagens problem ligger i bristen på reella förmågor och resurser för att hantera världens konflikter. Dagens fredfrämjande insatser ges omfattande mandat att långsiktigt bemöta problemen i dagens oroshärder utifrån, mandat som omfattar såväl militära som civila förmågor.

Linda Nordin jämför dagens insatser med 90-talets FN-ledda operationer, som saknade omfattande mandat, och som resulterade i att man stod handfallen inför humanitära katastrofer som i Rwanda 1994. I dagsläget kan man i större utsträckning enas om mer omfattande mandat, vilket tyder på att FN i sig inte nödvändigtvis är helt politiskt paralyserat, samt på att viljan och förmågan att agera finns i systemet. Valet att hantera 1990-talets misstag och handlingsförlamade insatser med utökade mandat men samtidigt inte ge reell substans till insatserna – i resurser, materiel eller utbildning – riskerar att omintetgöra de mer långsiktiga resultat som mandaten syftar till. Istället skapas svaga insatser med orealistiska förväntningar i relation till vad som i praktiken kan åstadkommas.

Även om FN i sig besitter en vilja att agera är trots allt inte organisationen, av förklarliga skäl, avskild från världens realpolitiska förutsättningar. Oförmågan att få till någon typ av insats underResponsibility To Protect (R2P) i Syrien är sprunget ur Rysslands ovilja att erkänna den syriska regimens övergrepp mot den syriska civilbefolkningen. Här ser Linda dock en positiv utveckling, då det vidtas åtgärder för att bryta sådana politiska låsningar. För närvarande finns ett franskt förslag att begränsa vetorätten i FN:s Säkerhetsråd, åtminstone när det kommer till humanitära katastrofer. Förslaget är relativt långt ifrån de omfattande reformeringar av rådet som diskuterats tidigare, där en gemensam plats för EU och nya platser för exempelvis Brasilien, Sydafrika och Indien varit dominerande teman. Det franska förslaget visar dock ändå på att reformtanken och anpassningen av FN:s högsta beslutande råd till omvärldens förutsättningar inte helt försvunnit från dagordningen.

Men även utanför FN:s Säkerhetsråd och frågor som rör så kallad hård säkerhet bidrar en allt mer polariserad världspolitik och motstridiga nationella viljor till att försvåra internationellt samarbete. FN:s framtida arbete med utveckling och bistånd är ett sådant område som, till följd av stärkta nationella intressen, blir allt svårare att enas kring, menar Linda. Då FN:s Milleniemål når sin tidsmässiga slutpunkt vid årsskiftet 2014/2015 behöver världssamfundet formulera en ny plattform att styra framtidens utvecklingsarbete utifrån.

Enligt en skröna skrevs de punkter som tillslut skulle bli Milleniemålen ner på en servett för att sen presenteras som världens nya utvecklingsagenda. Den plattform som skall ersätta denna agenda är underkastad en betydligt bredare och därmed mer politiserad process, säger Linda Nordin. Konsultationerna är längre och mer invecklade och är samtidigt öppna för enskilda nationers prioriteringar, vilket i grunden försvårar skapandet av en nationsöverskridande och enhetlig agenda.

Samtidigt har Milleniemålens tidigare framgång i mångt och mycket tillskrivits nationers förmåga till samarbete och vilja att agera gemensamt inom områden såsom fattigdomsbekämpning, kvinnors rättigheter och sanitet. Då utvecklingsagendan post-2015 enligt många behöver innefatta åtgärder för hållbar miljö och inkluderande ekonomiskt klimat så försvåras den politiska processen ytterligare. Medan Milleniemålen i stor utsträckning beskrivits som en checklista för utvecklingsländer kan framtidens agenda, till följd av världens utmaningar inom till exempel miljö och klimat, innebära en ökning av den industrialiserade världens praktiska åtaganden.  Hur ett splittrat säkerhetsråd och en tydligare realpolitiskt influerad värld tar sig an arbetet med nya utvecklingsagendor och fungerande säkerhetspolitiska problemlösningar återstår att se.

Victor Canvert
Praktikant vid Folk och Försvar, student vid Försvarshögskolan
Victor arbetar med det säkerhetspolitiska nätverket #ungsäk

Dela

Relaterat material