I juli reste Linnéa Ljungar, projektledare på Folk och Försvar, till USA i två veckor på en studieresa för ”Nato Youth Leaders” som en del av International Visitor Leadership Programme, U.S State Department flaggskeppsprogram. Detta är en reflekterande text från resan med fokus på Nato Public Forum.
I ett 38 gradigt Washington DC samlades makthavare för att diskutera nutida och framtida utmaningar för Nato, men såklart även för att fira att det är 75 år sedan alliansen bildades. Bakom de många avspärrade gatorna i ett stort hotellkomplex, och med en osäkerhet i luften givet USA:s stundande val, ägde toppmötet rum. På andra sidan väggen, mellan många säkerhetsvakter, satt vi på Nato Public Forum. Här är några nedslag i det som jag tar med mig efter två dagar av föredrag och diskussioner.
Ukraina, Ukraina, Ukraina
Om jag skulle behöva beskriva Nato Public Forum med tre ord skulle det ändå bli relativt enkelt: Ukraina, Ukraina, Ukraina. Det stora fokuset för forumet var Ukraina och landets närmande till Nato. Det rådde stor enighet bland talarna om att Ukraina måste bli medlem i Nato, och att det endast är genom ett fullvärdigt ukrainskt medlemskap som det inte längre finns några gråzoner när det gäller att skapa europeisk säkerhet. Särskilt tydligt blev det i linjetalet från USA:s nationella säkerhetsrådgivare, Jake Sullivan, som dedikerade hela sin talartid åt att prata om just Ukraina. Sullivans budskap var tydligt: This Washington Summit is about building a bridge between Ukraine and Nato.
Natos hotbild
Under forumet visades även samlad syn mellan medlemsstaterna om att Ryssland kommer vara det bestående hotet mot alliansen under överskådlig framtid. Den gemensamma analysen är tydlig: Ryssland har styrts av imperialism och expansionism under 100 år, och det finns inga tecken på att det kommer förändras. Även hotet från Kina är bestående under lång tid. I deklarationen som släpptes efter Natotoppmötet var det en skärpt ton mot Kina när man beskriver landet som en ”avgörande möjliggörare” till Rysslands krig i Ukraina. På det öppna forumet var det en ödesmättad stämning i lokalen i diskussionerna om Kina och Ryssland, där flera talare tydligt förklarade att framtiden för västvärlden bestäms nu.
Enad front och Natos nya gränser
Som ett svar på den svåra säkerhetspolitiska tid vi lever i, visade många statschefer och makthavare en vilja till kraftsamling. Inte minst de östeuropeiska- och baltiska staterna upplevdes som en enad front för ökad motståndskraft i Natos östra flank. Polens utrikesminister, Radoslaw Sikorski, uttryckte det väldigt tydligt: We will do whatever it takes to not be a Russian colony again.
Samtidigt har en ny fulländad frontlinje formats genom att samtliga arktiska länder (förutom Ryssland) numera är medlemmar i Nato. Det går därför att konstatera att det strategiska landskapet för alliansen har förändrats sedan förra toppmötet, något som kan anses nödvändigt för att möta det växande hotet i det rysk-kinesiska samarbetet i Arktis.
Framtiden för Nato
I diskussioner om framtiden för Nato förklaras försvarsindustrin och Tech-bolag som avgörande aktörer för att säkerställa en resilient och långsiktig försvarsförmåga i Nato. Det råder inget tvivel om att det var ett stort uppvaknande för framför allt försvarsindustrin när Ryssland inledde sin fullskaliga invasion av Ukraina 2022. Ett av de mest akuta problemen som Nato står inför nu är säkrandet av kritiska leveranskedjor, något som alliansen enades om skulle åtgärdas i deklarationen från toppmötet. De allierade kom även överens om ett nytt löfte om ökad industriell kapacitet, som syftar till att ”påskynda försvarsindustrins kapacitet och produktion i hela alliansen”. Dessa åtgärder för industriell kapacitet omfattar utveckling av nationella planer för att stärka den industriella kapaciteten och ökad interoperabilitet, men ett nytt beslut om nya mål för de omdiskuterade försvarsutgifterna togs däremot inte.
Fördjupat partnerskap
Behovet av att knyta närmre band och närma sig andra organisationer är också centralt i utvecklingen av Nato. Det är genom ett mer integrerat samarbete med exempelvis EU som Nato på riktigt kan hantera säkerhetshot på en bredare front. EU kan spela en viktig roll när det gäller att bemöta andra typer av krigföring än de traditionella, såsom desinformation och cyberangrepp. Inte minst är stödet till Ukraina ett exempel på hur Nato och EU kan förstärka och komplettera varandra.
Att ingå mer djupgående samarbeten för Nato behöver inte enbart uteslutas till organisationer, utan Nato kommer även behöva fördjupa partnerskapet med likasinnade stater. Under forumet var närmandet till den indopacifiska regionen allra tydligast. Det räckte bara att titta på inbjudningslistan till toppmötet, där bland annat Australien, Japan, Nya Zeeland och Sydkorea fanns representerade (även kallade IP4-länderna). I deklarationen efter toppmötet understryks att utvecklingen i den indopacifiska regionen har en direkt påverkan på den euroatlantiska säkerheten, samt att samarbetet med partners i Asien och Stillahavsområdet ska stärkas genom bland annat cyberförsvar och stöd till Ukraina.
Valet i USA
Syftet med resan var att lära oss mer om Nato och transatlantiskt samarbete och säkerhet, men det gick inte att se bortom det amerikanska presidentvalet i höst på något vis. Hösten kommer att avgöra framtiden för USA, men även europeisk säkerhet. En av frågorna som ställdes mest frekvent under resan var ”Vad händer med säkerhetsläget i Europa om Donald Trump blir USA:s president?”. Vi fick många och vitt skilda svar. I det här fallet så ligger makten i det amerikanska folkets händer, och det är bara framtiden som kan utvisa hur utfallet kommer bli. I Europa får vi vänta och se.