Det handlar återigen om Ryssland. Genom sitt agerande i Ukraina och den olagliga annekteringen av Krim visade den ryska ledningen sig vara beredd att använda militära medel för att nå politiska mål. Detta kom att helt förändra vår försvarspolitiska debatt i Sverige. I denna text, hämtad ur vår årsrapport, gör Henrik Karlsson från Folk och Försvar en kortfattad analys av det säkerhetspolitiska läget inför 2017.
Det talades för ett antal år sedan om en marginell rysk militär upprustning. En upprustning som i första hand skulle ses ur ett inrikespolitiskt perspektiv. Detta under en tid av stor ekonomisk osäkerhet och ett samhällsbygge under stora påfrestningar. Sannolikheten att Ryssland skulle kunna rusta sin militära förmåga bedömdes av många som låg och konsekvenserna för Sverige och våra intressen skulle under överskådlig framtid vara små. Detta är ingen historieskrivning från förra seklet, utan från detta – och förändringen skulle visa sig gå fort. Omvärldsläget, Ryssland, kräver att vi återigen vänder blicken mot försvaret av våra gränser och värnandet av vår suveränitet. Frågan är dock hur vi bäst skapar säkerhet för oss och vår omvärld.
Den rödgröna regeringen driver en utrikespolitik där inkludering och mjuk makt ska vara tongivande. Genom att uppmuntra till samarbeten, rikta resurser till civilsamhällets aktörer och ge stöd till demokratiutveckling ska vi skapa vår säkerhet. Det är därför ibland svårt att i debatten se hur försvarspolitiken, som kräver ökade anslag och militär upprustning, passar in och tar sig form i regeringens politik. Verkligheten är att gråzonen och komplexiteten att möta nutida och framtida hot ställer krav på vår förmåga att se hur viktigt det är att trovärdigt kunna göra båda delarna, dessutom samtidigt.
Den försvarspolitiska linjen är beslutad av en bred majoritet i riksdagen och beskriver behov av höjda anslag och krav på ökad förmåga för att därigenom uppnå en tillräcklig tröskeleffekt. Beslutet konstaterar att den egna förmågan att möta ett väpnat angrepp är otillräcklig. Det är denna slutsats som ställer till del helt nya krav på vårt samhälle i stort – vi ska återigen, i hela vårt samhälle, vara beredda att möta en angripare, vi ska återupprätta ett totalt försvar. Totalförsvaret är vårt svar på vad vi som nation ska göra för att förbereda oss, men hur detta ska gå till är dock mer oklart. Den stora enigheten står dock i att finna att det krävs ett annat totalförsvar än det vi hade under kalla kriget. Uppgiften är dock den samma.
Totalförsvar till trots bedöms vår förmåga enskilt vara allt för låg för att möta en angripare. Säkerheten ska därför byggas i solidaritet tillsammans med andra. Vilka ramar som ska styra detta ”tillsammans” är dock omdebatterat. Det som faktiskt sker är att vi parallellt med en allt mer intensiv Nato-debatt – och en samlad borgerlig opposition som nu förespråkar medlemskap – sluter bilaterala samarbetsavtal med andra länder, flera av dem Nato-medlemmar. Den svenska säkerhetspolitiska doktrinen om vår militära alliansfrihet består i realiteten idag snarare i att vi inte inkluderas av Natos försvarsgarantier än att vi enskilt kan agera och i stunden välja vår solidaritet.
För att öka vår operativa förmåga är svaren dock desamma över tid – personal, utbildning och utrustning. I september presenterades förslag om att återuppta värnplikten för att komplettera en haltande personalförsörjning av Sveriges försvarsmakt. Övningsverksamheten utökas, såväl nationellt som internationellt, och materielen säkras i en förstärkt basplatta. Dessutom har flera stora materiel- och utvecklingsprojekt fortsatt – däribland beställning av en ny version av Gripen, nya ubåtar samt köp av ytterligare artilleripjäser.
Beslutet att åter ha stående förband på Gotland blev under året beviset på återgången till det nationella fokuset och att osäkerheten också i vårt närområde är ett faktum.
Henrik Karlsson, enhetsansvarig vid Utbildningsenheten, Folk och Försvar.