Moderator: Maud Holma von Heijne (Generalsekreterare Folk och Försvar)

Medverkande: Bitte Hammargren (Analytiker, Asien- och Mellanösternprogrammet vid Försvarets forskningsinstitut, FOI) och Michael Sahlin (Ambassadör, tidigare ambassadör i Turkiet, Kungl. Krigsvetenskapsakademin)

Vill du se seminariet i efterhand kan du klicka här.

Folk och Försvar bjöd tillsammans med Svenska Atlantkommittén in till ett seminarium om Turkiets inrikespolitiska utveckling under president Erdoğans tid och hur dessa förändringar påverkat Turkiets säkerhetspolitiska agerande. Talare var Bitte Hammargren, analytiker vid Asien- och Mellanösternprogrammet vid Försvarets forskningsinstitut (FOI) och ambassadör Michael Sahlin, tidigare ambassadör i Turkiet och ledamot i Kungl. Krigsvetenskapsakademin

Sahlin inledde med en uppdatering av den senaste utvecklingen av relationen mellan Turkiet och USA; om de anti-turkiska vindarna i USA:s kongress vilka rapporteras som allvarliga. Mötet mellan ländernas presidenter som planeras i vita huset den 13/11, ansåg Sahlin visar på att det endast finns en enda kanal mellan USA och Turkiet och det är den personliga kontakten mellan presidenterna Erdoğan och Trump.

Sahlin lyfte även de anti-amerikanska stämningarna i Turkiet och tryckte på att de senaste opinionsundersökningar i Turkiet visar att 85% av turkarna ser USA som ett existentiellt hot. Polariseringen mellan länderna har skapat stora utmaningar för NATO, eftersom både Turkiet och USA är medlemmar. President Macrons tal nämndes, där Macron ifrågasatte NATO och relationerna mellan de allierade och tilltron till USA som militär och säkerhetspolitisk samarbetspartner.

Bitte Hammargren pekade också på detta och talade om ett hjärndött Nato som en följd av den aktuella Turkietfrågan. Delvis på grund av att kurdiska styrkor hyllats av amerikansk militär för sin stridsförmåga och de stora förluster som kurderna led under offensiven mot IS. Något som har skapat en problematik för Turkiet, då landet anser att de kurdiska styrkorna YPG och SDF är av samma skrot och korn som PKK, en grupp som är terrorstämplade av både EU och USA. Hammargren lyfte vidare att gränsen mellan Turkiet och Syrien är porös och uppdragen av kolonialmakter och att det därmed finns en rädsla för att kurdernas stryka och en framtida potentiell federation i norra Syrien skulle få överspillningseffekter på den turkiska sidan.
Från Turkiets sida uppfattas PKK som det största hotet mot landets säkerhet, något som Sahlin också lyfte under seminariet. Hammaren framhöll att Turkiet inte kan åberopa självförsvar för sin militära offensiv, enligt FN stadgan. Eftersom om det hade varit fallet så hade de betytt att USA allierats sig med och hjälpt en militant grupp att attackera en annan NATO allierad. Om Turkiet åberopade självförsvar skulle det även betyda att USA skulle behöva undsätta dem.

Sahlin poängterade hur Turkiet geostrategiska läge, mellan Asien och europé, gör att landets säkerhetspolitiska agerande är av intresse för bland annat EU, NATO, Ryssland och Iran. Turkiets offensiva säkerhetspolitik som vi ser idag ansåg Sahlin beror på att den kurdiska faktorn har drivit Turkiet in på ett okänt område.

När det kommer till landets inrikespolitiska utveckling lyfte Sahlin att man under de senaste tio åren har man kunnat se en förskjutning i Turkiet mot vad Sahlin inte tvekade på att kalla en diktatur. I och med den omtumlande miljön som följde kuppförsöket och de undantagstillstånd som regeringen införde, fick Erdoğan igenom en omröstning om exekutivt presidentskap. Sahlin lyfte att den centralisering av makt som det exekutiva presidentskapet har gett presidenten lett till att Erdoğan är en av de personerna i världen som har mest individuell makt som är författningsreglerad.

