Denna text är skriven av Isak Öhrlund, en av deltagarna i årets upplaga av Försvars- och Säkerhetsakademin (FOSA). FOSA är en unik och exklusiv spetsutbildning för unga engagerade från Folk och Försvars medlemsorganisationer och deltagarna utgör en viktig del inom Sveriges nutida och framtida säkerhetspolitiska fält. Som en del av utbildningen, som genomförs varje år tillsammans med Försvarsmakten, MSB, Försvarshögskolan och UD, har alla deltagare under utbildningens gång skrivit en artikeltext med temat från en av utbildningens fem träffar. FOSA-deltagarna har en bakgrund från politiska ungdoms- och studentförbund eller partipolitiskt obundna civilsamhällesorganisationer. Deltagarnas texter är skrivna utifrån deras egna åsikter och perspektiv kring försvars- och säkerhetspolitik samt samhällets krisberedskap. Isak Öhrlund från SSU skriver i denna artikel om sina reflektioner och tankar kring återinförandet av värnplikten från utbildningsdagen med Försvarsmakten.
Jag är född år 1997. Under min barndom och fram till att jag blev tonåring gick jag och mina vänner runt med en olustkänsla inför dagen vi skulle göra lumpen. Känslan var att vi alla skulle till fängelseliknande läger där vi var tvungna att under en lång tid vara ute i skogen och öva inför krig i ruskväder för att sedan gå och lägga oss i fuktiga tält. Ett mardrömsscenario för unga killar som inte gillade scouterna. Så klart var obehagskänslorna överdrivna, men känslan av tvång, innan förståelse för plikt, var något som skrämde mig. Så när beslutet om avskaffandet av värnplikten kom när vi var 12 år kändes det som en otrolig lättnad. Efter det har vi inte pratat om försvaret eller varför vi behöver det.
Min lillasyster är född 2000. Hon tillhör den första årgången som fick mönstra igen. Hon och hennes vänner var i mitten av tonåren när de fick börja fundera kring deras möjliga relation till Sveriges försvarsförmåga. När de pratade om detta sinsemellan var det med en större förförståelse om hur samhället fungerade och en större förståelse för försvarets behov. Men framförallt kom mönstringen med en större dos frivillighet, där en begränsad del av årskullen skulle mönstra och de uttagna skulle visa intresse för att medverka. Dessa två faktorer har gjort att förståelsen för samhället och behovet av Sveriges försvarsförmåga, samt inställningen till att vara en del av försvaret skiljer sig markant mellan min och min lillasysters årskull. Jag tror även att denna skillnad är signifikant i ett större nationellt perspektiv.
Den nya allmänna värnplikten markerade en återgång till ett mer folkligt förankrat försvar, där fler ska vara en del av och alla ska känna en större ansvarskänsla för landets säkerhet. Plikt med en stor dos frivillighet. Det bidrar till en större ansvarskänsla för samhälles utveckling och säkerhet då fler ser att de inte bara skyddas och verkar inom samhällets grundstrukturer, utan att de faktiskt är en viktig och central länk i denna kedja. Det har även skapat en förnyad diskussion samt en bredare förståelse hos vår ungdomsgeneration om vad försvaret är, varför det finns och vad det egentligen är vi vill och behöver försvara. Detta är mycket positivt. Det lyfter försvarsfrågor från dunklet till ljuset igen, där politikens och myndigheters ageranden och prioriteringar följs och granskas av en större del av befolkningen. Sverige lägger en stor del av budgeten på försvaret och därför är det viktigt att det finns en förståelse och legitimitet för de prioriteringar som görs. Det är i grunden en demokratifråga.
