Artiklar

Publicerat: 2016-01-10

På spaning efter en säkerhetsstrategi

Hot och risker, kris och oro, politik och försvarsdebatt – det är mycket på gång i början av 2016. Hur Sverige ska prioritera i säkerhetspolitiken, vilka relationer vi ska ha till omvärlden, och vad som egentligen gör människor och samhällen säkra, är några av de frågor som dyker upp på Rikskonferensen 2016.

”Flyktingkris, terrorhot och mord” var rubriken när SVT på nyårsafton sammanfattade år 2015. Säkerhetspolitiken har hamnat allt högre på agendan, i takt med att rapporterna om en orolig tid blivit allt fler. Till stor del handlar detta om den bredare utvecklingen i omvärlden, som i ökande utsträckning påverkar Sverige. När detta blir till politiska dilemman och debatter – som just nu inför Folk och Försvars Rikskonferens – tenderar det, fullt naturligt, att splittras i ett antal sakområden. Inom försvars- och säkerhetspolitiken har under den senaste veckan kanske framför allt frågan om värnplikt samt frågan om Sveriges relation till Nato diskuterats: bör värnplikt tillämpas eller inte och är Sveriges relation till Nato för svag eller för stark?

De senaste uppgifterna pekar mot att den allmänna opinionen är övervägande positiv till värnplikt, men inte till Nato-medlemskap, samt att förtroendet för försvarets förmåga inte är högt. (Men jämför med alldeles färska Opinioner 2015, från Myndigheten för samhällsskydd och beredskap.) Dagen före konferensen meddelar så det största oppositionspartiet att man vill att Försvarsberedningen åter kallas in. Huvudargumentet föreföll vara att förutsättningarna har förändrats sedan beredningen presenterade sin säkerhetspolitiska och sin försvarspolitiska rapport 2013 respektive 2014 – möjligen också sedan försvarsöverenskommelsen våren 2015.

Bakom såväl konkreta sakfrågor som värnplikt och Nato, som den bredare frågan om hur Sverige ska förhålla sig till en orolig omvärld, ligger de större frågorna om vad den svenska säkerhetspolitiken egentligen syftar till. Vad ska skyddas och vad ska uppnås? På ett allmänt plan är dessa frågor redan besvarade – i Försvarsberedningens rapporter samt i den försvarspolitiska inriktningsproposition som blev resultatet av dem. Målen för Sveriges säkerhet är:

  • att värna befolkningens liv och hälsa, 
  • att värna samhällets funktionalitet och 
  • att värna vår förmåga att upprätthålla våra grundläggande värden som demokrati rättssäkerhet och mänskliga fri- och rättigheter.

Detta konkretiseras sedan i en allmänt hållen sammanfattning av Sveriges säkerhetspolitik:

Sveriges säkerhetspolitik syftar ytterst till att garantera landets politiska oberoende och självständighet. Hävdandet av vårt lands suveränitet och territoriella integritet är en nödvändig förutsättningför att Sverige ska kunna uppnå målen för vår säkerhet. Den svenska säkerhetspolitiken är en del av samhällets samlade resurser för att möta hot och utmaningar mot vårsäkerhet. Säkerhet byggs solidariskt tillsammans med andra och hot mot fred och säkerhet avvärjs i gemenskap och samverkan med andra länder och organisationer.

Säkerhetspolitikens syfte och förutsättningar som de beskrivs här är allmänna och grundläggande. Det är också den sista meningens beskrivning av hur Sverige säkerhetspolitiskt förhåller sig till omvärlden – det som kan kallas solidaritets- och samarbetsdoktrinen. Här finns ett slags säkerhetspolitikens minsta gemensamma nämnare, som möjligen inte skulle förändras dramatiskt av en en ny försvarsberedning eller en ny regering.

Men ger dessa grundläggande formuleringar något självklart svar på frågorna om hur Försvarsmaktens personal ska rekryteras, eller hur Sverige ska förhålla sig till Nato? Nej, det gör de inte. De avgör inte heller hur Sverige ska hantera flyktingsituationen, organisera sin krisberedskap, eller bidra till fred i Europa eller Mellanöstern. För att hantera dessa mer eller mindre stora frågor behövs – utöver politiska värderingar och avgöranden – någonting mellan förarbetenas principformuleringar och säkerhetspolitikens vardag, något som binder ihop princip och praktik. Det behövs helt enkelt en strategi.