Kuppförsöket 2016 ledde även till starten av en utrensningsprocess som fortgår än idag och den är inte begränsad till Turkiets territorium. Turkiets allt mer offensiva och aggressiva agerande märks inte minst i försöken att komma åt regimkritiker. Sahlin ansåg att detta kan ses demonstrerat i det stora antalet ärenden hos Interpol, där Turkiet efterfrågar hjälp med utlämning av personer som de anser som hot mot deras rikes säkerhet. I länder där staten har en mer begränsad polisiär kontroll lyfte även Sahlin att det finns rapporter på att regimkritiker kidnappats och förts till Turkiet.

Sahlin pratade även övergripande om en internationell trend med Turkiet i framkanten, där allt fler ledare känner ett behov av allt mer personlig och centraliserad maktutövning. I och med denna trend talade Sahlin även om en diskussion som förs delvis inom EU om att anta en politik mot Turkiet som går ut på att övervintra, tills efter Erdoğan och att inte fatta sådana beslut som gör det omöjligt att bygga en strak relation igen. EU ska inte fatta beslut som i framtiden omöjliggör återupptagandet av liknande förhandlaringar med framtida presidenter och makthavare. Här lyftes Turkiets process för EU medlemskap som ett exempel på en förhandling som man borde vara försiktiga med att skada permanent. När det kommer till hur länge Erdoğan kan sitta vid makten, ansåg Sahlin att det finns mekanismer som gör det möjligt för Erdoğan att fortsätta sitta vid makten i 10 år till, men att det snarare är en fråga om hur länge Erdoğans styre kommer att accepteras av den närmaste kretsen.

Sahlin gick vidare till att prata om missnöjet i Turkiet när det kommer till flyktingfrågan och anser att hanteringen av de syriska flyktingarna som befinner sig i landet har gjort det svårt för Erdoğan att behålla legitimiteten internt. Det har även lett till att Erdoğans parti i flera viktiga städer förlorade lokalvalen som hölls i tidigare i år. Även inom partiet krackeleringar stödet och flera tidigare ministrar från partiet har gått ut med att de vill starta egna nya partier. Dessa trender inom sitt eget parti har enligt Sahlin lett till att Erdoğan känner ett behov av att återfå sin legitimitet. Ett sätt för Erdoğan att stärka sin legitimitet igen är att lansera en ny militäraktion och det är konsekvenserna av dessa trender som vi ser idag med Turkiets militäroffensiv i norra Syrien. För de som studerat Erdoğan Turkiets agerande noggrant, ansåg Sahlin att detta är ett väntat drag från deras sida.

När det kommer till Rysslands närmande till Turkiet, poängterade Hammargren att bidragande faktorer är att Putin var den första som besökte Erdoğan efter kuppförsöket 2016 och att de delar en anti-liberal bild av världen. Trump kan även anses stödja denna bild genom att stötta ledare som dem Putin och Erdoğan. Putin utnyttjar det spända läget mellan USA och Turkiet för att slå in ytterligare kilar i relationen mellan de Natoallierade staterna och därmed försvaga militäralliansen som säkerhetspolitisk aktör. Turkiet kan samtidigt ses bli allt mer beroende av Ryssland, genom exempelvis köpet av S-400 och gasimport, samtidigt har den pro-ryska lobbyn setts växa markant i Turkiet efter kuppförsöket.

På frågan om vad Ryssland har för intressen med att undsätta Turkiet i att upprätta en ”säkerhetszon” i norra Syrien, svarade Hammargren att Ryssland alltid har stått på Assads sida under kriget och värnar därmed om den syriska statens suveränitet. Dock lyfte hon att det är otroligt att den Assad ledda regimen, trots stödet från Ryssland, kommer att lyckas upprätthålla militär kontroll över hela det syriska territoriet. Båda länderna har utmattade stridskrafter. Hammargren lyfte även senare i diskussionen att det finns ett ryskt intresse att öka på flyktingströmmarna mot Europa, vilket är något som Erdoğan flera gånger har hotat EU med.

