Moderator: Maud Holma von Heijne (Generalsekreterare Folk och Försvar)
Medverkande: Anders Lindberg (politisk chefredaktör Aftonbladet), Amanda Wollstad (chefredaktör Svensk tidskrift), Johan Wiktorin (Försvarspolitisk expert), Cecilia Tengroth (stabschef Röda Korset), Diana Janse (internationell chef Moderaterna), Anders Eriksson (politiskt sakkunnig Försvarsdepartementet).
Vill du se seminariet i efterhand kan du klicka här.
Maud Holma von Heijne, Generalsekreterare Folk och Försvar, inleder seminariet med en kort sammanfattning av vad som skett inom det försvars- och säkerhetspolitiska området under de senaste åren. Där bland annat den återupptagna totalförsvarsplaneringen och återinförandet av värnplikten lyfts fram. Under våren skickade även Myndigheten för samhällsskydd och beredskap ut broschyren ”Om krisen eller kriget kommer” till samtliga hushåll i landet. Dessutom har det säkerhetspolitiska läget i vår omvärld försämrats under den gångna mandatperioden men trots detta har de försvars- och säkerhetspolitiska frågorna varit långt ner på listan över de viktigaste frågorna för väljarna och i valrörelsen lyste de med sin frånvaro i media, under partiledardebatter och valdebatter.
Vad beror denna utveckling på? Anders Lindberg, politisk chefredaktör på Aftonbladet, lyfter fram att försvars och säkerhet, trots sommarens skogsbränder och läget i omvärlden har glidit tillbaka från att vara ett allmänintresse till att bli ett specialintresse. Som ytterligare en förklaring menar han att partierna anser sig vara hyfsat överens om problemställningarna och Försvarsberedningens rapport ”Motståndskraft” och därmed ser partierna lite att vinna på att lyfta dessa frågor. Amanda Wollstad, chefredaktör för Svensk Tidskrift, lägger dock en del av skulden av den bristande rapporteringen på en inte tillräckligt kunnig journalistkår, något som gör att frågor inom försvars- och säkerhetspolitik inte undersöks och ifrågasätts lika noggrant som inom andra områden.
Talarna var överens om att den största av utmaningar efter valet är hur finansieringen av framför allt Försvarsmakten ska se ut. Där Lindbergs och Johan Wiktorins, försvarspolitisk expert, funderingar handlade om hur en ökning i försvarsbudgeten skulle vägas mot andra intressen, då en höjd beredskap är mycket kostsam. Och vad som ska prioriteras kommer bli en del av den kommande debatten. Wollstad är inne på liknande spår, men fokuserar mer på huruvida partierna kommer att stå upp för de principer som de förespråkar idag, vid nästa lågkonjunktur och att det generellt sett finns en bristande långsiktighet inom försvarspolitiken. Wollstad lyfter att det är ”en sak att ha en försvarsvänlig statsminister och en helt annan att ha en försvarsvänlig finansminister”. Något som Diana Janse, internationell chef för Moderaterna, håller med om, att glappet mellan det man säger att man ska göra och det man faktiskt gör är för stort och lyfter samtidigt att partiet är beredda att matcha de ökade anslag om 18 miljarder till 2021 som Försvarsmakten sagt behövs för att kunna fullfölja det nuvarande försvarsbeslutet.
För finansieringsfrågan lyfter både Anders Eriksson, politiskt sakkunnig på Försvarsdepartementet och Wollstad, att det trots fokus på mer pengar finns lite fokus på diskussionen om hur dessa pengar ska göra försvaret mer robust, när försvaret i nuläget står inför problem med personalförsörjningen. Eriksson bedömer därmed att rekryteringen av personal behöver bli en prioriterad sakfråga efter valet och menar på att rekrytering av officerare och antalet som genomför grundläggande värnplikt måste öka, för att kunna möta behovet.
En sakfråga som delade talarna var huruvida ett Natomedlemskap var aktuellt för Sverige eller om den rådande Hultqvistdoktrinen skulle fortsätta. Lindberg menade på att Sverige gör bäst i att granska andra alternativ än Nato om den transatlantiska länken fortsätter att vara skakig och lyfter fram Trump som en riskfaktor. Inte heller Wiktorin ser ett Natomedlemskap som aktuellt. Eriksson hoppas att Hultqvistdoktrinen fortsätter och menar att det glapp som funnits mellan solidaritetsdeklarationen och Nato har minskat och att systemet med att ta emot och ge stöd mellan EU-länderna har stärkts under de senaste åren. Janse anser att samarbeten som Hultqvistdoktrinen innefattar, endast är ett substitut för ett medlemskap i Nato och ser ett medlemskap som en nödvändighet i framtiden. Lindberg anser dock att man måste fokusera på grundnivån och att stärka den svenska förmågan först och anser att Nato-frågan i flera fall används som ursäkt för att inte diskutera det inhemska försvarets förmågor.
Som en viktig sakfråga efter valet, lyfte flera talare frågan om huruvida Sverige skulle skriva under avtalet om förbud mot kärnvapen eller inte. Cecilia Tengroth, stabschef Röda Korset, ser det som en självklarhet att Sverige ska skriva under, eftersom när det kommer till kärnvapen är det ett område som vi inte har råd att vara reaktiva inom, utan måste vara proaktiva. Janse lyfter däremot att ett undertecknade av avtalet skulle riskera att undergräva de säkerhets- och försvarspolitiska samarbeten som Sverige i dag har med andra länder.
Tengroth är den i panelen som konkret lyfte vad som behöver fokuseras på när det kommer till landets krisberedskap. Efter erfarenheter från sommarens bränder anser hon att Sverige saknar stark krisberedskapslagstiftning. Tengroth vill även att partierna är tydligare med vad de direkta hoten är, då partierna redan säger sig ha svaren på hur man ska hantera dem, detta för att befolkningen lättare ska förstå satsningarna inom försvaret. Ett hot som lyftes under seminariet var den ökade risken för desinformation i samhället. Wiktorin och Eriksson var ense om att den bristande kommunikationen av försvars- och säkerhetspolitiken till befolkningen gör dem till enklare mål för påverkansoperationer men Wiktorin trycker även han på att den bristande kommunikationen till befolkningen kan göra det svårare för försvaret och politikerna att i framtiden förklara och få igenom beslut, då befolkningen inte förstår vikten eller brådskan i frågorna.
Sammanfattningsvis anser talarna att partierna behöver samtala om hur finansieringen till försvaret ska konkretiseras, för att vara hållbart i längden. Personalfrågan behöver också lyftas fram för att möta det ökade behovet och göra försvaret mer robust från grunden. Relationen och kommunikationen mellan befolkningen, politikerna och försvaret behöver även förbättras för att stärka landets handlingskraft och skydd mot påverkanskampanjer.
Hanna Tuvelius
Praktikant