Artikeln är skriven av en extern skribent och eventuella åsikter står författaren för.

Money talks

Mitt första möte med Israel ägde rum 1971. Jag var nyfiken på hur israelerna förverkligade den socialistiska drömmen om det jämlika samhället. Sålunda anmälde jag mig som volontär till kibbutzen Kfar Mazaryk. Arbetet var tufft och lönen var knapp: mat och husrum men upplevelserna desto rikare.

Mycket fick jag se av det land över vilket de historiska vingslagen var överallt närvarande. Trots att sex-dagarskriget bara låg 4 år tillbaka var det inga problem att ta sig fram ens på de ockuperade områdena. Jerusalem var en öppen stad och alla heliga platser lätt tillgängliga för besökare: tempelplatsen med Klippdomen och Al-Aqsa moskén, klagomuren, Via Dolorosa och den Heliga Gravens Kyrka m.m. Staden andades orientalisk mystik med allt vad det innebar av dofter, trängsel och ett myller av människor.

Så annorlunda mot idag. Nu är det säkerhetskontroller och skarpladdade gevär som gäller. Misstron är utbredd. Rädslan hänger i luften. Tempelplatsen är med undantag för någon timme på morgonen stängd för besökare. Och att ta sig in till klagomuren är ungefär lika enkelt som att ta sig genom flygplatsernas säkerhetskontroller. De slitna gränderna med de skeva trapporna har intagits av västerländska kedjor som Starbucks. Lite elakt uttryckt har Jerusalem omvandlats till ett slags välbevakat religionens Disneyland.

Jerusalem med sitt strategiska läge och sin flertusenåriga historia utgör ett högoktanigt bränsle till den israel-palestinska konflikten. Båda sidor gör anspråk på staden. President Trumps beslut att erkänna Jerusalem som Israels huvudstad uppfattades därför föga förvånande av palestinierna som en grov provokation. Också i grannlandet Jordanien var reaktionen hård. Jerusalem har särskilda historiska och religiösa band med Jordaniens kungahus sades det. Därför bör staden även fortsättningsvis stå under internationellt beskydd.

Fast längre än till lama protester lär Jordaniens kritik inte gå. Därtill är dess beroende av amerikanskt bistånd för stort. Ett beroende som ökat som följd av den usla ekonomiska utvecklingen sedan 2010: utebliven tillväxt och ökad arbetslöshet. Lika problematiskt är den växande skulden mot omvärlden som resulterat i att Jordanien, av sina internationella långivare, tvingats till nedskärningar av de offentliga utgifterna. Detta har bland annat inneburit att stödet till landets fattiga befolkning skurits ned.

Det starkaste intrycket av dagens Israel var dock den oförsonliga tonen. Att Iran är det stora hotet gick inte att missta sig på. Av en av våra israeliska föreläsare fick vi höra att om Iran tillåts bygga en hamn i Syrien ”så bombar vi”. Om Iran får ha en permanent representation i Syrien så bombar vi”. ”Jerusalem är vårt”. ”Och Jordandalen måste vi ha för vår säkerhets skull”. ”Skickas bara en enda raket från Golanhöjderna så får Libanon veta att de lever”.

Var vår föreläsare representativ för den breda israeliska uppfattningen är inte gott att veta. Men de krav han reste var inte nya för mig. Samma svart-vita syn på omvärlden och samma självpåtagna rätt att bestämma vilken politik som ska föras noterade jag vid mitt förra besök i Israel 2011.

Om tonen mot Iran var stenhård andades den förståelse gentemot den egna politiken. Bosättningarna var en israelisk sak för de skedde inte på omtvistat område (disputed area) och inte på ockuperad mark som det internationella samfundet. Några tecken på att stoppa nya bosättningar kunde inte spåras. Tvärtom var det svårt att befria sig från misstanken att ambitionen är att låta de expandera ända fram till den jordanska gränsen. Murarna runt bosättningarna är nödvändiga för att skydda bosättarna från den fientliga omgivningen. Och de särskilda vägarna till bosättningarna var enkom till för att göra transporterna till och från dessa snabba och säkra.

Gaza möttes med en axelryckning. Muren runt kustremsan som omvandlat Gaza till ett slags friluftsfängelse, försvarades att det behövdes för att skydda den israeliska befolkningen från palestiniernas aggressioner. Men i realiteten handlar det om att hindra någon från att komma in i området men framför allt någon från att lämna det.

Om israelernas inställning andades arrogans var det istället frustration, vrede och uppgivenhet som utmärkte palestiniernas. Allt elände skylldes på den israeliska politiken som sades omöjliggöra all ekonomisk utveckling. Fast i detta avseende var palestiniernas förklaring föga trovärdig. På frågan hur man såg på möjligheten att genomföra reformer för att skapa tillväxt blev svaret att den omständigheten att Palestina var det ”heliga landet” räckte för att sätta fart på ekonomin. Förutsatt förstås att Palestina fick status som en suverän stat och därmed kunde råda över sin egen framtid.

När vi i buss lämnade Ramallah kände jag faktiskt rädsla. Fattigt och skräpigt. Horder av unga arga män som drev omkring på gatorna. Luften laddad som innan ett åskväder bryter ut. Det var som om minsta gnista skulle sätta området brand. Det är bara att inse att tvåstatslösningen ligger mycket långt borta.

Hur den anda av samförstånd som kom till uttryck i Osloavtalet från 1993 så totalt sopats undan tvistar man om. Men att Hamas vinst i de allmänna valen i Gaza 2006 spelar en viktig roll går inte att komma ifrån. Ty det var då som aggressionerna trappades upp. Ett stort misstag menade några av de vi talade med. Istället för att belägra Gaza borde Israel ha synat Hamas kort med den underliggande frågan om organisationen i maktställningen kunde bete sig ansvarsfullt. Trots att belägringen varat i 12 år har den ännu inte lyckats kuva Hamas. Bara fördjupat motsättningarna något som senare tids protester och dödsskjutningar ger uttryck för.

När vi frågade våra palestinska värdar varför administrationen i Ramallah inte tvingade fram ett nytt val i Gaza med syfte att på demokratiskt vis kasta ut Hamas, blev svaret att det hade de ingen behörighet till. Det var en sak för de styrande i Gaza enligt de lagar och regler man kommit överens om.

Kommer parterna någonsin att finna en gemensam väg för en fredlig samlevnad? Finns det någon israelisk/palestinsk Mandela – en som kan få parterna att erkänna övergrepp för att därefter försonas? På den frågan fick vi inget svar. Jag är inte ens säker på att det finns någon vilja till detta.

Anne-Marie Pålsson, docent vid Lunds universitet och deltagare på Folk och Försvars studieresa

Ytterligare läsning

Se även tre ytterligare artiklar skrivna av Heidi Avellan, politisk chefredaktör och chef för ledarredaktionen på Sydsvenskan och Anna Dahlberg, politisk redaktör och chef för ledarredaktionen på Expressen som också deltog på studieresan:

Sydsvenskan 23/3: “Hjälp på plats räcker inte“
Sydsvenskan 30/3: “Redan detta år i Jerusalem“
Expressen[nbsp]24/3: “Margot Wallström måste höja rösten mot Palestina“