En annan aktör som enligt Hammargren har intressen i norra Syrien och därmed även intresse i Turkiets agerande, är Iran som har ett intresse att kontrollera eller i alla fall alliera sig med de som kontrollerar motorvägen M4 som går igenom hela norra Syrien. Då detta skulle möjliggöra en landkorridor från Iran till Hizbollah i Libanon.

Kuppförsöket 2016 bidrog till allt kyligare relationen mellan Turkiet och USA, ansåg Hammargren. Hon lyfte att regimen efter kuppförsöket var misstänksamma mot de amerikanska officerare som var stationerade på Incirlik basen i Turkiet. Denna misstro har blivit starkare mellan länderna. Under attacken mot IS ledaren al-Baghdadis utgick de amerikanska soldaterna från en bas i Iran istället för Incirlik basen, vilket gjorde att rutten de behövde färdas blev både längre och farligare. Hammargren poängterade att det visar på att amerikanerna inte litar på Turkiet. Hon underströk även att USA i nuläget förvarar nukleära missiler på basen i Turkiet. Under kalla krigets tid var de ett sätt för USA att visa att de litade på Turkiet, som en allierad stat i regionen. Hammargren betonade att detta har kommit att bli ett säkerhetspolitiskt dilemma för USA.

När det kommer till militäroffensiven i norra Syrien tryckte Hammagren på att tiden har visat att där Turkiet går in så stannar de kvar, det kan vi se både från fallet Cypern och turkiska närvaron i syriska Afrin området. På moderatorns fråga om Turkiet har fog för sin rädsla för den ökade maken hos kurderna i norra Syrien, poängterade Sahlin att PKK är en realitet i regionen, med stort folkligt stöd även om inte alla kurder i Turkiet är för dem. Han tryckte även på att kurdfrågan i regionen måste lösas med förhandlingar, då tiden även visat att det inte går att krossa dem med militära medel.

Sahlin gick sedan över till att poängtera vad konsekvenserna kan bli om Turkiet med sin militära offensiv och planerade ”säkerhetszon” pressar kurdiska grupper från nordöstra Syrien mot andra etniska och religiösa grupperingar i Idlib regionen. Något som Sahlin menade skulle kunna resultera i djupa etniska sår som de skulle varas svårt för grupperna att hämta sig från. När de kommer till Turkiets plan att placera syriska flyktingar i de planerade ”säkerhetszonen” poängterade Hammargren att det är en form av etnisk rensning, detta eftersom flyktingarna i de flesta fallen inte kommer från dessa områden och de denna tvångsplacering av flyktingar skulle påverka regionens demografi anmärkningsvärt. Hammargren byggde vidare på detta och lyfter att det även finns en rädsla hos kurderna att de ska bli en stridskraft åt Assadregimen och Ryssland mot islamister i Idlib regionen. En annan rädsla på marken i norra Syrien, till följd av Turkiets militäroffensiv och Rysslands uppbackande av Assad, är vad som ska hända med de som på olika plan har slagits mot syriska regimen om de nu tvingas lägga ner sina vapen och dra sig tillbaka. Vad kan komma att hända med dem om regimen återfår allt mer kontroll?

Sammanfattningsvis belyser båda talarna hur de inrikespolitiska och speciellt parlamentariska maktspelet har lett till att Erdoğans äventyrliga och risktagande utrikespolitiska agerade. Ett agerande som har lett till att aktörernas framtid i regionens är mycket oviss och att det politiska spelet som sker regionalt omkring norra Syrien med Turkiet som huvudspelare kan få långsiktiga och allvarliga säkerhetspolitiska konsekvenser internationellt.

Hanna Tuvelius, Folk och Försvar

Dela