Samtidigt som jag ser positivt på en ökad grad av frivillighet i mönstringsplikten jämfört med innan 2009 så finns också nackdelar och risker. Den primära nackdelen är att frivilligheten resulterar i att det är personer som självmant söker sig till försvaret, har det största intresset för försvarets roll och utveckling samt kanske de som i grunden har bäst förståelse för hur försvaret fungerar. Detta gör att den pånyttfödda diskussionen om försvaret i de årskullar som blir kallade till mönstring riskerar att bli kortvarig när det är så enkelt att avfärda tanken på deltagande vid ointresse. Detta riskerar att det, för den breda gruppen i årgångarna, blir ett fortsatt lågt intresse och deltagande för försvarsdebatten och som resultat blir folkförankringen lidande.
Frågan om plikt och frivillighet är delvis en dragkamp mellan liberala idéer kring individens självbestämmande och rätt till egenmakt å ena sidan och en stark stat uppburen av ett folkligt mandat och en stark kollektivistisk ådra å andra sidan. Den ideologiska kampen blir här tydlig, men skär ändå inte solklart rakt igenom den klassiska höger-vänsterskalan. Försvarspolitiken har länge präglats av samsyn och bred politisk förankring vid beslut för att säkerställa långsiktighet. Ett tydligt avsteg från consensuspolitiken var borttagande av den allmänna värnplikten. Ett beslut som var tydligt ideologiskt grundat, där plikten förlorade mot individens rätt till valfrihet. Beslutet gäller inte längre och liknande förslag är inte troliga att återkomma inom en överskådlig framtid. Dels beroende på det rådande omvärldsläget, dels beroende på det politiska landskapet. Majoriteteten i riksdagen kring frågan har förändrats kraftigt, och om det mot förmodan skulle ändras tillbaka så är folkopinionen för värnplikt för stor för att någon rörlig politisk majoritet skulle fatta ett sådant beslut och riskera röstetal. Snarare är den polariserade utvecklingen och en tydlig högervåg med inslag av auktoritära drag en indikation på att pendeln skulle kunna slå långt mycket längre åt andra hållet, med ett större inslag av plikt grundat på nationalstatens numer upphöjda betydelse jämfört med internationella samarbeten och mångfald.
Balansen mellan plikt och frivillighet är en central fråga för framtidens försvar. Jag tycker att framtidens värnplikt bör fortsätta på dess inslagna väg men med något större vikt på plikten. Jag föreslår att detta sker genom att fler som mönstrar också genomför grundutbildningen samt att slopa kriteriet i uttagsprocessen där de som är mest motiverade till tjänstgöring väljs ut. I frågan om försvar och säkerhet är den folkliga förankringen av yttersta vikt för försvarets legitimitet. Genom att öka pliktkänslan kan också försvarsviljan hos befolkningen över tid komma att öka. Enligt artikeln Skydda gränsen – Vi behöver värnplikten finns dock forskning som tyder på att försvarsviljan också kan komma att minska med införd allmän värnplikt. Det kan antas att samma resultat gäller vid minskad grad av frivillighet i nuvarande system. Men oavsett om försvarsviljan ökar eller minskar vid minskad frivillighet i den allmänna värnplikten så kan det tyda på ett ökat engagemang i frågan och åsikter om hur försvarsarbetet sker i Sverige. Det i sig är en positiv effekt och skulle kunna tyda på en ökad och bredare förståelse för hur systemet fungerar bland Sveriges befolkning och därmed en demokratisk vinst för hela vårt samhälle.
Om jag idag skulle träffa mitt unga jag så skulle jag förklara vikten av att ha en folklig förankring kring Sveriges nationella säkerhet, värnpliktens relevans för ett fungerande territorialförsvar och att det är vi tillsammans som skapar det samhälle och det sammanhang som vi lever i. Plikten i värnplikten är en viktig grundsten i trygghetsskapandet och vi ska vara stolta över att kunna vara med och försvara våra demokratiska grundvärden. Först kommer du vara glad att värnplikten försvinner, men lyckan kommer vara ännu större när du förstått dess vikt och ser att den kommer tillbaka.
Isak Öhrlund, SSU
I samband med publicering av denna artikel har Folk och Försvar publicerat två andra artiklar av FOSA-alumner. Ni hittar dessa här och här.