Om Sverige skulle hamna i en situation där vi skulle tvingas prioritera mellan det allra viktigaste, för att välja det som till varje pris ska försvaras och hållas fungerande, vad ska det vara? Mot denna frågeställning arrangerade Folk och Försvar den 10:e november ett rundabordssamtal om unga och försvarsvilja där skyddsvärden och hot mot Sverige diskuterades.

Den här artikeln är ett sammanfattande referat baserat på diskussionerna från rundabordssamtalet.

Folk och Försvar bjöd in 20 representanter från olika ungdomsorganisationer och representanter från Försvarsmakten, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, Plikt- och prövningsverket och Myndigheten för psykologiskt försvar. Syftet med samtalet var att diskutera kärnvärden för viljan att vara en del av det svenska samhället och den svenska beredskapen.

Folk och Försvar definierade utgångspunkten för dagen genom att prata om försvarsvilja som någon form av bidrag till det svenska samhället med avsikten att göra det bättre. Försvarsvilja kan med andra ord innebära att bidra på många olika sätt och inte endast genom att delta i det militära försvaret och att bära vapen.

Därefter höll de fyra inbjudna myndigheterna korta föredrag om vad försvarsvilja innebär för respektive myndighet, för deras uppdrag och hur unga är en särskilt viktig målgrupp i det arbetet. Från föredragen diskuterades ord som vilja, kunskap och tillhörighet, samt behovet av en känsla av hopp i att vi kan förändra och påverka vår tillvaro för att det ska finnas en mening med hela beredskapsarbetet. Det måste finnas hopp om en god framtid, särskilt hos den unga delen av befolkningen.

I anslutning till detta förklarade myndighetsrepresentanterna att försvarsvilja utgör en grundplatta för personalförsörjningen av försvaret. Inom det psykologiska försvaret är det dessutom vi, medborgarna, som är själva grunden för ett starkt psykologiskt försvar eftersom det också är vi som är måltavlan för antagonister. Vi är alla grunden för Sveriges beredskap, vilket bygger på en grundtillit mellan medborgare och stat.

Till detta diskuterades kommande utmaningar, exempelvis hur vi ska hantera att fler personer kommer att behöva göra värn- eller civilplikt trots att de kanske inte vill det frivilligt. Vad är utmaningen i att plikta in folk till försvaret av Sverige om de inte har tillit till staten eller offentliga institutioner?

***

Andra delen av förmiddagen bestod av en workshop där deltagarna fick prioritera mellan vad som är allra viktigast att värna om vid kris eller krig, det vill säga: vilka skyddsvärden är störst? I kris eller krig ställs dessa frågor på sin spets – vad är det för funktioner eller värden som vi ska försvara och bevara? Skyddsvärden som deltagarna fick ta ställning till var exempelvis Sveriges grundlagar, Sveriges fysiska gränser, tillgång till sjukvård, olika fri- och rättigheter och upprätthållandet av internationell rätt och institutioner.

Uppgiften var att, i smågrupper, sortera in 33 skyddsvärden i kategorierna viktigt, viktigare, viktigast, där endast ett fåtal skyddsvärden kunde utgöra det allra viktigaste. Övningen föranledde flera engagerade diskussioner och ett resultat som innebar att vissa skyddsvärden som var självklara till en början, fick prioriteras ner till förmån för andra. Hur viktigt är skolan om vi inte har energi att driva den? Är det yttrandefriheten i sig som ska prioriteras, eller är tillgång till internet viktigare för att möjliggöra dess utövande? Är friheten att få vara och tycka som man vill utan att diskrimineras en del av det demokratiska systemet, eller står det ena överordnat det andra? I det slutgiltiga resultatet var grupperna i stora drag överens i sin prioritering: tillgång till mat och dricksvatten, Sveriges grundlagar samt tillgången till sjukvård ansågs som det allra mest skyddsvärda i samhället vid kris eller krig

Deltagarna fick rösta på tre av 33 skyddsvärden som de tyckte var allra viktigast. Röstningen skedde anonymt.

Samma övning genomfördes igen, men nu med fokus på hot. Uppgiften var att prioritera mellan vilka hot som är de allvarligaste mot Sverige. I samtalet kring hot framgick tidigt att definitionen av ”allvarligast hot” definierades olika. Vissa deltagare ansåg att allvarligast var likställt med de mest troliga hoten mot oss, medan vissa ansåg att allvarligast var de hot som får störst konsekvens för Sverige. Det blev också tydligt att vissa hot utgör en fara för mer än ett skyddsvärde. Det allvarligaste hotet ansågs vara brist på tillit till demokratin – har inte befolkningen tillit till demokratin, så ser inte befolkningen vad som är värt att försvara. De näst allvarligaste hoten ansågs vara sabotage mot kritisk infrastruktur och polarisering i samhället. Deltagarna diskuterade att ingen röstat på klimatförändringarna som det allvarligaste hotet mot Sveriges säkerhet, vilket förvånade många.

Deltagarna fick rösta på tre av 25 hot som de tyckte var allra viktigast. Röstningen skedde anonymt.

I den avslutande diskussionen öppnades samtalet upp för att prata om individens roll i Sveriges säkerhet. Tidigt i samtalet lyftes kunskap som en viktig aspekt. Människor behöver kunna förse sig själva med information för att förstå komplexiteten i de utmaningar som finns och därför är det viktigt att fortsätta diskutera och belysa dessa frågor. I diskussionen betonades även att det behöver finnas fysiska och mentala förutsättningar för unga att känna sig, och vilja känna sig, som en del av det svenska samhället. Unga efterfrågar mer ansvar i samhället, och att som ung få en roll där man känner att man gör skillnad. På så vis kommer individer kunna vidareutveckla sin försvarsvilja och känna att man själv kan bidra.

Allting grundar sig i att ge framtidstro och skapa en gemenskap i det. Kopplat till detta belystes vikten av representation bland makthavare i Sverige så att unga kan se människor lika sig själva på högt uppsatta positioner i olika delar av samhällsstrukturen. Utan representation riskerar fler unga att inte känna samhörighet eller tillit till offentliga institutioner och det demokratiska systemet.

***

Rundabordssamtalet utgjorde ett viktigt utbyte mellan myndighetsrepresentanter och unga engagerade i civilsamhället. Syftet med samtalet var att diskutera kärnvärden för viljan att vara en del av det svenska samhället och den svenska beredskapen. Vad är det som vi, som individer eller som organisation, tycker är det allra viktigaste? Vad behövs för att vi ska vilja offra något för Sverige och samhället. När allt står på sin spets i Sverige, vad får vi inte kompromissa om?