Har Sverige någon nationell säkerhetsstrategi? År 2006 arbetade den dåvarande försvarsberedningen fram En strategi för Sveriges säkerhet. En del av den materia som behandlas där togs på olika sätt upp av den senaste försvarsberedningen, men någon ny strategi har inte producerats. Regeringen har under det senaste året meddelat att arbete med detta pågår, och kontakter med oppositionspartierna har också skett. Vad en sådan strategi ska innehålla är ämnet för en programpunkt under Folk och Försvars Rikskonferens 2016 (som du kan följa via webbsändningen här).

Det är inte ovanligt att Sveriges historia används som argument i debatter om vår bredare säkerhetsstrategi – inte minst i Nato-frågan är detta vanligt (flera exempel från båda sidor finns i denna diskussion). Sverige har under de senaste seklerna agerat utifrån skiftande principer och – som litet land – ofta behövt anpassa sig efter förändringar i omvärlden. Ibland har samarbete och solidaritet stått i fokus, ibland självständighet och alliansfrihet. Att urskilja en specifik linje – alliansfrihet eller något annat – som gällt över hela Sveriges ofta omtalade 200 år av fred är inte lätt. Därför kan det vara mer rimligt att, som statsvetaren Jacob Westberg, tala om svenska säkerhetsstrategier i pluralis när vi beskriver det som lett fram till dagens läge (med Westbergs uttryck: solidaritetspolitiken som ersatt den tidigare neutralitetspolitiken).

Hur man förhåller sig till samarbeten och allianser är endast en aspekt; som helhet kan en säkerhetsstrategi handla om hur en statsledning inriktar, utvecklar och utnyttjar olika typer av medel och resurser för att uppnå sina säkerhetspolitiska mål. I detta ingår givetvis det ännu mer grundläggande arbetet att också peka ut våra centrala mål och resurser. Vilka är Sveriges viktigaste intressen och vad vill vi egentligen uppnå?

Det är inte endast stater som kan behöva säkerhetsstrategier. Inom Europeiska unionen pågår för närvarande arbete med en utrikes- och säkerhetspolitisk strategi, som ska vara färdig till sommaren 2016 (läs intressant bakgrundsarbete här). Björn Fägersten – som också medverkar under Rikskonferensen – har argumenterat för att Sveriges inspel till detta arbete bör kopplas ihop med vår egen strategiska process. När vi ändå ser oss om i Europa är det också möjligt att titta på hur andra länder har hanterat frågan om säkerhetsstrategi – intressanta exempel av olika slag finns i Storbritannien och Finland.

I mer allmän debatt kopplas frågan om säkerhetsstrategi ofta till internationella relationer och samarbeten. Detta perspektiv är högaktuellt för Sverige. Den svenska solidaritetspolitiken prövades praktiskt under hösten 2015, och frågan om hur den ska uttolkas i enskilda fall är ständigt relevant. Samtidigt är det nödvändigt att också blicka inåt och fråga vad som är viktigt för att det svenska samhället ska fungera, för att människors liv och hälsa och våra grundläggande värderingar ska värnas – helt enkelt för att målen för vår säkerhet ska uppfyllas. Här blir andra sorters frågor relevanta. Vilka risker och sårbarheter finns i det svenska samhället, vad är mest skyddsvärt, och hur ska vi hantera kriser och störningar? En säkerhetsstrategi som inte tar hänsyn till detta kan bli tunn och riskabel.

Det är inte ovanligt och inte konstigt att offentlig debatt och diskussion – inte minst i samband med Rikskonferensen – inriktas på avgränsade frågor, som värnplikt, Nato eller försvarsbudgetens storlek Oavsett om dessa politiska tvister avgörs i en ny försvarsberedning eller i andra sammanhang kommer de större frågorna om Sveriges säkerhet – människornas och samhällets – att finnas bakom det hela. I vilken ordning de olika typerna av frågor behandlas kan påverka resultaten. Följ diskussionen här.

Johan Larnefeldt
Utbildningsansvarig
Folk och Försvar

Relaterat material